Halvtid - 20+0

Hej svenska. Då var det dags att dokumentera här igen. Det är den enda gången jag har tyckt att det är kul att blogga kontinuerligt, det är på denna gravidbloggen.
Lite sorgligt då att detta är sista gången, för det har varit väldigt kul att skriva under dessa perioder. Å det har varit mycket hjälpsamt att se tillbaka vad som hände när och hur jag mådde.

Jag är idag i vecka 20+0 och mycket hsr såklart hänt på dessa 20 veckor, men varför jag inte skrivit tidigare, kommer jsg till längre ner.

Apråpå att gå tillbaka, så jämför jag mycket med graviditeten med C. Jämförde t ex hur magarna såg ut i samma vecka. Bilden längst upp till höger är C magen och bilden längst ner är nuvarande mage.


Om det bara är en bebis däri stor som ett granatäpple, då måste den ha mycket utrymme i livmodern. För magen känns stor nog för minst två granatäpplen. Men enligt båda ultraljuden är det bara EN bebis.


Hur mår jag då?
Jag mår precis som vanligt. Vilket jag har gjort hela graviditeten.
Det enda som tyder på att jsg är gravid är att livmodern växer och jsg känner dagligt fladder i magen. Det jag tycker själv är att jag är mer psykiskt än fysiskt förändrad. Jsg känner mig mer förvirrad och kan inte hålla lika många bollar i luften som I vanliga fall. Humöret är mer förändrat. Känner mer humörsvängningar och kan bli mer arg för småsaker och ledsen för ännu mindre saker.

Det har även varit jobbigare emotionellt att jag varit helt "normal" utan illamående eller andra symptom.

Både vid min inskrivning i vecka 7 (1 mars) och även vid återbesök i vecka 10 (23 mars) var jag "uppgiven". Jsg kände mig inte gravid som jag gjort med A och C. Jsg kunde äta vad som helst, inget illamående, ingen trötthet, inte ens molvärk. Det enda som förändrats vsr mina bröst som blev större, men de ömmade inte. Jag mådde fysiskt toppen. Men mådde dessto sämre psykiskt. För jag visste även av egen erfarenhet att avsaknad av symptom kan sluta med ett missfall som jag hade på våren 2018.

Därför kunde jag äntligen pusta ut den 1 april när det var dags för första ul. Jag blev så väl bemött av en barnmorska som även hade gjort ul på mig med C. Hon var så empatisk och förstod precis min oro när jag sa att jag "mådde för bra"
"Då är du orolig förstår jag"svarade bm, "då börjar vi stt leta ett hjärta"
När hjärtat väl var funnet, då kunde jag andas ut!
På det ultraljudet blev även BF satt till den 13 oktober, vilket stämde bra med mina apparater beräkningar.

Två dagar innan ultraljudet var jag dock tvungen att berätta för min chef att jag skulle ha barn igen. Vi hade nämligen medarbetarsamtal och chefen ville gärna att jsg skulle köra mig utvandring utöver vanlig flyttkontroll. Då kändes det mer shysst att berätta att jag skulle vara ledig från oktober, så det vsr nog bättre att vänta med min kompetensutveckling. Å det höll chefen med om, samtidigt som hon blev glad för min skull (jag har väl sagt tidigare att min chef är bäst!)

Så sedan den 1 april kunde jag slappna av och njuta lite mer. Vi överraskade A och C med nyheten på Långfredagen. Då hade jag lagt ner godis och ul-bilden i ett påskägg. När A sedan såg bilden var han bara förvirrad "va, vad är det? en anka?" Därefter heter denna bebis-upplaga BabyAnkan och kallas Ankan


Sen har veckorna traskat på och jag har funderat mycket på vad det är för ny liten person där inuti. Jag läste på denna blogg att jsg började känna fladder från C i vecka 18. Men denna gång kände jag tidigare. 
Den 2 maj var en söndag och jsg satt och virkade i soffan. Jsg tyckte jsg kände nåt, men tänkte att jag inbillade mig. Men sen när jag känt  samma bubbel både måndagen och tisdagen så förstod jag att det var fosterrörelser jag hade känt. Så första gången jag kände BabyAnkan var i vecka 16 och jag har känt lite varje dag sen dess.
Nu väntar vi bara på att bebis ska kännas utvändigt med. Det är så mäktigt!

Samma dag som Casper fyllde 2 år (20 maj), då var det dags för rul. Ännu en gång blev jag bemött av en underbar bm. Undersökningen tog 20 minuter och allt såg strålande bra ut. Hon kunde även se vad för kön bebis hade. Så jag bad VM att skriva ner det på en post-it. Min plan var att bara Monika skulle få se lappen och sedan göra en gender-reveal tårta till mig och Dennis och barnen. Vilket hon gjorde ❤


Det var ett väldigt roligt sätt att bli överraskad och ett fint minne att minnas tillbaka på. 

Så det var väl en långdragen kort sammanfattning av vad som hänt de senaste 20 veckorna.
Nu ska jag försöka att uppdatera varje vecka. För det är egentligen från nu och framåt som det kommer synas mer och ske mer förändringar. Å det kommer vara SÅ roligt att gå igenom denna resa igen  - en sista gång.

Morsning så länge 🦆

RSS 2.0