Missfall - När klockan stannade tiden.
Ja... Var ska jag börja?
Det började 1a maj på eftermiddagen. Jag var på toaletten och när jag torkade mig var det ljusrosa slem. Blev såklart orolig redan då. Jag berättade för D och för mamma och även för IW.
Det fortsatte så in på den 2a. Bara lite ljusrosa, som om de var ett pyttesår någonstans. Jag jobbade hela dagen och hade inte ont eller nåt sånt. Ändå fanns oron där, för varför gjorde inte mina bröst ont längre? De som varit mitt starkaste symptom över en månad. Svullna och ömma, hade nu blivit sitt vanliga hängiga utan ömhet.
Jag ringde till 1177 och förklarade att jag var i v 11 men börjat blöda och jag saknade mina symptom. Hon sa att blod behöver inte vara någon fara. Men att symptomen var borta, borde jag ringa till mvc om.
Så natten till den 3e vaknade jag runt 1 av att jag hade värkont. Riktig värkmens. Inte att de gjorde så ont att det inte var hanterbart. Men en rätt kännbar mensvärk. Jag tittade dessutom mot min radioklocka, varför vet jag inte, men då såg jag att den stannat. Jag tänkte bara "Nej". Det kändes så konstigt symboliskt att den hade stannat av. Egentligen hade de varit strömavbrott tidigare på dagen. Men ändå hade jag inte sett klockan fören Då. Då när det hände. Så konstigt nu i efterhand att tänka på det. Men då i ögonblicket kände jag att allt hade stannat av.
Ställde mig upp och kände direkt hur det rann till. Jag satte mig på tosletten och kunde se att det lilla ljusrosa förvandlats till en riklig mens. Mycket rött och färskt. Dock inga stora klumpar. Nån liten mörk klump här och där. Men inget som jsg kunde uppfstta som foster eller hinnor.
Så jag satt där och förstod att det här är inte bra. Det ska inte blöda och göra ont.
Jag grät. Av att antagligen var det missfall. Jag grät. Av oro; hur ont kommer det göra? Jag grät. Av sorg att det inte gick denna gång.
D vakna och kom in och trösta mig på toaletten. A vaknade med, sä då fick vi "skärpa oss lite".
Bestämde då att alla skulle bli hemma på torsdagen i väntan på klara besked.
Med en Alvedon och gråt så somnade jag konstigt nog ändå.
Nästa gång var klockan innan sju. Mvc skulle ibte öppbs fören 8. Så jsg väntade otåligt till dess. När klockan till sist var 8 och jag ringde så var det en telefonsvarare som så "vi ringer upp dig 8.45". Suck!
Väntade trekvart till. Sedan ringde en sköterska. Jag berättade att jag blöder och mina symptom var borta och jag kände mig orolig. Hon försökte lugna med att blöda kan vara normalt. Men jag fick en tid 15.30 på eftermiddagen.
Efteråt grät jag igen. Jag ville att D skulle åka å jobba så han kunde tänka på annat Men jag ville inte vara själv och helst ville jag såklart hem till min mamma.
Jag bestämde att ta med A ut till svärföräldrarna vid 12 då svärmor slutade jobbet. Sedan var vi ute där tills jag åkte med bussen in till stan och mötte D vid 15.20.
Medan vi väntade försökte jag prata om allt och inget. Jag hade förberett mig på det värsta. Även om ett pytteblod fanns att det kunde vara bra. Så ville jag bara komma in och få besked.
Så fick vi komma in i ul rummet. Bm stämde av hur mycket jag blödde och när jag förklara likt en mens så sa hsn stt det låter såklart inte normalt, men vi undersöker först. Bm frågade även hur det var med D och det var så fint. För det klsrt stt psykiskt så påverkas vi båda två.
Jag fick läggs mig ner och bm kollade med ul. Han sa sedan "Nej, jag kan inte se några tecken på en graviditet" "Möjligtvis en liten mörk fläck som kan vara lite fostervatten. Men inget annat,".
Jag fick även göra ett gravtest som visade positivt. Så hormonet fanns kvar och det kan de finnas upp till 6 veckor.
Vi hade en tid den 17e för fortsatt inskrivning, men den tiden tog vi som ett återbesök för att följa upp missfallet.
Sen var vi färdiga. Vi gick därifrån. Jag kände mig... tom, men inte ledsen? Jag hade förberett mig hela dagen. Jag visste att det kunde blivit ett avbrott. Det kändes bra att veta. För ovissheten känns många gånger värst.
Vi åkte till svärföräldrarna och A. Vi köpte med lite fikabröd. Sedan satt vi ner och fikade. Jag drack två koppar kaffe dessutom. Lite bara för att, men också för att n6 när alla symptom var borta så kände jag längtan till kaffe igen. Det är så konstigt. Hur känningar bara kan försvinna och jag känner mig "som vanligt igen".
Vi pratade och då framkom det att även svärmor hade haft ett mf innan deras första. Detta visste inte ens D.
Men då blir allt återigen,, varför pratar inte folk om det fören det redan hänt och det gått en tid efter eller att det kommer upp när det händer någon annan?
För mig känns det bra att veta att det är vanligt. Att många fler omkring sig drabbas, vilket gör stt jsg inte känner mig ensam och att vi kan prsta om det utan att känna skuld.
Senare på kvällen när vi var hemma så gjorde jag det som kändes "jobbigast just då". Jag tog bort gravappen och ställde appen FLO på "menscykel".
Då grät jag lite igen för att det var så påtagligt att jag själv avslutade denna graviditet.
Jag kollade även på en del Youtube-klipp med missfall. Dock hittade jag bara 3-4 kvinnor som berättade och sen ett klipp från nyhetsmorgon. Så egentligen känns det kanske inte så konstigt att många känner dig ensamma när detta händer. För alla säger att vi ska prata mer om det. Men ingen vill prata om det öppet.
I slutändan nu så "mår jag bra". Dag 4 och jag har inte jätteont. Jag har som mens.
När jag tänker efter så här jag bara varit "medveten" om min graviditet 1 månad. Enligt appen FLO var jag 36 dagar sen. Vilket gör att jag bara missat en mens och att den håller sin längd i cykeln.
Hade testet aldrig varit positiv hade jag bara trott att mensen hoppat en månad.
Nu kanske jag tar en paus härifrån en stund innan något nytt händer. Men nu har jag i alla fall berättat min upplevelse av mitt missfall
Orolig
Idag är de första maj och jag ska vara i v 10 (9+2). Det jag gått och oroat mig för sen jag plussa är varje gång jag går på toa så sneglar jag på pappret för att försäkra mig att det inte är blod.
Vilket hände precis nu. Jag satt på toa och skulle torka m8g och kände att de var mer kletigt än vanligt. tittar på pappret och då är det missfärgat.
Det är inte rent blod, men det är som precis innan en mens. Slem som har blodspår i sig och luktar blod.
Jag pratade med Dennis om vad som hänt. Jag vet att det kan vara helt normalt. Men det kan också vara nåt tragiskt på g.
Jag ringde mamma bara för att få lite tröst med. Jag och alla andra vet att vad som händer så går det inte att styra över. Men ändå kan jag inte sluta skaka.
Jag har inte ont i magen. Men de känns konstigt i underlivet. Skulle behöva sätta dit ett trosskydd, men är såklart orolig att de ska komma mer... när jag känner efter så skulle jag säga att de skulle kunna vara mensvärk. Men bara om jag känner efter ordentligt.
Om om om, de skulle vara nåt så är jag även orolig att lämna bort A hos farmor och farfar helt själv. Bara de får mig att också vilja gråta.
Fan. Första halvan av en graviditet är hemsk Bara ångestfyllt och ger inte alls en chans att njuta.
Vi får vänta å se vad som sker ... 😢