Powerwalk Torsdag
Något annat galet är hur hurtig jag känner mig idag. I början på veckan smsa jag F att hon kunde hojta till när de skulle ta en promenad nästa vecka, hon sa då att de skulle promenera redan idag, men eftersom jag hade så ont i underlivet i början på veckan beslöt jag mig att vänta en stund. Men sen imorse så vaknade jag så tidigt, hade "sista" nattmatningen vid 04.30 och efter det kunde jag inte somna om! Blev nästan frustrerad när jag såg hur bra hur D kunde sova vidare och jag själv kunde bara inte komma till ro. Låg och försökte koppla av en stund, sen petade jag lite på D och sa att jag inte kunde somna om och han grymta till lite - Gaah, män! Gav då upp mina försök till sömn och gick ner och gjorde av med frustration på köket (städade - det är ett bra sätt att avreagera sina hormoner på) Vid halv sju var det dags för A.J att snutta frukost och då kunde även D kliva upp, sen åt vi frukost och jag började sakteligen tina upp inombords. Efter ett samtal till mor min så var jag genast på bättre humör och fann ny viljekraft. Så då smsade jag F och sa att jag skulle hänga på barnvagnsgänget.
De skulle träffas 12 uppe hos N, och eftersom D ändå skulle iväg och äntligen göra klart sitt jobb så skjutsade han upp oss i staden som är en enda stor backe!
Å de måste jag säga - herrejösses vilken underbar eftermiddag att få träffa de andra mammorna och få höra lite om deras förlossningar och utbyta lite kunskap och framförallt att få se alla söta små knoddar. Men A.J är ju verkligen plutten, så liten han är i jämförelse med de andra. Visserligen är de andra pojkarna ca 2 veckor före och lilltösen en vecka äldre. Men A.J var ju liten från födseln, så han kommer nog bli lillgossen i gänget - Dock är han ju heller inte så gapig som småkillar är, så då är frågan hur han ska hävda sin existens senare? hehe :P
Jag hade ju sagt att jag ville ha en bil snarast, men fick aldrig klartecken om snarast skulle bli 5 min, 10 min, 20 min :p Men bilen kom rätt så snart ändå. Hann amma och snacka lite mammaprat och sedan kom bilen och jag skulle krångla ner A.J i babyskyddet - DÅ kom jag på att jag kanske inte varit tydlig med att jag skulle ha en färdtjänstresa, men som jag sa till N. De flesta chaufförer känner mig och de brukar gå att dsikutera med. - Jo ni, till min förvåning fick jag åka med min ökända Martin!
På den tiden när jag hade kvällskurs i juridik och kom till Falköping så sent att bussarna slutat gå, då åkte jag alltid taxi hem. En gång stod jag och väntade på bil som aldrig dök upp och det gick inte att komma fram till växeln och D var bortrest, så trodde en stund att jag inte skulle kunna komma hem. - Efter ett samtal med min svärmor hade HON fått tag på taxikillen och då visade det sig vara Martin. Grejen var att han stått vid station och väntat på mig, men inte kommit ut och frågat om det var jag som väntade på bil. - Ojoj, den gången blev jag riktigt arg (haha, lite halvt kul såhär efteråt). Jag skällde ut honom efter noter och tyckte att han måste väl begripa att beställer man färdtjänst så kanske det finns en anledning (ett handikapp) och i detta fall en synnedsättning och hur i helvete skulle jag kunna se en mörk bil en mörk kväll och kunna se att det är en taxi?! - Ja, kommer inte exakt ihåg nu hur utskällningen gick, men arg var jag så tårarna sprutade och han bad om ursäkt om och om och om igen och jag hörde på hans röst hur beklagligt han tyckte detta var. Dessutom verkar han väldigt skygg och en person som inte vill göra nån förnär och så blev det så dumt. Éfter den gången så åkte jag inte med Martin något mer - började fundera ibland om han avsiktligen avstod från mina resor (?) Men det där var ju nästan 1½ år sen nu.
Kunde jag någonsin tro att en man (en liten man) kunde väcka en sådan aptit hos mig. Men att amma och dessutom att gå av lite kalorier kräver verkligen ett stort matintag. Tycker det är riktigt roligt med min nyfunna aptit. För jag har ju aldrig tyckt mat varit roligt och speciellt intressant att lägga energi på. Men nu i 2 veckor har jag ätit mycket och ofta och faktiskt trivts med det. Fantastiskt om detta beteende kan hålla i sig. Kanske inte att jag äter så mycket. Men just att jag äter mer regelbundet och inte hoppar över måltider och faktiskt trivs med att äta, för det skulle jag känna lite vuxenpoäng för.
12 Dagar i Mammarollen
Fredagskvällen var däremot mer orolig då han gjorde världens spya efter han ätit kvällsmålet. Jag blev så fruktansvärt chockad, då han först legat vid mitt bröst och först börjat skruva lite besvärat på huvudet och sedan lyft upp huvudet så mycket han kunde och spydde upp allt han i princip ätit. Efteråt såg han helt oberörd ut. Men jag själv visste inte om jag skulle våga mata honom pånytt och sömnen den natten var orolig. Oron låg nog i att ifall han skulle spy mer ville jag ha lite koll på det. Men det kom inget mer vilket var tur. Så det var väl bara en vanlig bebis-spya, en sån som de ger ifrån sig när det helt enkelt fått i sig mer än vad de behöver. Bebisar är otroliga som kan reglera detta själv!
På kvällen var en annan helt slut och A.J kändes lite orolig. Hade såklart varit en eftermiddag för honom också med mycket nya röster, intryck och famnar.
Jaja... så var det besiktning på bvc.
A.J kurva har sett ut som så att han började på 3395g. Dagen efter vid läkarbesöket var han nere på 3240g (vilket är normalt då de bajsat ut en himla massa svart som funnits i deras bäcken). 3 dagar gammal var vi på pku:et då vägde han ytterligare 5g mindre. Vid 5dagar när bvc var hemma hos oss så vägde han 3420, alltså gått över födelsevikten och ökat ca 90g/dag - Grädde i tuttarna!
Kändes som jag hade dumstruten på mig och även om bvc-sköterskan verkar mycket trevlig till sättet så fick hon mig att känna mig inte mer än en tum hög. Går nu inte A.J upp i vikt, då beror det ju på mig! Då är det ju att inte min mjölk inte räcker till honom eller att den är för näringsfattig. Det är inget direkt som jag och D kan dela på det ansvaret, utan allt på mig.
Men som sagt. jättegulligt att det kom förbi.
1 Vecka Gammal <3
Nya saker jag lärt mig på en vecka. Man blir inte rik av att vara nybliven mamma. I förra fredagen fyllde jag på mitt kontantkort med 200:- och idag har jag 20:- kvar! Mobilpengarna har gått till timlånga telefonsamtal - erkänner att till mesta del har gått till min mor om råd och tips (mycket bröstråd de första dagarna) och sedan långa samtalsminuter om dagarna som gått i mitt glädjerus. Många sms och uppdateringar om vad lilla A.J gör, många mms-bilder med. För jag är väldigt emot att lägga upp bilder på honom på internet - så snart kommer väl ni tycka jag är motsägande då jag kommer lägga upp en bild som togs strax efter förlossningen MEN den bilden är till största delen på mig och tycker därav att den är OK att lägga upp. För jag vill visa er den mest ärligaste bilden som någonsin tagits på mig. Den första bilden som togs på mor och barn och för en gång skulle kan inte en bild beskriva mer än 1000 ord, inte ens en miljon ord hur mycket känslor som strömmade i min kropp just då. Känslan att få hålla i sitt barn första gången.
Men sen är det klart att mitt hormon-monster inom mig t.ex blir lite arg när jag nyss visa en bild på min mage jag tog igår och D säger (utan att tänka sig för) "Vad rund du är där". och mitt huvud blir arg och visar en bild då jag var höggravid och fräser DÄR är jag rund, det här tog jag igår!
Men sen har jag den här klassiska bulldegmagen som man läst om och det är inte konstigt det. Den har ju varit jätteuttöjd och nu helt plötsligt är det massa mage utan innehåll, klart det blir en degmage. Men för mitt goda samvete så ska jag lägga upp en bild på magen som togs från en bra vinkel, där den inte ser så rund ut. (men sm avslöjar lite zebramage istället :P)
Förlossningen och allt därefter tills nu
Känns konstigt att nu i efterhand så skrev jag det senaste inlägget (förutom kort-inlägget) den 10/4 klockan halv tre ungefär. Detta var 1½ innan D slutade ifrån jobbet och sedan kom hem med rosor och kladdkaka. - Tänk, jag fick rosor. Jag hade en liten tanke i mitt huvud att på vår årsdag, två dagar innan hade han duktigt nog köpt mat, men varken blommor eller choklad. Men det var nästan mer värt att han kom hem med rosor på den onsdagen... Onsdagen den 10e april som kommer vara dagen DÅ DET BÖRJADE.
Efter att haft en tråk-tisdag, och en rätt så gnällig onsdag (av att dömma av föregående inlägg) så trodde jag nog att jag skulle vara gravid förevigt och alltid. MEN ack så fel det kan bli, men det var som jag även skrev. "Den här bebisen har inte kommit med annat än överraskningar" - så varför skulle det bli skillnad nu?
Vi käkade mat på onsdagen, jag hann dessutom deklarera via internet (Hoppas på pengar innan midsommar) och efter det skulle jag och D gå bort till affären för att lägga på ett brev. Kommer inte ihåg OM jag drack något hallonbladste innan vi gick eller efter... hm, konstigt vad jag kommer ihåg och inte kommer ihåg. - Så vi gick, rätt så snabbt, lite åt powerwalk hållet. Skojade att jag ville få igång det hela (Tänk vad jag inte visste då). På vägen hem ifrån affären fick jag en konstig känsla i magen. Vad var det för känsla (ursäkta kommande mening): Kunde jag vara skitnödig??
Vi kom hem igen och jag gick på toaletten, men efteråt hade jag fortfarande en konstig känsla i magen. Hade den där molande "menssmärtan" i nedre delen av magen, men hade även ont i övre delen på ett sätt jag aldrig känt förut. Detta var vid 19tiden på kvällen.
Så jag funderade lite över detta, satte mig med värmedyna, tog alvedon. Men inget gjorde att det gick över. Klart jag började fundera på om det var något på g, men jag ville inte tro något då jag inte ville bli besviken.
Vid 20-tiden var det finalen av mästerkocken (Fel person vann, men Båda var jätteduktiga!) Jag åt en liten bit kladdkaka... D åt nästan en halv sådan köpe-form själv (Haha, gissa om han fick ont i magen sen!). Under hela finalprogrammet sms:ade jag mina två tidigt gravida systrar samt min mor för att höra vad de trodde om den konstiga känslan i hela magen. Blev dock inget klokare av deras svar, så funderingarna fortsatte.
När programmet var slut duschade vi och gick sedan och lade oss. Passade faktiskt då på att "gosa" ;) det var riktigt mysigt, t.o.m för mysigt så att säga. Så efteråt detta gos så gick jag på toaletten och möttes av nästa mysterium: Blod.
Tankarna började snurra i huvudet. Var det känsliga slemhinnor eller var det något annat? Kort därefter började det onda i magen kännas mera, det var lite mer än bara ont. Det var "andas igenom det onda"-ont. Diskuterade med D om detta och kom fram till att ringa förlossningen i Borås och höra med dem (Som ni förstått av det senaste inlägget blev jag väldigt "lugnt" bemött) Blod var ingen fara, det kunde vara att det luckrades upp och så länge jag kunde stå ut det onda var det bara att stanna hemma - Okej!
D var såklart lite orolig, men kunde till min förvåning somna ändå. Men inte jag! - Kvart i tolv ringde jag min mamma. Då hade jag suttit i soffan en stund och försökt klocka tiden mellan det gjorde ont och när det kändes avslappnat. Det hadnlade om en tid mellan 3-5 min ca. Mamma rådde att det skulle vara mer regelbundet.
Vid det här laget var jag v'äldigt "orolig". Ville inte åka in i onödan så att säga. Tänk om jag bara var larvig och bara hade förvärkar. Kanske riktiga förvärkar kändes såhär och jag inte känt det innan bara. Gick däremot upp till D och väckte honom med lite snyftande om att jag inte visste VAD jag skulle göra! Smärtan var inte värst, det var ovisheten!
Tillsist efter en rannsakning i mig själv kom jag fram till att det får bära eller brista. Jag måste åka in, bara för att ett proffs kunde få säga bu eller bä! - Så ringde till förlossningen igen och blev bättre bemött denna gång. Berättade läget och sa att nu VILL jag komma in. Får till svar: "Ja, ska bara kolla. Det är fullt nämlingen" - Mitt hjärta skönk i magen vid det laget. FULLT?! Skulle vi behöva åka till Skövde, Jönköping, Göteborg nu?!
Efter en stund som kändes som en evighet meddelade hon att Jo, vi kunde komma in, vi var så hjärtligt välkomna.
Så då började resan. Vi tog bb-väskan och jag hann ta min pet-flaska med vatten och en borste som jag glömt plocka ner. Vi åkte rätt så lugnt till Borås. När det gjorde ont satt jag tyst och andades igenom det onda (tack och lov hjälpte det faktiskt att andas igenom, just för att fokusen låg på andningen)- Däremellan när det bara var molande värk så kunde jag t.o.m nästan skämta lite. Hela situtionen var så sjuk.
Vi kom fram och D betalde parkeringen två timmar framåt. Vi kunde ju bli ivägskickade rätt snart igen. Vi kom in till förlossningen. Besökte undersökningsrummet för tredje gången (tredje gången gilt). Fick bm som hade varit den som svarat i telefonen första gången jag ringde och som jag tagit för en prao. Men nej, hon var en riktig bm (ja, ingen låtsas fantasi i alla fall, hehe). Hon satte ctg, vet inte om hon var stressad eller bara allmänt fumlig - men förstår nu efteråt att det varit en hektisk dag då typ ALLA födde för överallt var det fullt. Det var ibland svårt att höra vad bm sade dessvärre, men hon var väldigt trevlig (trevligare än i telefonen i alla fall), Ctg:et såg bra ut och vid den vaginala undersökningen visade det sig att jag var öppen 5 cm. Wow! 5 cm, det var ju halva jobbet. Det skulle bli barn inatt/idag. Klockan var ju 01.05 vid intskrivning på förlossningen och jag tänkte att skulle det inte ta mer än 23 h så skulle BabyRex vara en av få som föddes på sitt BF-datum.
Bm frågade min önskemål vid förlossningen: Jag sade Bad och Lustgas, vilket var exakt det jag fick. Det kändes som rena spa-upplevelsen som D sa. På förlossningsrummet tappade hon upp ett stort badkar till mig med varmt gosigt vatten. Hon ställde fram saft och glas och i bakgrunden spelade Mix Megapol på radion. I badkaret satte jag mig. Vilken konstig natrulighet det känns att bara klä av sig framför en vilt främmande människa och hoppa i ett badkar bara sådär. Bredvid mig på en stol satt D och lustgasen såklart. Haha, lustgasen! Vilka historier jag hört om lustgas, men hade aldrig kunnat ana vad fnittrig man blir efteråt. Dessutom hur effektiv det faktsikt var under en värk. Det onda försvann inte, men det blev lindrigare och så var det rätt skönt att sitta och fnissa sedan åt konstiga saker. Vi pratade om rätt "djupa saker". Typ kemi H2O och ja... jag kommer inte ihåg allt, men sådan där saker som man inte pratar om till vardags.
Från kl ca 1.40 till ca 3.30 satt jag i badkaret. Sen fick jag gå upp för en vaginal undersökning, där det visade sig att jag var öppen 8 cm. Så då var det slutbadat för min del. Men jag kan lova att det kändes mera nu. Fy satan. Det var skönt när det inte var en värk, det var befriande och jag fick verkligen "andas och koppla av". Men sedan när jag kände när en värk var på g. Snabbt på med luftmaskgasen och andas i den. Men mer och mer jag andades i den, dessto mer var den inte så rolig och fnittrig var jag inte längre. Det började dessutom kännas i huvuduet som en dålig fylla. En s.k Zinclair-fylla, som jag upplevt någon gång efter en vinkväll hos Monika som bara slutade på ett sätt. Drack mycket vatten och saft emellan värkarna, men lustgasen gjorde mig mer och mer illamående och jag fick faktiskt användning en gång av kräkpåsen jag krampaktigt höll i. Värken kändes i hela delen av nedre magen och jag andades genom tårfyllda ögon när värken var på sin topp. Vet att D blev rätt så förtvivlad däremellan då han inte visste vad han skulle göra där han stod vid min sida. Han försökte ge mig lustgasen, men jag vägrade den. Han gav mig vatten och smekte mig. Men precis under en värk ville jag inte bli rörd. Jag ville helt enkelt inte känna någon omkring mig. Jag befann mig då som i en vakuum-bubbla där bara jag fick vara, ingen annan! Han försökte fläkta på mig med någon jäkla grejs, men det blev för intensivt så jag vägrade det med. Det slutade med att D blåste lite lätt på mig istället, det fick han, även fast det var lite påfrestande det med. Ville nog egentligen bara ha honom där, men att han gjorde så lite som möjligt.
I en flashback i mitt minne vet jag när jag gnydde och krampade som mest i en värk med tårar i ögonen, blev han nästan förtvivlad. Det var extramt jobbigt att se mig plågas och han satte händerna för ansiktet i ren maktlöshet bara för att gömma sina egna tårar för ett ögonblick.
I en annan flashback vet jag att jag fick en handduk på nedre delen på magen för det var där det gjorde så ont och jag i ett svagt ögonblick kasta iväg denna handduk rakt ut på golvet i ren frustration, haha. Lustigt nu när jag tänker tillbaka, hur man ”beteer” sig i sin vakuumbubbla. Jag blev också riktigt irriterad på det förbannade tjatet om att jag skulle ta lustgasen igen och sa gång på gång NEJ, jag vill inte ha den, mår så illa!
Ja, ni kan förstå intensiviteten, och för någon som fött innan kan nog relatera till känslan, men om inte så är det nog svårt att föreställa sig.
I mina papper står det att de gjorde en hinnesvepning på mig 03.44, då vattnet inte ville gå spontant och 55 minuter senare, alltså kl 04.49 så började krystvärkarna – Hade bm inte tagit hål så vattnet gått, hade nog förloppet blivit mycket mer utdraget. Men som hon sa; Eftersom du inte tagit annan smärtlindring och du har så ont, så är det nog bäst med en hinnesvepning.
D har refererat till mig efteråt att jag tydligen hade sagt:
”Det gör ont! Det gör ont!”
Barnmorskan hade då frågat: ”Gör det ont?”
”Nej!” Vrålar jag, ”Det trycker!”
”Jamen tryck då” manade barnmorskan på.
Haha, jisses, det låter rätt så komiskt såhär efteråt.
Jag snurrade runt i hela sängen under krystvärkarna. Jag låg först på ena sidan, men fick vända mig på rygg då bebisen inte gillade sidan. De frågade om jag ville ställa mig upp och det gjorde jag – Jag som bestämt mig ifrån början att inte stå på alla fyra som en ko… fast egentligen står man inte på alla fyra. Jag stod på knäna och lutade min överkropp mot ryggstödet på sängen. När en värk kom så tog jag ett djupt andetag och pressade. När luften tog slut tog jag ett nytt och pressade igen, men allt kändes rätt meningslöst. För i mitt huvud hände ju ingenting! – Konstiga saker en får höra när man är mitt i krystvärkar: ”Oj vad vig, har du gjort mycket yoga?” – Haha… eh, vad svarar man just då? Nej, men tack?
Till det sista så fick jag lägga mig på rygg. Fick höra gång på gång att jag skulle andas och ta ett djupt andetag när jag kände en värk. Andas och sedan krysta på för allt jag var värd. Fick höra hela tiden, Vi ser ett huvud. D sa konstant Nu är det inte långt kvar, du är så duktig! Men jag trodde då rakt varken på honom eller på bm eller sköterskan. Klockan började bli kvart över fem och jag kände att mina krafter började mer och mer ta slut. Jag var trött. Jag hade ingen ork. Jag bedjade hur lång tid det kunde ta. Fick till svar uppåt en timma är normalt med krystvärkar. Mitt hopp dog!
I det allra sista skedet så var det så rörigt i mitt huvud. Jag hörde bara bm säga att NU måste vi krysta på för nu sjunker bebisens hjärtljud. (Panik! I mitt huvud) Det nämndes med klipp, men de hann aldrig så långt som tur är. En tredje bm fick komma in i rummet och medan jag gjorde ett sista försök, samtidigt som den tredje pressade på magen så var Han ute!
Jag ropade att jag ville veta vad klockan var, D tyckte väl inte det var vidare relevant, men JO jag ville veta just då vad klockan var, lite över halv. Närmare bestämt kom vår son ut kl 05.32
Så 4½ på förlossningen som förstföderska. Det är inte dåligt!
Det första jag hörde var ett skrik. Det var det ljuvligaste jag hört någonsin!
De frågade om vi såg vad vi fått, D kollade och konstaterade att vi fått vår efterläntade son.
Sen dröjde det en bra stund innan jag fick upp honom på magen, men detta berodde på att navelsträngen var för kort. De var helt enkelt tvungna att klippa den först för den räckte inte så långt upp. D klippte såklart det band som varit emellan mig och detta barn de senaste 280 dagarna.
Sedan fick jag upp den här lilla krabbaten på magen. Tror jag tänkte först, ”Vilken skrynklig liten sak”. Men genast så blev den första synen på mitt barn mer och mer ljuvlig. Han var ljuvlig. Han var ju våran och han var underbar och det vackraste som jag sett. D hade haft rätt i det vi diskuterat tidigare. Att han faktiskt skulle ha tårar i ögonen. Jag själv var uppe i molnen. Jag hade inga glädjetårar, bara glädje. Att jag hade klarat det, att bebisen hade kommit ut och var hel och hållen och levde och var perfekt på alla sätt och vis.
Följaktigen medan jag hade barnet på magen så började de pressa på magen för att få ut moderkakan. Det var inte smärtsamt, bara obehagligt. Den såg ut som en skrymplig liten säck och var egentligen inget vidare intressant att se då jag hade något mycket mer intressant på magen.
Sedan började de pressa ännu mer på magen för att uppskatte hur mycket jag blödde.
I papprena står det 250 ml före placentas (moderkakan) avång, 100 ml efter. Så altl som allt 350 ml, vilket är en helt normal blödning.
Sedan så undersöktes jag och de kom fram till att jag hade inga bristningar, snarare rispor uppåt klitoris. En läkare tittade med och först förstod jag som så att jag INTE skulle sys, då birstningar är hud som brustit, men ripsor är hud som inte finns. Så i min värld blev jag inte sydd, men det blev jag. Några styng invärtes och några utåt, men det var väldigt lite.
Efteråt fick jag ligga där och de skulle prova lägga min son vid bröstet för att se att han tog det. Vilket med lite hjälp från en vänlig sköterska tog det på en gång. Underlig känsla det där i början!
Sen låg han och åt i en halvtimme tror jag och somnade sedan. Jag själv var utmattad och ville ha den utlovade frukostbrickan, men det skulle jag inte få fören bebis ätit på båda brösten. Men eftersom han somnade så gjordes en bricka i ordning ändå. Samtidigt så kom sköterskan och skulle väga och mäta honom. Då upptäcktes det att han bajsat – Ja, då fungerade ju det med.
Sonen mättes till 50 cm och 3395g, kanske om han inte bajsat hade han väg 3400? :P
D fick sin första lektion i hur man satte på en blöja med och kvar i sängen låg jag och tänkte på mat och att jag var jävligt kissnödig.
Vid halv sju kom vår bm som förlöst oss och vår sköterska och sa hej då, för då var det personalskifte.
Nästa sköterska som kom in med vår frukostbricka kort efter frågade jag som ett lite barn ”Är det okej att kissa?”
Hon undrade om någon tagit mitt blodtryck och om jag kunde vänta. – Nej tyckte jag. Jag hade ju druckit jättemycket saft och vatten, Jag MÅSTE kissa insistera jag. Så hon tog blodtrycket vilket var bra och ledde mig sedan till toaletten. Hon satte t.o.m kranen på handfatet åt mig, då hon satt det kan ta emot lite såhär att kissa efteråt. Men så fort hon gått och stängt dörren så kissade jag direkt. Det var en befrielse det med, Hallelujah!
Så efter det så gick jag tillbaka och satte mig i en fåtölj och började äta på frukostbrickan medan jag förnöjt tittade ner på min lilla nyfödda pojk som sov så fint. <3
Runt kl 10 så hämtade en sköterska oss för att köra oss till bb hotellet. Vi kom in på ett rum som hade en säng enkelsäng och en fåtölj som man kunde dra ut till säng. Det fanns toalett med dusch och så en TV på rummet. Men allt jag kunde fokusera på var min nyföding och maaaat. Kl 12 var det lunch och D fick åka ner en våning och hämta en bricka med två tallrikar mat.
Sedan började telefonambassadörsjobbet. Mamma fick första telefonsamtalet Ida (den blivande gudmodern) det andra samtalet. Sen vet jag inte i vilken ordning jag pratade med folk. Allt var fortfarande väldigt bubbligt i mitt huvud och jag kunde återberätta och återberätta.
Amningen kom igång fort och även om det var fumligt till en början så fungerade det förvånansvärt bra. På natten kunde jag knappt sova. Jag var inte trött, mest uppe i varv och vid varenda pip ville jag ta upp honom och hålla honom. Ville inte han skulle känna sig ensam och övergiven.
Så dagen därpå så var det dags för barnläkaren att inspektera honom. Innan vi fick komma in så hördes gallskrik från en annan bebis och vi tänkte TORTYRKAMMARE. Men vårat barn är en riktig stjärnelev och sa inte ett pip och gick igenom besiktningen så fint.
Vi beslöt oss även för att stanna fram tills lunch men faktiskt sen åka hem, för vad skulle vi stanna kvar för när allt fungerade så bra?
Vid tvåtiden checkade vi ut ifrån bb hotell och åkte hemåt. Gjorde först ett snabbt stopp på ICA där jag rusade in för att köpa blöjor i alla hast. Vilken ljungel! Dessutom var det ICA på en fredagseftermiddag så det var såklart kaos. Tänkte på det också, att det är ingen som kan ana att jag är mer eller mindre nyförlöst när jag springer omkring här på ICA och försöker leta efter rätt sorts blöjor (Det är en Libro-pojke!)
Sen kom vi äntligen hem och det var skönt. Farföräldrna kom förbi samma kväll och räddade oss med ännu fler blöjor och tittade på det lilla undret.
Första natten hemma var orolig och sömntimmarna få, men de gick bra ändå. Hela lördagen var vi hemma och bara njöt. På söndagen hade vi fått lite mer sömn och rutinerna mellan mig och D började bli bättre. Vi åkte till Borås för pku där vår lilla plutt blev klart godkänd igen och dessutom passade på att äta en bra slurk innan vi åkte hem. Åkte dessutom förbi lillkusinen som skulle ha kalas för att lämna av hennes present och då passade äldsta faster på att komma ut till bilen och ta sig en titt. Den andra fastern kom hem senare till oss med lite hö till våra gnagare och tog sig även hon en titt.
Måndagen fick vi samtal ifrån ögon på Borås där de meddelade ett återbud och vi var välkomna kvart över två. Ringde då till hörselmottagningen och fick som tur var en tid samma dag vid halv två. Nu började vi nästan bli lite småreligösa och tro att frälsaren hade kommit för ALLT flöt på FÖR BRA.
Vi ringde även mvc och bvc ochj fixade allt praktiskt med dem.
På hörseln blev han återigen fullt godkänd och på ögon kunde det konstaterats en iris på båda ögon, så ett aniridi-barn verkar han inte blivit.
Natten till tisdagen var suverän! Vi har då fått ett alldeles för snällt barn. Han åt vid 22, sedan 00.30 och vid 03.30 och efter det sov han oavbrutet i 4 timmar! Det är ett perfekt första barn för först-föräldrar att öva på ;) Så kom även bvc-sköterskan igår. Gav oss massa broshyrer och information och vägde den lilla på slutet. Då vägde han 3420g och hade alltså passerat födelsevikten. Så i de här tuttarna finns det grädde minsann!
Men överfulla tuttar betyder även tuttläckage vilket jag så fint fick uppleva inatt. Har ju hört av min mor när tuttarna läcker. Men tänkte i mitt huvud att det inte kunde läcka mer än en fläck större än en femkrona. Ack! Vad fel jag hade. Det var dyblött när jag vaknade och så vände jag mig och då rann det ner på magen. Men det är bara en bröstet som antagligen är mer producerande än det andra bröstet. Men där fick jag alltså lära mig något nytt.
Apråpå vikt så måste jag säga: Viktväktarna, släng er i väggen! Att föda barn är den bästa dieten. Man får äta hur mycket som helst, vilket jag gör även och ändå går ner i vikt. På onsdagen den 10e vägde jag 72kg, efter förlossningen och väl hemma på lördagen så vägde jag mig och då var jag på 68kg. Idag på morgonen, precis en vecka efter så väger jag 64.5kg. Det är inte dåliga bud inte.
Så allt som allt har allt gått så överraskande fort och bra, vilket jag aldrig kunnat trott för en vecka sedan.
Vi har fått världens finaste son som har fått sitt namn Andreas Robert och efternamn efter sin far. Men jag kallar honom A.J, vilket även kommer benämnas här på bloggen. Så från en BabyRex till en A.J. Å jag hoppas kunna skriva så ofta som det bara går hur det nya livet kommer vara nu som mamma till byns finaste pojk <3
Maybe - Maybe not ?
D. F. BF. 100% All Downloaded
Ja, ni hör ju på tonen jag försöker framhäva att Jag Kan Det Här Nu. Bebis koooom...!
Visserligen är det inte "legitimt" att börja gnälla innan det beräknade datumet. Men ack, jag vet då dem som gnällt redan i v 34-35, så då får jag nog gnälla dagen innan. Men det är väl NU jag ska börja tänka: Nedräkning med 14 dagar för det är just det, om 14 dagar så ska vår bebis vara här. Men av de här hittils 280 dagarna så är nog de här extra 14-bak-dagarna sämst! Hoppas att min app-bild kan locka bebisen att komma nu ;)
Nu ska det bli dubbel-drickande av hallonbaldsteet (som jag dessvärre fått en mindre avsmak av...) Jag ska gå flera vändor med skräp fram och tillbaka. Jag ska skaka lakan och studsa till smurfhits. Stark mat ska slukas och sen kanske man skulle passa på att gosa... inte för färdknäppskull (för det går då inte :/ ) Men mera av tanken att det helt enkelt kanske inte kommer bli så mycket sådant gos sen på x antal veckor. Det är då man borde passa på!
Borde dessutom passa på att trolla bort diskberget, tvätthögen och allt skräp ifrån skötbordet. - Min nya taktik: Fylla huvudet med uppgifter för att få dagarna att gå och dessutom spara tid på att slippa göra sådana saker när man kommer hem med en liten bebis.
Så av alla dessa överraskningar de senaste nio månaderna, varför skulle då denna bebis starta sin färd på ett mindre överraskande sätt än de gånger innan? Detta kan vara en dramatikens bebis, å då nöjer man sig såklart inte med att vattnet ska gå i hemmet? Att första värken ska börja med telenen i näven.
- Nej, om jag nu tror känna denna lilla BabyRex Bossen, ja då ska väl vattnet gå när vi är uppe i Falköping på Willys och precis ska betala femtielva varor. Tänk er DEN paniken. Eller så kommer väl första värken när jag "bara" ska till posten fram och tillbaka utan telefonen, för det tar ju bara 5 minuter.
Varför minska på överraskningarna såhär på slutet, när allt hittils varit så spännande. Det går ju inte!
1 Vecka i April, 2 Dagar till BF och 3 år av Vårat liv.
Only miss the sun when it starts to snow
Only know you love Her when you let Her go
Only know you've been high when you're feeling low
Only hate the road when you're missing home
Only know you love Him when you let Him go /Passenger
- Vi lär oss av de misstag vi gjort i det förgånga och hoppas vi aldrig gör om dem igen. Vårat misstag kommer förevigt vara de fyra månaderna ifrån varandra, men det kommer även förevigt förbli vår belöning då vi lärde oss att vi inte kunde vara utan varandra. /U
... Min underbara kära vän miste en person som stod henne mycket nära och i mitt hjärta gjorde det ont att inte kunna närvara vid hennes sida. Det gör ont att - riktigt jävla helvetes ont - att mista någon som står en nära, men ändå kan man aldrig föreställa sig hur det känns innan man själv möter den dagen.
I mitt huvud måste jag tänka att ALLT har en mening, för att det ska gå för mig att leva. Var det meningen att någon som stod mig nära skulle mista en nära själ för att ge plats till en ny själ på vår jord? Är denna själaplats ämnad för mitt barn att inta. I sådana fall kommer jag förevigt vara tacksam att Han gav den finaste platsen för mitt barn att ta över. Glädje kan aldrig ersätta en stor Sorg. Men tiden lär oss att leva vidare av Glädje.
2:a april: Vaknade av att vara tyst och tom i hjärtat, längtade så efter min vän och att hon skulle veta att jag tänkte på henne.
Men dagen blev trots allt bättre efter att jag fått talat med henne i timtal och fått pratat ut om Allt som rört våra liv de senaste veckorna som vi inte hörts av... Det är då konstigt hur man kan leva så tätt inpå en person i 10 år, träffas i princip varje dag, för att sedan börja leva enskilda liv och inte prata lika ofta, men ändå veta att vi finns där för varandra. Klyschigt nog så är nog detta vad som kallas äkta vänskap.
Sedan hjälpte jag flitigt åt med veden tillsammans med D och svärföräldrarna och även Ds morfar. (Nästa år kommer vi ha en liten ettåring som vill konka på ett och annat vedträ med)
3:e april: Från den ena dagen med energi till den andra dagen för att vara helt energilös - så ser mitt liv ut nu för tiden. Var inte lika effektiv med ved-hjälpen denna dagen då jag mådde konstigt i hela kroppen. Men 4 personer fick den där vedhögen att försvinna rätt så snart och det firades med kaffe och vaniljbullar efteråt.
Det var även dags för mitt-i-veckan-Tv-höjdpunkten: Mästerkocken. - Underbart nog gick mina två favoriter till veckans final och jag kan nog hålla med om att det är dags att kröna en kung detta år, för han är verkligen grym!
Annars var väl denna dag rätt så händelselös vad jag kommer ihåg, mer hände på natten.
4:e april: Efter en jobbig natt med mycket ont och panikkänslan i huvudet: "Det här gör "lite" ont, men det kommer göra mycket mycket mera ont när det är dags...", så vaknar jag av en halvstressad D som klivit upp lite för sent. Hans vanliga morgonrutiner blir lite rubbade och jag blir direkt hormontjurig och ifrågasätter i mitt huvud varför han inte bryr sig att fråga hur jag mår när han vet att jag haft mer ont än vanligt på natten som gått. Men allt blir som sagt stressat och frågan hur jag mår kommer inte. Så jag börjar dagen med världens sämsta humör, stänger dessutom av telefonen (för jag VET att jag kommer få "hur mår du"-sms mitt på dagen och detta hjälper inte att få när D sitter längst bort i en jäkla skog och inte kan göra något åt det). Så timmarna på morgonen går och humöret är nere i fötterna. Till råga på allt slår jag över till TV4 där Efter Tio går. Dagens ämne är foster som dör i sent skede av graviditeten... - paret i soffan miste sin son två veckor innan BF, detta berodde på minskade fosterrörelser pga en knuta på navelsträngen. All ångest sköljde över mig. Hur var det nu... Hade jag känt BabyRex än idag? - Nä, inte sedan inatt när jag hade haft så ont. Hade det hänt något? Fick det verkligen hända något nu när jag bara var en vecka innan BF. Panik och oro varade i kroppen. Oron gjorde dessutom min irritation över D ännu värre och i mitt hormonstinna huvud hände det helt enkelt för mycket och jag kunde inte tänka klart. - Den enda trösten just då var att jag skulle till mvc på eftermiddagen, då skulle ett hjärta slå. Det skulle det.
Vid två-tiden åkte jag med bussen in mot stan, då mvc-besöket inte skulle vara fören vid tre, så gick jag till mitt stam-café. Till min förvåning satt syster M och lilla N där och fikade. Så fick lite sällskap och fick dessutom prata av mig lite. Strax innan tre mötte jag upp D, fortfarande i irritation efter att vi utbytt sms till varandraq som inte var på kompis-nivå.
Vi satte oss i väntrummet och kl blev tre och minut efter minut gick och inget hände. Min hjärna började tänka. Vad hade det egentligen stått på tidslappen. Stod det inte 5/4 när jag tänkte efter? Satt vi på helt fel dag! Mitt hopp satte sig i bröstet och jag bad D kolla med sköterskan. - Jojomen, det var INTE den dagen vi skulle vara där, utan dagen därpå. Fan fan fan...
Jag kom inte längre än utanför mvc:s dörrar då allt bara bubblade upp inom mig. Jag förklarade klart och tydligt för D vilken dålig stil det hade varit att INTE fråga mig hur jag mådde, hur kunde han inte se på mig att jag inte mådde bra, att jag hade behövt honom den dagen! Att allt såklart var mitt fel att vi tagit fel dag och nu skulle vi få vänta hela 24 timmar innan jag fick veta om något hjärta slog... sen brast det för mig och jag tjöt ut att jag var sjuk av oro för vår älskade bebis hade inte rört på sig på hela dagen och TÄNK om det hade hänt något på natten när det gjort så ont?!
D blev såklart väldigt orolig när han såg min förtvivlan och orden att bebis varit så stillsam. Han var mest rationell vid det laget och gjorde det enda rätta: Ringde till förlossningen i Borås och förklarade läget. Sköterskan ville prata med mig och med hysterisk gråt försökte jag förklara jag med, samtidigt som D startade motorn och riktade bilen mot borås i 130 km/h.
Tårarna gjorde riktigt ont för oron gnagde i mig. Varför hade jag inte ringt tidigare. Jag hade varit orolig hela dagen, men i rädsla av att inte bli tagen på allvar hade jag låtit bli att ringa. Varför? Varför är jag så dum och lät bli?
Vi kom till Borås och fick komma in till ett undersökningsrum. En bm kom in och hälsade och satte på mig ett bältre runt magen för att kolla ctg. Direkt hörde jag det välkända dunk-dunk ljudet av bebishjärtat och då kom pånytt tårar, denna gång av lättnad. Jag fick sedan ligga så i 30 min. Däremellan hann D bli lite orolig varför frekvensen var så oregelbunden. Först på 140, som gick upp till 160 för att sedan gå ner till ett rakt streck. Han ringde på klockan och en liten vänlig sköterska kom in och förklarade att personalen just då hade rond (Såklart, tänkte jag, att man alltid kommer och "stör") Men den vänliga sköterskan förklarade att ctg:et såg helt normalt ut och skulle det vara något så skulle personalen se detta direkt då övervakningen fanns i deras rum med. (I mitt stilla tänke ifrågasatte jag varför inte den första bm hade förklarat detta innan hon pep ut igen så hade det genast känts ännu lugnare).
Efter 30 minuter med dunk-dunk, som just då var det underbaraste på hela dagen och som jag skulle kunna lyssnat på i timtal. Så kom en läkare in. Åh! Det var hon den underbara läkaren som jag hade träffat en gång innan när jag var inne första gången för den svullna blygläppen.
Hon bad mig beskriva förloppet. Hur jag hade känt på natten och om jag känt bebis röra sig nu vid ctg och så. Efter det så bytte vi rum för att hon skulle göra ul. Helt underbart allt kändes då, genast kände jag mig inte till besvär för någon. Känslan att bli tagen på allvar och dessutom få en grundlig kontroll över mitt barn, den känslan var ljuvlig. Så hon kollade med ul-apparaten allt. Navelsträngen såg fin ut och blodflödet. Rätt mängd fostervatten, och bebis hade urin vilket betydde att den kissade som den skulle. Bebis var däremot väldigt trött vid det slaget och sov (och vi vet ju hur blyg BabyRex varit vid ul innan) Så läkaren försökte få igång bebis genom att röra på magen och puffa. Men bebis sov vidare. Hon använde t.o.m en slags ljudmaskin som lät som en borrmaskin, vilket får bebisar att reagera på ljud. Men bebis sov vidare (klart, med två släkter som har en ljudnivå över det normala så krävs det nog liter mer buller och bong än så).
Sen ringde hennes sökare och jag och D blev ensamma en stund. Den stunden var väldigt skön! Kunde äntligen be om ursäkt. Jag förklarade att hela mitt oförskämda beteende grodde i den oron som växt under hela dagen. Han visste ju att han var mitt allt och gjorde allt för mig så gott han kunde. Jag älskar honom över allt och jag älskar vårt barn så obeskrivligt mycket och vill inte att något ont ska hända någon av dem.
... sen låg vi där en stund och väntade. Började fundera ett tag om läkaren glömt bort oss. Men strax innan 18-tiden kom hon tillbaka och försökte återigen att puffa igång bebis med ul. Då hade ju vårt förnurliga lilla barn såklart rört på sig när bara mor och far närvara, att röra på sig under bevakning är ingen Rex-style. Men läkaren nöjde sig tillsist med att vi åtminstone känt bebis, för allt annat såg jättebra ut.
jag nämnde dessutom att jag trodde min slempropp gått söndagen innan så hon erbjöd en vaginal undersökning när hon kunde konstatera att det nog hade varit så. För det var nämligen framsteg där nere. Livmodertappen var nästintill helt mogen från att vara 4 cm, till att nu bara vara ca ½cm och dessutom var jag öppen för två fingrar.
På mvc var det heldött, var bara vår bm där. Vi började med järnvärdet med stick i fingret och som tur är så hjälper mina järntabletter för värdet var lika bra som innan. Vi pratade lite om gårddagen med, då det stod i min journal om Borås-besöket. Min bm tyckte såklart det hade varit bra att vi åkt in när vi kände oro, men annars kunde man även prova att ligga på vänster sida i 2h och då kunna känna fosterrörelser om man blev orolig igen.
Sedan lyssnade vi på hjärtat, BabyRex hade verkligen kommit in i något trött tonårsbeteende där slagen blev 126, när det i vanliga fall brukar ligga på 140. Men bebis vilar väl inför det kommande maratonet. Magen mättes till 34 i sf-mått och allt föll fint in på kurvan. Vi avslutade besöket med att boka ny tid kommande vecka, 12/4, men jag sa helhjärtat att jag hoppades att vi INTE skulle ses då. Vi passade även på att hämta upp babyskyddet som vi ska hyra. Så fr.o.m i fredags åker D nu omkring med en babystol i bilen och verkligheten smyger mer och mer på oss.
- Vi inledde även årets första grillning, vilket var supergott!
Väl hemma igen tog vi det lite lugnt med mat från gårdagen; Kött, potatissallad och tsatsiki.
På kvällen lade vi sedan den sista touschen på badrummet i källaren, genom att lägga plastgolv som vi köpt på CoopBygg. Gult golv, vilket fick hela rummet att lysa upp, blev faktiskt riktigt fint!
På tre år har vi hunnit mycket: Närvarat vid högtider som student, bröllp och namngivelser. Vi har flyttat ihop, skaffat djur, förlovvat oss, köpt hus och nu stundar vi även i väntan på smått.
Glad Påsk April-Fools! - 9 dagar kvar, daam daam daaaam!
- Gårdagen började ljuvligt, med påskfrukost på sängen och lite extra gos och kram. Bjuder på en bild av frukostbrickan som min kära sambo bjöd på.
Fan fan fan...kände mitt hormonstinna jag. Varför ser han inte att jag ansträngt mig för en gång skull med den lilla enerig jag har?! Frågade om han inte märkte nåt, han tittade igen på mig; Jo du är fin säger han.
Suck suck suck... jag blev så fruktansvärt less på allt!
Däremellan kom D och försökte prata med mig och jag bara stötte bort honom och ville vara ifred.
(NU kommer jag äntligen till själva det otäcka som skrämde mig lite)
Tänkte att: om nu lite av slemproppen gått, då kanske det snart är dags, kanske t.o.m inatt (fastän jag läst så mycket om att vissa lossnar slemmisen flera veckor innan förlossningen drar igång). Men tänk om bebisen ville komma inatt ändå...
Jag sov lite halvkasst hela natten - å jag kan säga som så att bebis ligger kvar där den ligger. Så ingen bebis än. Så kanske är det bebis som lyckats att lura April april på mig?
Men jag kan ju också hoppas att det var ett första steg på att något snart kommer hända, kanske inom 9 dagar? Jag vill helst inte behöva vänta 24 dagar MEN allt är relativt.
Annars händer inte så mycket annat för tillfället. Ska nog koka lite vatten och göra lite hallonbladste (även om bebis bestämmer själv när denna vill ut, så kan jag alltid försöka med en udrivningsprocess).
Sen igår (men även tidigare) har jag börjat fundera mer och mer på det här med förlossningen. Det är rätt så naturligt såklart. Mest är det här hur allt kommer att starta. Med F gick ju vattnet först innan värkarna och det verkar lättast att förstå att något är på gång. För skulle nu värkarna komma igång, hur ska man veta att det är på riktigt? Skulle kännas så otroligt lessamt om man skulle känna värkar, dessutom som kom tätt. Så skulle man ringa till det där snorkiga sjukhuset och kanske få komma in, men tänk om värkarna sen skulle avta och vi skulle bli hemskickade igen?
Eller nu om vattnet skulle gå, men sen att det inte skulle hända så mycket mer. Det skulle också kännas rätt stressigt. Jag förlitar mig någonstans på att min kropp SKA VETA när det är på riktigt. Å helst om jag nu skulle gå över tiden och få igångsättningstid att bebis väljer komma ut spontant ändå. Föreställer mig att skulle man behöva bli igångsatt så tvingar man kroppen till något den inte borde vara redo för, vilket kanske försvårar processen?
Ja, dagarna går ju på nu och det kan ju hända att det kan hända närsomhelst! Av de tre mammorna som fått sina stora fina pojkar, gick en över tiden med 7-8 dagar. En fick 3 dagar tidigare och F fick på det berömda BF-datumet.
Det får mig att undra när det är meningen att vår bebis tänker komma. Tror lite på det här att allt har en mening. Kanske kommer bebis imorgon som svärmor tror (Det var tydligen Ds farmors födelsedag). Eller kommer bebis om en vecka då det är treårsdagen för mig och D, eller kommer bebis den 11e som för att vara punktlig, eller den 15e för att nappa på kusinens födelsedag eller den 17e för att det var det datumet som var bestämt först eller den 21a för att dela dag med min far eller kanske den sista dagen; 25e bara för att bli ett fullmånebarn. Vem vet! - Inte jag i alla fall, men hoppas min kropp kommer förstå det innan mitt huvud gör det ;)
