BabyAnkan

Min lilla fina C blev 8 veckor igår och nu på lördag blir han 2 månader. Helt plötsligt gick han från pytteliten till så stor. 

Jag vet inte om det är någon jätteskillnad på stora A och lilla C vid samma veckoålder. Men jag upplever C vara rätt stor (jag får kolla upp detta i bvc boken). 

Men jag tycker det händer mycket nu i utvecklingen. C fäster blicken jättebra och följer. Jag har testat babygymmet några gånger och det uppskattas en stund. Men sen blir det tråkigt, för det står ju still. Casper trivs bäst när han får bäras i famnen eller i bärselen.

Han ler mer och mer och han "pratar" sina ooh. Svarar jag så ooh:ar han tillbaka.

Han har fortfarande sina 48h-intervaller. Som igår natt vakna han nästan varje timma. Han knorra, fiste och smååt. Sen under hela dagen sov han bara korta stunder och så fort jag försökte flytta honom (från famn ner i soffa) så vakna han.

Så igår led jag av kraftig M.M.M (monday mental meltdown). Jag hade så kasst humör. Jag var trött och lipig och grät en gång på morgonen och en gång på eftermiddagen på grund av små-konflikter med A som raserade mitt mående fullständigt.

Jag insåg också igår vad bortskämd jag varit senaste veckan när vi hade mini-semester och Dennis varit hemma. Det är lättare att vara två vuxna mot två barn, än en vuxen mot två barn - då hamnar en i visst underläge.

Men sen under kvällen blev det bättre och även om C knorrade jäklar när han skulle sova för natten (det tog 2h från att vi la oss i sängen till att han somna), så har natten som var varit bra. Han åt sista gången vid 23.20 och nästa gång vid 04.10.

Så idag märker jag genast skillnad på mitt humör med sammansatt nattsömn.

Dagens plan är därför att vila ordentligt idag om C ska ha sin vilodag. Om vädret tillåter kanske vi tar nån promenad så A får lite frisk luft mellan sina tv-spel pass. Jag ska även snart beställs taxi imorgon då vi ska till bvc på morgonen. Men annars ska jag försöka vila och njuta av kaffe.

En sista tanke här. Jag undrar om det är något jag borde skriva mer om.

Det känns som det blir glesare mellan varje inlägg. Å i bebisens liv så blir t ex bvc besöken mer "sällan" (en gång i månaden).

Jag skrev inte om A längre än till 2 månader. Vad som hände sen vet jag inte - om tiden inte räckte till eller om intresset försvann.

För mig har det varit guld värt att skriva om graviditeten och hur jag mått då. Men nu när bebis kommit så handlar det inte så mycket om mig. Å att skriva om barnen känns typ... jag vet inte.... konstigt att sätta ord på hur barnen känner. 

Jag vill nog helst sätta mer ord i hur jag mår och hur jag gör som mamma. Men det kanske är ointressant.

Det jag vill ha sagt är nog att jag ska funderar på om jag ska fortsätta skriva. För just nu känns det som den tiden jag lägger på att skriva, vill jag lägga på annat. Så jag ska ta mig en funderare.

Hej hopp!

Kaffet är on. Barnen lyser med sin frånvaro (C sover i sittern. A har inte klivit upp ur sin säng än.), då passar jag på att skriva.

Det är skönt med någon form av inövad morgonrutin. Så fort C har gnytt så pass länge i sängen att jag äntligen stigit upp. Då somnar han sen.

Denna morgon har jag dessutom sett till att han är nylagad och gjort en stor bajs innan vi går ner. Just för att jag ska vara säker på att han ska sova i sittern en bra stund.

Jag försökte även lite halvhjärtat väcka A  med så han skulle gå upp. Han svara att han skulle komma ner, men måste sen ha somnat om.

Så nu undrar jag om jag får vara så ego, att jag tycker den här stunden själv - bara jag å mitt kaffe - är rätt skön. Å låter därmed A få sova en stund till.

Dagens planer blir annars rätt lugna.

Vi körde fullt ös igår istället. Så idag förtjänar jag en återhämtningsdag.

C skulle till bvc på 6v kontroll kl 15.30. Så därför bestämde jag att jag och barnen redan skulle åka in med bussen vid 12 för att åtminstone aktivera den stora.

Det började dock sådär halvbra genom att C VILLE INTE ligga i vagnen. Så jag fick ta han i selen på magen. Men jag hade tur att min regnjacka var så stor att jag kunde knäppa den över oss båda.

Sen åkte vi bussen in och gick till Ulricaparken. A gick hinderbanan utan problem och jag inser (återigen) hur stor han plötsligt blivit. Från att varit med honom i denna park från det han varit 1 år och då han bara uppskatta gungorna. Till nu, då han rör sig obehindrat och springer och klättrar utan problem. 

Det känns så overkligt på något vis att denna tid gått så fort och samtidigt är det så fascinerande att veta vad jag har att vänta mig när det gäller C. 

Första barnet blir ju på ett sätt en guidslinga för nästa barn.

I alla fall... vi var i parken så länge jag vågade trotsa regnet. Hade C velat sova i vagnen hade vi nog varit där längre. Men för att bebis skulle slippa regn i nacken, började vi promena mot ICAtornet. Där köpte vi MER, räksmörgås och persika (nya favvo-frukten enligt A). Sen gick vi till familjecentralen och åt. Efter vår lunch, satte sig A för att pyssla, sen blev det lek och sångstund.

Inser i denna sekund att detta antagligen var sista gången för A på öppna förskolan. Den är till för bsrn 0-6år. Nästa vecka har de stängt och öppnar igen när skolorna börjar. Då ska ju A vara  i skolan på dagarna och jag och C får hänga där själva... hmm... märklig känsla igen, när saker och ting "plötsligt" bara tar slut.

Anyhow... Efter sångstunden var det dags för bvc. C vägde nu 4652 (går alltså upp ca 300g i veckan - lagom!) och han är nästan 58cm (57.6,). Inte konstigt att strl 62 börjar passa nu och det är dags för den första utrensningen av kläder (snyft 😢).

Jag är fortfarande så nöjd med mitt byte av bvc sköterska. Hon är så öppen och vänlig. Mån om hur hela familjen mår och inte bara bebis. Hon fråga hur jag mådde och jag svara stt mentalt är det bra, men allergin tar  knäcken på mig. Då kollade hon upp lite snabbt vilka preparat jag kan ta. Hon kom fram till samma som vc svara mig i måndags: Lptatafin är okej när en ammar, men i första hand ska jag använda nässpray och ögondroppar. Så jag kör på det ett tag nu för att se om jag kan jaga iväg symptomen.

Det sista på besöket var ROTA-vaccinet. Till min förvåning var det inte spruta i benet. utan det var oral lösning. C tog det utan problem och nästa dos blir vid 3 månader. Eventuella biverkningar kan bli lös i magen eller magknip, men peppar peppar inga tecken på det än.

Vi trodde visserligen det kunde varit något knip igår, för C hade så svårt att komma till ro vid nattningen. Men efter någon extra timma av allmänt rastlös bebis så somna han äntligen OCH sov utan matstopp till kl 4!!

Nu har han gjort detta ca 3 gånger de senaste 14 dagarna. Att han äter en sista slurk mellan elva-tolv på kvällen och sover sen i typ 4-5h. Detta är sån skillnad från de nätter han vaknar varannan timma för mat. Så jag och Dennis blir ju lika förvånad varje gång. Hoppas det fortsätter så!

Så... kaffet är slut och jag har fått en hel timma för mig själv nu.

Dags att på riktigt väcka den stora nu och börja att göra nåt vettigt av denna dag med.

Avslutar med att visa hur fina dopinbjudan blev och den glada nyheten att C tilltänkta gudmor har tackat ja till uppdraget 😍😘

Jag försöker finna tid och energi att hinna skriva några rader här. Men tiden känns så knäpp. Hade velat görs en uppdatering nu när  C blev en månad... men timmarna gick och dsgrn tog slut och sen har det gått ytterligare 5 dagar på det.

Samtidigt är det inte bara tiden som inte räcker. Energimätaren börjar bli rätt låg med och varje lugn stund försöker jag prioritera att antingen blunda eller göra livsnödvändiga saker som att äta eller gå på toa i fred.

Men så sitter jag här då med min kopp kaffe och vill bara skriva av mig. För det är vad jag behöver  Bara dränera mig på ord (Samtidigt som min högra fot frenetiskt gungar babysittern så att C ksn fortsätta sova).

Så fem veckor har bebis hunnit bli. Å jag försöker fånga någon form av mönster hur denna person fungerar.

Han äter exempelvis varannan timma vilket i sig inte gör något MEN det känns som "han äter sig mätt för stunden". Kunde varit bättre om han åt exempelvis var tredje timma och åt sig mätt till nästa mål. Nu känns det som det är massa småätande (doxk vet jag att det blir bättre). Jag ska tillägga att detta varannan timma ätandet inte är jättejobbigt eftersom jag är mest glad att amningen fungerar och att det inte heller gör ont - jag och C har helt enkelt rätt teknik och det är jag MYCKET TACKSAM över och hoppas att det ska fortsätta så.

Sen så är det här med sovandet... känns som C lever i ett 48h-intervall där han dag 1 kan vakna kl 6 (efter en halvknepig natt med mycket knorr). Sen är han vaken 7h med endast kortare sovstunder på 10-15 min. Där emellan äter han, fiser  mycket, ska bäras och vara närs, annars blir han kinkig. Han kommer aldrig till ro (dessto svårare är det också med en kärleksfull bror som hela tiden vill vara uppe i lillebrors fejs och pussas och peta på liten PRECIS när han börjar somna med.)

Så efter antal trötta timmar så kanske jag kan få C att somna 1-2h ostört. Efter det är bebis helt personlighetsförändrad och kan vara vaken och titta sig omkring utan att vråla och vara gaphals.... Men efter en stund går det tillbaka till samma sömnlösa bebis igen som aldrig kommer till ro, och mycket tid och energi går åt till att hålla bebis glad genom att bära och försöka få han att somna. Till sist kommer kvällen och en trött mamma och en trött bebis kan äntligen lägga sig plant och mysamma tills bebis stensomnar.

Sen går natten och  bebis vaknar för mat och somnar sen om. Inget onödigt knorr med bajsblöjor, ta upp i famn och vyssa. Utan bebis sover lugnt. 

Morgonen kommer och dag 2 i 48h-intervallet. Bebis tar igen sig efter föregående dag och har flera längre stunder då han kan komma till ro och sova. Dessutom duger både vagn och babysitter att sova i till skillnad från föregående dag där bebis bara sov om det var i mammas famn och ingen annanstans.

Dagen går oxh det är inte fören sent eftermiddag/tidig kväll som oron i kroppen kryper upp hos bebis. Då börjar det som ska starta en krångelnatt. Bebis skriker, han får mat, men så slutar han för då ska han rapa lite, sen ska han äta igen och lägger samtidigt en stor bajs. Efter det ska det bäras och vaggas i famnen, annars är han missnöjd.

Nattningen kommer till sist och han ska bara somna i min famn  Sen under natten vaknar han flera gånger, men inte bara för att äta, utan för att blöjan ska bytas och det ska rapas och helst ligga hud mot hud.

Efter en sån natt är en rätt slut och då börjar 48h intervallet pånytt med vaken och kinkig bebis. Men jag vet då att om 24h så har jag en lugn natt och dag att se fram emot.

Så i denna cykel så är vi idag på sovdag med en bra natt (så jag vet att natten som kommer, kommer bli knorrig).

Dock om jag frågar Dennis så tycker han säkert att alla nätter är krångliga. På ett vis kan jag väl förstå frustrationen i att bli väckt ofta av bebisskrik utan att aktivt kunna göra nåt.

Jag kan i alla fall hala fram bröstet och msts eller ta upp C i min famn när det är närhet den lille skriker efter.

Men samtidigt kan jag själv bli fruktansvärt irriterad över när jag precis matat och C gnyr över blöjan eller nåt annat, och Dennis halvmumlar i sömnen "Han vill nog ha mat". 

Då vill jag bara ryta "Han har ju redan fått mat! Ta du honom då om du är sån expert!"

 ... Jag förstår att såna utbrott från min sida inte skulle hjälpa, men det vore skönt att få gapa lite själv 😉

Oh well... tänker avrunda nu. Kaffet ät uppdrucket och bebis sover fortfarande i babysittern. Kaaanske hinner se något avsnitt av Reign lite ostört (innan den stora vaknar och ska ha sin beskärda del av uppmärksamhet.)

Fyra månader senare. Då har det hånt igen. Det mest fantastisks men också mest ångestfyllds, ett nytt plus. Eller beroende på test så är det två streck eller i klartext GRAVID.

Jag upptäckte det för 6 dagar sedan. Men jag har knappt velat skriva om det på grund av hur det slutade sist. De enda som vet i dagsläget är såklart D men också bästa IW.

Mina föräldrar kommer ner den 12e okt och (förhoppningsvis) är jag i v. 10 (9+1 enligt egna och app beräkningar). Jag har inget behov av att berätta för någon innan dess - vilket är såklart sorgligy, för det betyder att jag inte vågar vara glad.

Sist hann jag gå in i v 11 innan det avtog och visst kan ju vad som helst hända, men väntar jag i en månad nu utan att någon mer vet kan jag kanske hantera det bättre än sist. För jag var såklart ledsen, men alla blev så ledsna och bekymrade att jag kände att jag var tvungen att intala alla andra och även mig själv att allt var okej ändå (fast det såklart inte var bra med missfallet p0 något sätt alls).

Men nu försöker jag befinna mig i nuet och i denna graviditer. Beräknad mens hade jag i förra fredagen (7/9) och även om jag inte kände nåt symptom köpte jag ett test ändå. Det visade gravid 1-2, vilket var både chockande och glatt.

Dagen efter tog jag ett till test (ett simplare test). Men det visade så svagt streck så kändes nästan menlöst att ta ett.

Efter det har jsg såklart försökt gå och känna lite extra. Det enda som hänt hittills är att endast bröstvårtorna är ömma, men inte resten av brösten. Vilket är så konstigt eftersom för 5 månader sen var brösten jätteömma och gjorde ont hela tiden. Men nu känns de inte alls. Inbillar mig dock att brösten blivit mer runda och den bekanta tydliga blå blodådern på bröstet (som jag även fick med A) syns tydligt. 

Idag den 13/9 tog jag ett till test och då stod det gravid +3 Så hormonet har ökat på en vecka och det är alltid nåt.

Jag blir emellanåt irriterad på att det känns som ett tvång att ha ont eller må dåligt för då är en gravid, annars är du bara inbillningssjuk! Men mitt rationella jag förstår såklart att alla är olika och även jag är olika i mina graviditeter.

Så även om jag hittills är förskonad från ömma bröst, illamående och trötthet så lär ju något komma OM jag har sån tur denna gången att jag får fullborda denna graviditet.

Men status för dagen är att jag är i v.6 och det lilla fröet i bottenmagen har Marängen som arbetsnamn. Symptom är ömma bröstvårtor.

Imorgon ska jag ta mig i kragen och ringa mvc för ny inskrivningstid.

/ #BabyMarängen

Godmorgon! Long time no seen... again!

Tiden rullar iväg med en kraftig fart. A.J är redan fem veckor och fem dagar. Över en månad och det känns fortfarande overkligt (kommer det någonsin kännas verkligt?)

 

Vi har haft ljuvliga dagar nu de senaste. Den blivande gudmodern var här i helgen som var. Det var egentligen ett under att hon kunde ta sig hit då de flesta tågen var slutsålda - vilket var helsnurrigt TILLS jag insåg VARFÖR större delen av tågen var fullbokade: Eurovisionhelgen såklart. Alla var ju nere i Malmö och ville väl både kunna ta sig ner dit och därifrån, så fredag och söndag var det få tågresor som hade vettiga priser, därav att underbara I stannade ända till igår måndag. Bara det kändes skönt, för på något vis vill man hinna umgås ordentligt vilket det känns som en helg inte riktigt kan ge då det är så mycket annat som ska hinnas med. Speciellt nu då i helgen när vi både grillade och satt uppe till halv ett för att konstatera att Eurovision blir i Danmark nästa år.

 

Det som är roligt när utomstående kommer och hälsar på är att jag och D märker helt andra saker som händer med A.J. Jag har t.ex börjat fundera om han blir mer och mer medveten om sig själv. Det är ju det här med det första leendet. Hur vet man när det första leendet kommer naturligt och inte bara ett s.k fis-leende. Vi läste någonstans att när bebisen kan fästa blicken och le åt det han tittar på, då är det ett medvetet leende.

Så nu vet jag att det första leendet jag fick av A.J var i torsdags!
- Vi låg nämligen i soffan och sov. Jag låg med mitt huvud precis i samma höjd som min pojk. Han började sakteligen vakna. Först så kisade han lite lätt. Blundade igen för att sedan öppna ögonen lite halvt för att sedan blunda igen. För att efter det slå upp ögonen helt och när hans stora vackra ögon tittade på mig så gav han mig ett snabbt leende. Det kändes underbart att efter fem veckor få det allra första leendet. Sedan har den lilla parveln småflinat lite av och till hela helgen. Mycket speciellt igår när I gick omkring och bar på honom och pratade om pappan i skogen (hihi, ibland undrar jag om A.J bara spelar "bebis" och egentligen förstår mer än vad han vill erkänna)

 

Men som sagt helgen var ju för bra för att vara sann, så det klart att det måste vara uppförsbacke med...
Igår efter vi badat A.J (vi badade honom i söndags med visserligen - men vi fick oväntat och just då inte så värst uppskattat besök av släktingar. Så jag hade publik av tre personer när jag skulle bada A.J lite halvstressat och D hade försvunnit upp i rök och jag bara kände att de inkräktade på mitt lilla barns bubbla när de stod och glodde på det badande nakna barnet! ... anywho...)

... som sagt, efter han var ordentligt badad igår så skulle jag gå ner och duscha. Han hade ätit några gånger i omgångar, men var ändå småkinkig. Jag stod i duschen och då tyckte jag att brösten kändes konstiga, åtminstone det ena - högra. Det kändes lite hårdare och lite ömmare än det vänstra. Å då var ändå båda brösten rätt så utmatade och slappa.
Jag gick sedan upp ifrån duschen och bad D att känna och se vad han tyckte. Men vi hann aldrig så långt för A.J fick ett av sina sällsynta utbrott och först försökte D vyssa, men när imte det gick fick jag ta över. När det inte gick att gunga honom i famnen och försöka få honom att ta nappen så försökte jag mate igen med det högra bröstet, men han skrek bara (Paniken som uppstår när mitt enda hemliga vapen - bröstmatning - inte fungerar, då är det illa!)
Så jag tänkte att han var väl inte hungrig då, det kanske var något annat fel och jag blev stressad, samtidigt som jag hade ett väldigt ömt och obehagligt bröst-
Försökte vyssa på nytt utan större framgång, försökte mata igen på vänstra bröstet och då nappar han som en liten huggorm och tar långa djupa klunkar.

 

Då började min tankeverksamhet röra sig i huvudet. Ett ont ömt bröst, som känns lite halvhårt. Började fundera över andra symptom som kunde tyda på det jag knappt ville tänka, mjölkstockning?

Har haft ont i magen av och till i flera dagar och haft ont i tandköttet på över käke, som igår satts sig på bihålorna, för hela huvudet värkte.

Jag har förstått som så att mjölkstockning ska göra jävulskt ont och att det ska vara lite influensaaktigt, så om det nu är det så kanske det är i ett väldigt tidigt skede. Å hela natten har jag försökt få A.J äta på det ömma bröstet, då jag läst att det är så man ska göra: Amma oftare och mycket på det bröstet med mjölkstockning för att hålla igång det, så kanske det ska släppa.

 

Lägger in det jag hittade på 1177:

Mjölkgången täpps till

Mjölkstockning beror på att en eller flera mjölkgångar inne i bröstet täppts till så att mjölken får svårt att komma ut. Oftast får man bara mjölkstockning i ena bröstet.

Besvären brukar komma plötsligt. Det känns ofta som en öm knöl eller förhårdnad i bröstet, och huden kan bli röd. Man kan känna sig sjuk och få feber.

Orsaker till mjölkstockning

Man kan få mjölkstockning av flera anledningar. Om barnet äter mindre än vad som finns i bröstet, till exempel om barnet är sjukt eller om man gör ett ovanligt långt uppehåll mellan amningarna, kan det stanna kvar mjölk i mjölkgångarna. Andra orsaker kan vara att man sitter i en obekväm amningsställning, har en åtsittande bh eller att bröstet kommit i kläm på något sätt.

Vad kan man göra själv?

När man har mjölkstockning ska man försöka tömma bröstet så effektivt som möjligt, det bästa sättet är att låta barnet suga.

• Amma oftare än vanligt.
• Börja alltid med det ömma bröstet eftersom barnet suger mest intensivt i början.
• Om det känns bra kan man försöka få mjölken att rinna lättare genom att värma bröstet med till exempel en varm handduk eller genom att duscha varmt innan amningen.
• Man kan också pröva att stryka lätt med handen över det knöliga området ut mot bröstvårtan för att göra det lättare för mjölken att komma ut.
• Pröva att lägga barnet i ett annat läge, eller byt själv ställning genom att till exempel sitta i stället för att ligga.
• Försök att vila så mycket som möjligt. Dels för att det är bra att vila när man inte mår bra, dels för att det oftast är lättare att få ut mjölken om man är lugn och avslappnad.
• Mjölka ur bröstet för hand eller med en pump om mjölken inte kommer ut, om smärtan i bröstet inte lättar trots att barnet suger eller om det gör för ont att amma.

God morgon!

Dagens väder är som det varit de senate dagarna, man får vara beredd på allt. Genom ena fönstret så ser himlen blå ut, genom andra ser man vita fluffiga moln, ur det tredje fönstret är det mörka hotande regnmoln. Så kläder på efter alla vädertypar. Speciellt en sån här dag då man måste ta sig ut ur huset.
Fick en tandläkartid idag på eftermiddagen och som tur är så jobbade syster M tidigt, så hon kunde möta upp mig hos tandläkaren och passa A.J den tiden jag ska vara inne. Hoppas de fixar problemet (har ont i tandköttet i övre käke) och att det går undan så A.J inte hinner bli ifrån sig av hysteri.

 

Hysteri? tänker ni, jo då. Han har hunnit få temprament och humör. Till en början var vi nästan lättade när han kunde skrika ifrån då de två första veckorna varit som en smekmånad med bara pipande och gny. Men sen nu bara den senaste veckan har humöret blivit tålamodslöst. Det kan gå från Glad Bebis till Arg Bebis där tårarna sprutar åt alla håll. Mitt mammahjärta känns när jag ser de tårfyllda ögonen, men samtidigt så vet jag att det inte är världen som går under, bara något som gått fel i bebisens rytm.
Nu på kvällarna har han dessutom fått en riktig skrikperiod. Då är det bara mamma som duger och knappt det. Först testar man med torr blöja och nymatad mage, men när skrikandet fortsätter, då vet vi att han bara är fruktansvärt övertrött.
Jag kan t.ex hålla honom i famnen. Han ligger som en liten groda med huvudet  mot mitt bröst. Jag sticker in den tröstande nappen i munnen och han lugnar ner sig. Han är lugn någon minut. Vi hinner tänka att nu har han kommit till ro. Men så kan han spritta till i hela kroppen och så åker nappen ut och A.J börjar skrika. Det är då jag bara vill fråga honom: Vad är det? Berätta för mamma vad som gick fel nu. - Men jag får aldrig några vettiga svar.

 

Något som är festligare är att jag börjat finna en rutin i hans beteende. Farcinerande hur han redan börjar visa vem han är som person. Som imorse, då vaknade han till kl 6. Han ville gå upp, jag ville sova. Vi försökte stoppa-in-nappen-spotta-ut-nappen-leken en bra stund. Men tillsist fick han vinna och jag gick upp och gav han en torr morgonblöja. Gav d-vitaminerna så han rynkade ihop hela ansiktet och satte på honom en söt grön sparkdräkt. Sedan var han lugn, så då kunde jag lägga ner honom i vår säng medan jag själv kunde klä på mig och borsta håret. Vi gick sedan ner och jag satte honom i babysittern. Han sitter alldeles tyst och bara tittar med sina stora ögon. På den tiden hinner jag duka fram frukost och även käka i lugn och ro.
Sedan börjar han gny lite, jag tar upp honom i famnen och stoppar in nappen. Han somnar direkt! jag kan stoppa ner honom i babysittern igen och nu har han sovit där den senaste timmen. - Detta är ett beteende som är mer regel än undantag. Att så fort han fått kommit ifrån sovrummet och jag klätt på honom och sedan satt han i babysittern. Då kan han sova några timmar. Varför kunde han inte sovit den där extra timmen där uppe i sängen när ändå jag ville sova? - Ack, så är det att vara mamma. Bebis-bossen-deluxe

 

Så tandläkaren idag som sagt. Ska åka in med taxi vid 12 och redan nu bävar jag inför det. Sen i lördags när vi var i jönköping och vi bara skulle åka ifrån IKEA-parkeringen och till Meda Markt som tar max 2 minuter. Så skrek han hysteriskt i bilbarnstolen. När jag äntligen kunde ta upp honom var han dyblöt så mycket som han tagit i när han skrikit. Detta är något jag inte vill ska hända i taxibilarna.
Igår var lindriga händelser - men ändå jobbiga.- Jag åkte in till N i stan för mamma-powerwalken. A.J sov hela resan, men när vi nästan ska svänga in på gatan så vaknar han till och skriker. Då var det inte så långt kvar och jag försökte vyssa honom med rösten, men han blev inte lugn fören han fick komma ur bilen. På resan hem började han redan skrika när jag hade satt ner honom i stolen. Jag försökte gunga stolen samtidigt som jag skulle sätta på mig skorna. När jag tar upp stolen så börjar han tystna lite. Så jag går ut till bilen som står och väntar. Sätter in bilbarnstolen och ska bara vika ihop vagnen - som såklart krånglar (ena remmen hade fastnat och innan jag kom på det var det ett jävla meck att få ihop vagnen.). A.J börjar såklart sätta igång och skrika igen... nu låter det som att jag störs av skrikandet. Det är inte det. Bebisar skriker. Det är deras sätt att berätta att något är fel. - Men jag blev bara mest stressad för att jag ville bara hem och kunna ta hand om mitt barn i lugn och ro coh samtidigt förbannar jag mig själv att behöva utsätta mitt barn för att åka färdtjänst. Men så är det när man inte får köra och inte har egen bil. Men nackdelen är att om ditt barn börjar skrika så kan du bara stanna bilen och ta upp ditt barn. Du kan välja att åka iväg senare. Däremot en taxibil som är förbeställd behövs det en himla massa förberedelser för att hinna komma iväg i rätt tid och likväl är det inte säkert att spädbarnet är på samma not... vilket då inte A.J var igår.
Jag fick ta ut honom ur bilen samtidigt som jag skulle försöka lösa problemmet att fälla ihop vagnen. Tillslut gick det och vi fick in vagnen och barnet och mamman i bilen. A.J skrek och det enda som fungerade var mitt lillfinger som hans tröst. Så på hela resan hem fick han snutta på mitt lillfinger. Jag satt och vågade knappt röra handen ifall han skulle tappa fingret och bli ledsen igen - Det enda ljuset just då var att vi åkte med en chafför som vi åkt med förut och som höll sig väldigt lugn i trasslet och skriket.

 

Nä, så vi får ser hur resan in till stan blir idag. Hoppas att han sover precis innan vi ska åka så jag bara kan sätta A.J i bilbarnstolen utan han märker något. Tur att vi får åka med syster hem efteråt.

 

Till andra saker så överlevde jag powerwalken igår. Nu blev det inte riktigt en mil, N uppskatta något på 8 km. Men det dög gått och väl. Känns som jag har för korta ben för powerwalk, de hinner inte riktigt med. Men de