BabyAnkan

Nyårskrönikan 2012

100 dagar kvar kallar jag denna nyårskrönikan. Varför? Jo för att om precis 100 dagar är det största miraklet hittils i mitt liv beräknat. Sedan om miraklet bestämmer sig för att stanna alla 100 dagar eller bestämmer sig för att bli under/överburen kan endast framtiden utse.

Men framtiden är inte vad en årskrönika ska handla om, nej, 2012 är dåtid och nutid. När jag bara tänker på 2012 tänker jag att det måste ha varit ett bra år? Men… nej, egentligen har det varit ett riktigt skitår. Kanske inte lika illa som jag minns 2009, men många tårar har fällts och de goda stunderna har inte varit många. Men de goda stunderna har ändå varit de bästa stunderna i hela mitt liv så det måste nog väga upp det hela ändå.

Precis för ett år sen, i slutet på 2011 hade jag bestämt mig: Nu ska det bli barn! – Avslutade min sista p-piller karta en vecka innan årets slut och fick som beräknat och som ”vanligt” min mens den sista december. Allt i sin ordning dittils. Sen kom januari, vilket jag ärligt talat inte minns så mycket ifrån. Avslutade nog höstterminens kurser med tentor som resulterade i godkänt. Dessutom hade jag klarat en hel termin på högskolan vilket var en bedrift i sig. Men detaljerna över årets första månad är luddig, då det enda dokumenterade jag har under året är ett fåtal dagboksinlägg på Blimamma.se. Men där skrev jag mitt första inlägg den 18 februari. Så januari får förbli luddig. Mensen kom tyvärr i slutet av månaden fortfarande som vanligt och visade mig att man blir inte gravid på första försöket.

I februari hade jag införskaffat mig 35 st ägglossningstest för 186:-. Detta för att förhöja min chans till att pricka in rätt dag för befruktning. 21 februari fick jag utslag på stickorna och clearblue visade en glad gubbe för mig på deras test. Den 24 februari var jag och D i Göteborg och tittade på Kapten Röd. Förbanden var Stor och Movits, och Movits var verkligen en favorit. Vilket ös! Så det var en positiv upplevelse i februari. Men annars var det en jobbig månad med många småbråk och många tårar mellan mig och sambon och på toppen av allt fick jag ingen mens den månaden, vilket inledde att mars blev början på något väldigt jobbigt. Vid denna tid vägde jag 63.2 (bildbevis ifrån 3 februari.)

Mars kom och vad jag minns hade vintern varit väldigt snösnål, så även mars då jag minns att det nästintill var grönt på Mösseberg när vi gick där i början på mars. Första helgen på månaden skulle syster M fira sin 25årsdag. Det innebar att jag hade tre söta tjejer inneboende hos mig den helgen; Ida, Nanne och Angie. Jag hade fortfarande inte fått min mens i februari, så 3e mars tog jag ett test på morgonen vilket visade negativt. Ännu ett nedslag och det ska aldrig blandas med alkohol vilket det tyvärr gjordes. Hos syrran drack jag väl lite gott till maten, men sedan väl hemma blev det lite smultronsvin och en och annan snaps (tyvärr för många). Den kvällen slutade på toaletten med kräks och gråt över att det kanske varit för tidigt för ett gravidtest och att jag kanske nu hade supit bort den lilla krabaten, för jag hade ännu inte fått någon mens. Söndagen var lågmäld och på måndagen när M fyllde 25 år gick på Mösseberg och jag fick prata av mig lite med bästa vännen och förklara mitt beteende. Sen var det lite andra tårar som fälldes då med, så hela den helgen var väl bara allmänt jobbiga för många. På tisdagen kom mensen, hela 6 dagar sen och jag kunde äntligen vara ledsen på riktigt och sedan försöka på nytt igen. 15e mars stod vågen på 65.2 (varav viktöktningen kommit ifrån måste bero på all stress omkring) och den 25e är det dokumenterat att jag hade en ny gråtattack över min kroppsfixering. Räknade ut att mitt bmi låg på 23 (normal: 19-25) och så länge jag inte överskred 72 kg var jag ”normal”. Men ingenting kändes riktigt bra. Skolarbetet gick bra, men med mitt inre hade jag en kris med mig själv och de ända som visste om D och mina försök till att bli med barn var syster M och bästa vännen. Men jag kände mig ändå väldigt ensam i alltihop och skyllde alla negativa test på att det var fel på mig.

April kom sedan och väntan på mens var ett faktum igen. Då de varken dök upp den sista i mars, eller den 6 april (för att följa menscykelns 30dagar) så började jag bli fundersam på vad som var på g. Började må illa i några dagar, D ville få detta till vätskebrist. (I efterkonstruktion skulle jag nog säga att det var nog kroppens sätt att säga ifrån av den höga stressnivån mitt inre låg på.)
Den månaden fick jag helt enkelt ingen mens alls. Den uteblev helt av oförklariga skäl. Istället hända lite andra höjdpunkter i livet. Jag blev bjuden på middag hos Ida den 5e april, då jag hade bestämt mig att äntligen bli vuxen och börja äta fisk så åt vi en underbar  fiskrätt till middag och det var så himla gott! Så många år jag missat fisk som jag nu i år ätit flera gånger i månaden. Vi mumsade även på kladdkaka med hallon till efterätt och tittade på Ponyo som var en japansk animerad film som var väldigt söt. Den 6e april köpte jag våran kanin Aramis i Salem, ännu ett 08-djur. Han var ca 2 månader då och så liten och söt. Den 7e var det påskafton vilket vi avnjöt en påskmiddag på ett uteställe i Rönninge, där jag lyckades beställa alkoholfritt vin utan att någon märkte något (hade lärt mig av mina misstag från förra månaden). Den 8e var det min och D årsdag, denna dag firade vi genom  att åka bil 40 mil hem, så tror inte det var något större firande. Dessutom hade vi syster M och Lilla N med oss. 24 April var vi på Cloetta hallen och såg Judas priest live. De var en rätt lugn konsert för att vara hårdrock, men jag fick i alla fall se den okända motorcykeln som Rob alltid åker in på scen med i alla konserter. Det var en livsupplevelse det med.

Sedan kom vi till vad jag trott skulle bli den jobbigaste månaden: Maj. Det började med som vanligt att jag väntade in att få min mens, vilket inte kom alls och då hade jag inte haft någon sedan 6 mars. Jag var otroligt ledsen och hjärnspökena lekte fula lekar med mig. Jag grät och ringde till mamma och frågade vad hon trodde om ägginflammation. Hon frågade om det inte var så att det var en graviditet på gång istället och jag försökte blåneka och intala henne att jag fortfarande åt p-piller. Bara detta var en riktig jobbig tid att behöva ljuga om att vi försökte skaffa barn, men samtidigt var det skönt att inte behöva ”erkänna”att vi gjorde det, för då slapp jag även erkänna att jag var av den typen som inte blev gravid på första försöket. 4e Maj tog jag ett gravtest som återigen visade negativt, vilket gjorde mig förkrossad för VARFÖR hade jag ont i magen om jag inte var gravid… men jag behövde inte fundera länge, för några timmar efter testet så kom min mens efter ca 60 dagars frånvaro. Sedan var Maj tentornas månad. Det visade sig inte bättre än att jag skulle ha två tentor på två kurser jag skulle avsluta i maj, men även att jag skulle behöva göra två omtentor. Detta resulterade att jag skulle göra en tenta i varje veckoslut och återigen var stressnivån på topp. Till min stora lycka klarade jag faktiskt alla fyra tentor med godkänt och slapp därför oron över hur andra läsåret skulle bli. Det var ett resultat på att jag hade klarat hela mitt första högskoleår trots allt jobbigt jag genomgick. Det roligaste i Maj var nog redovisningen på IT rätten, där min grupp, som hade skrivit om personliga uppgifter på internet med mig själv som exempelperson gick ihop med flera andra grupper som blev som en hel liten saga om MIG. Dock skulle jag få uppleva det här med bieffekterna av personliga uppgifter på internet i praktiken några månader senare.

Juni började med en båtresa för att fira syster C som fyllde 30 år.Det var första gången för D att åka stor kryssningsbåt och även om servicen på båten var undermålig så var resan väldigt trevlig med hela familjen samlad. Sedan avslutades skolåret och jag var hemma i Stockholm en vecka innan det var dags att börja sommarjobba. Det var ett jobb som jag tänkt inte alls skulle var något för mig, men visade sig visa nya sidor hos mig. Dessutom fick jag förmånen att cykla 10 km tur och retur från jobbet de dagar jag jobbade vilket kändes skönt för kropp och själ. Men även Juni började närma sitt slut och den högtid på året som jag hatar mest började vankas: Midsommarafton. Till min stora förtjusning jobbade jag både midsommarafton- och dag, vilket gjorde att jag slapp fira dagen alls. Däremot kunde det nog inte blivit mer än den värsta midsommar jag upplevt. Hade inte fått någon mens sedan i början av Maj och förväntade mig nästa ankomst i slutet av juni/ början på juli. Men mitt under mitt arbetspass på midsommar gick jag på toaletten och fann ljusrosa nyanser. Tänkte att det kunde varit så pass nära inpå ägglossningen att jag kanske var en av de få som fick uppleva en nidblödning när ägget fäster och att det kanske inte skulle dröja många dagar tills jag skulle få hålla i ett positivt test. Dessvärre fick jag bara hålla i denna glädje i några timmar, sedan befann sig Stockholms blodbad där och jag fick avika från jobbet en halvtimma före avslutat arbetspass.  Det var den dagen som avslutade i ännu fler tårar och besvikelse, varför kroppen var så opålitlig och fick sin mens lite hur den ville kunde jag aldrig förstå!

Juli är nog det största frågetecknet på hela året. Jag jobbade nog mest och gjorde inte så mycket annat. Det var helt enkelt skönt att fokusera på en sak och glömma bort för ett tag att det gått 7 hela månader med misslyckade försök till befruktning. Var hos MVC i stan och pratade med en väldigt vänlig barnmorska och förklarade mitt dilemma. Hon tyckte verkligen inte jag behövde oroa mig, även om mensen inte kommit regelbunden så hade den i alla fall kommit nästan varje månad och det kunde ta upp till ett år för vissa att bli med barn. Men skulle det inte gått fram till början av nästa år kanske en utredning skulle påbörjas. Jag blev väl lite lugnare efter det där samtalet och juli fortskred. Fick ingen mens in slutet av månaden och tog ännu ett negativt test. Det var verkligen droppen! Bestämde mig för att det här var sista månaden detta skulle få slå ner på mig så hårt, nästa månad skulle jag fylla år och jag tänkte inte bli ledsen om det inte skulle bli något då. Jag ville inte längre, jag var inte ens sugen på ”kaninlekar” längre. Jag hade fått nog! Juli avslutades med att syster C kom ner hit med fästmannen och vi hade grillfest med syster M, vi badade i Flatabadet och vi åkte till Ullared. Sedan åkte vi tåget upp till Stockholm där det vankades den årliga grillfesten.

Grillfesten som inledde augustimånad var trevlig med bara nära och kära, till och med lilla A hade sin kärlek där ifrån Småland vilket fick mig att inse vad stor hon började bli. Var hon inte fortfaradne bara 4 år? Dagarna gick och jag gjorde mina sista dagar på sommarjobbet och en vecka senare började skolan igen. Sista veckan i augusti kom och på fredagen skulle jag fylla 21 år. Jag och Ida hade gjort planer på att hon skulle komma några dagar tidigare, men inget var helt hundra bestämt. På Måndagen den 27e satt jag och funderade över mina bröst. Vad konstiga de såg, de hade fått väldigt tydliga ådror som jag inte märkt förut, frågade även D vad han trodde och jo, de hade mer tydliga ådror. Tänkte inte så mycket mer på det. På Tisdagmorgonen hade jag en liten ny fundering. Hade bara ett gravidtest kvar hemma och kunde likaväl använda upp det för att vara 100% säker på att min födelsedag skulle kunna få firas med en Chapell Hill. Jag gjorde som vanligt. Kissade i burken lade testet i och lät det sedan ligga på handfatet. Gick under tiden och pysslade lite i köket och gick sedan in på toaletten för att slänga (vad jag trodde och var säker på) det negativa testet. Men blev alledeles stillestående med ett test med TVÅ streck. Jag förstod ingenting. Jag skulle ju inte ens sikta på att bli gravid den här månaden, det var uteslutet! Men där var det. Ringde D och snyftade i telefonen att det inte fick vara ett spökstreck, testet fick inte ljuga för mig. Ringde sedan syster M och frågade om jag kunde få skjuts in till apoteket för att köpa ett test med veckoindikator. På det testet stod det 3+, vilket innebar att jag var mer än 5 veckor in i gravidieten och jag hade inte märkt något alls. Jag ringde återigen D och berättade de glada nyheterna. Sedan ringde jag Ida och försökte vara lite småhemlig, men kunde inte hålla mig och berättade även för henne. Dagen därpå kom hon med en sista minuten-biljett till Skövde där jag mötte upp henne. På onsdagen ringde jag även MVC och berättade att jag tydligen var gravid. Han i telefonen frågade om det inte var planerat? – Jo, sa jag. Men allt var väldigt chockernade fortfarande. Fick en tid redan på fredagen (min födelsedag).
Den sista augusti var den bästa dagen dittils på året då jag fick se för första gången på ul-monitorn ett bultande hjärta.

Hösten började med september. Åkte till skolan och försökte hänga med, men mina tankar kretsade mest kring att jag faktiskt var gravid. Men jag kände mig inte gravid. Min matlust trappades ner måttligt och dofter som kaffe och tuggumi var olidliga. En oro bubblade dock hela tiden inom mig över att bebisen skulle sluta leva vilken sekund som helst, för jag kände mig inte gravid. Hade inte de dära symptomen som man läste så mycket om och jag skulle inte på återbesök hos MVC fören den 28 september så hela den månaden var ångestladdad och var en evig väntan på att det skulle bli den 28e så jag kunde få svart på vitt att det var något som växte i min livmoder. Efter lång väntan kom den efterlängtade fredagen och jag fick göra mitt andra ul. Jag hade beräknat mig själv att få ett majbarn och att jag var i ca v 10. Tji fick jag när han beräknade att jag var i vecka 12 med bf den 17 april. Jag blev så otroligt lycklig och lyckan var total när man även kunde se en liten krabat hoppa omkring inom mig, inte konstig så illamående jag mådde så som den skuttade omkring. Samma dag fick svärföräldrna veta vad som skulle komma nästkommande år och även deras lycka var enorm.

När oktober smög på så längtade jag mest till helgen då Angie skulle fira sin 14årsdag, då jag hade planerat att avslöja min graviditet för min del av familjen. När presentöppningen var såg jag till att mitt paket skulle öppnas sist. Filmbevis finns vilket jag är evigt glad över då det var en klockren stund. När Angie hade öppnat mitt kuvert och väcklat ut teckningen som föreställde en gravidkvinna med en liten bebis i sig och brevid en pratbubbla där det stod: Hej Kusin. Då blev första reaktionen: ”Va ska jag få en bebis…?” – Sen blev hon alldeles tyst och bara stirrade och sakta sakta gick det upp för var och en vad som vankades. Det kom att bli en av de bästa dagarna jag kommer minnas 2012 för.
Det som sedan skedde i oktober var att jag fattade ett svårt beslut att ta ett studieuppehåll. Då hade mitt ena öga krånglat redan sen senhösten 2011 och hela tumultet och stressen från 2012 fick mig inte att inse fören i oktober att jag inte mådde bra på den fronten. Så jag pratade med min kontaktperson på skolan som var väldigt förståerlig och vänlig och vi beslutade att studeiuppehållet skulle sträcka sig läsåret ut.
25 oktober  kom årets första snö, men det är inte det jag kommer komma ihåg den dagen för. Det var den dagen jag fick en påminnelsefaktura ifrån Klarna Bank. Där det visade sig att någon hade kommit över hela mitt personnummer och använt det genom att beställa hem varor ifrån Gina Tricot på 4.6 tusen. Det är den värsta dagen på hela året! Den kränkningen jag kände och hur utsatt jag kände mig. Där fick man verkligen känna på hur brott kan begås genom personliga uppgifter på internet. Ett ämne som jag bara några månader innan hade haft som föredrag i skolan. Fy fan! Det var hemskt. Nu verkar det som att ingenting har gåtts vidare med ärendet då det varit tyst i två månader. Men tre anmälningar till banken, polisen och företaget i fråga fick göras. Det fick en också att inse innebörden av hur viktigt det är att behöva legitimera sig för att få ut ett paket, för hade det behövts i detta fall hade jag aldrig utsatts för detta brott!

November kan jag nog ärligt säga har varit den lugnaste månaden på hela året. Jag mådde visserligen mycket dåligt, gick ner i vikt och från inskrivningen i september då jag vägde 68kg låg jag nu på 63kg och det var väldigt lite jag fick behålla. Den 19e var det dags för RUL och fram till den dagen hade jag varit så orolig att det var något fel på mitt lilla barn. Det enda jag kände var illamående, men hade inga andra symtom och dessutom hade jag inte känt av bebisen än heller, så många hjärnspöken traskade omkring i min själ. Men efter den 19e blev jag som en ny människa. Alldeles lugn och fridfull. Allt såg så himla bra ut och jag blev  framflyttad för andra gången ifrån 17/4 till den 11/4 vilket nu är den officiella bf-datumet. Befruktningen ska ha skett ca 19e juli, vilket nu i efterhand förklarar varför jag aldrig fick min mens i julimånad.
22e november åkte jag och mamma till ögonläkaren i Göteborg och precis när vi svängde in på parkeringen kände jag som ett bubbel, ett bubbel jag aldrig känt förut. Undrade då om det var bebisen. Den 23e var jag säker att bubblet jag känt var bebisen för på fredagen kl 13.32 kände jag den allra första sparken och sen dess har jag känt min BabyRex lite varje dag.

Årets sista månad är den första månaden jag mått kanonbra. Aldrig mått så bra och varit så glad. Klart jag har haft mina humörsvägningar och ibland är det skönt att gråta bara för att få ur sig lite humör. Men när jag ser tillbaka på året så är det nog december jag mått allra bäst och nu längtar jag bara efter att få byta år till 2013 och se fram emot vad året kommer erbjuda. Vad det kommer innebära att komma in i sista trimestern, komma närmare förlossningsdagen och sedan hur livet kommer vara med en liten vid våran sida.
Året har varit tufft och det har verkligen varit ett prövningens år, men nu såhär i slutändan så inser jag att de högsta drömmarna är värd att kämpa för.
December har inneburit pynting inför jul, bara tagit hand om mig själv och njutit av varje framsteg bebisen gjort invärtes och märkt hur magen växer mer och mer. Julafton firades hemma hos mina föräldrar och året avslutar vi i mitt och D egna hus. Jag ser verkligen fram emot år 2013 och glimtar tillbaka på året som gått som kaotiskt, stressigt, jobbigt, tårfyllt, ångestladdat. MEN framförallt har de bästa stunderna i mitt liv hänt detta år som jag aldrig någonsin kommer glömma bort.

Från mig och BabyRex önskar vi en God Afton ett Gott Nytt År och en God Fortsättning. Hej år 2013!