BabyAnkan

Jag vet med mig att jag inte kommer skriva så mycket mer här sen. Detta har varit en gravidblogg och den har varit till hjälp att komma ihåg mina graviditeter. Men detta är tredje och sista. Så jag skriver ett avslutande inlägg. Så får detta sen gå till historien.

söndag 10 okt:

Bebisen var ute. Bebisen skrek och fick komma upp på min mage på en gång  han mådde bra och jsg mådde bra. Den sista halvtimman av kaos släppte så fort han var ute och mådde bra.

De kontrollerade mig och (det är jag och Gynning som har supervagina) jag hade inte spruckit något. Ingen rispa, ingenting! Bebis kom ut 9.34, moderkakan kom 9 41 och den var hel och fin utan anmärkning.

Bebis hade bajsat så fort han kom ut, så det fungerade som det skulle. 

Hos mig skulle han försöka ta bröstet på en gång. Det var lite ovant å tråckligt, men till sist fick han tag. Så han låg och snuttade en stund. Sedan så skulle navelsträngen klippas. Dennis ville inte klippa denna gång heller. Han har bara klippt Andreas, men varken Caspers eller Bebisens. 

Sedan skulle de ta vikt och längd och temp.

Han var 2675g tung och räknades som lätt för tiden (så de där tul:en hade väl haft rätt till viss del, men jag kommer väl aldrig få veta varför just denna bebis blev "så liten").

Han hade en temp på 36.3 och låg 0 2 grader under ok. Så han fick extra varma handdukar och fick komma tillbaka till mig för värme och gos.

Innan vi fick vår frukostbricka så skulle de kolla socker på Bebis och se till att han kom upp i okej temp. På mig tryckte de flera gånger på magen, jag fick dessutom en sprutar så att livmodern skulle dra ihop sig. Jag blödde ca 500ml vilket "är okej". Men jag  undrade då om det var "avvikande". För de klämde pch kontrollera väldigt många gånger upplevde jag. Dessutom ville jag ha bort den dumma infarten från handleden, men den ville de inte ha bort fören uppe på bb 🙈 

Barnmorskan pratade även om förlossningen och vi fick sammanfatta den. Jag och Dennis var överens om att vi var nöjda överlag men att sista halvtimmen var kaos. Barnmorskan förklarade och berättade och i efterhand känns förloppet okej, eftersom alla mådde bra när det var över.

När blödningen var under kontroll och bebis hade kommit upp i temp och snuttat bra på båda brösten. DÅ kom frukostbrickan äntligen och då var klockan 12... Sedan kom lunchbricksn  vid 13, å då var en ju inte hungrig haha. 

När klockan närmade sig 14 och jag hade kissat, konstaterat att jag var rätt öm i svanken och bebis hade fått två ombyte av blöjor, då fick vi äntligen åka upp till bb. Under denna väntetid bestämde jag och Dennis att bebis skulle heta Henrik ❤

Uppe på BB kröp jag pch bebis ner i sängen och Dennis pussade på mig och sedan åkte han direkt hem till storbarnen.

Jag och bebis blev ensamma. Det kändes bra.

Krabaten som bara för några timmar sen varit på insidan, låg nu på mitt bröst. Men vi var fortfarande lika nära varandra som de senaste 9 månaderna.

Lite av vad som hände på bb:

- det blev blodbad när de ÄNTLIGEN plockade bort infarten från handen. Personalen hade plåstrat om för dåligt, så blodet sprutade som fasen tills de lade om det.

- jag ringde först till mamma och berättade hela fl-upplevelsen, sedan till Angelica. 

- vid första toalettbesöket använde jag handduken för att göra rent "down there". Jag kunde konstatera att det inte sved eller något. Men jag lyckades blöta ner mina strumpor OCH då började jag hormon-gråta över det istället.

- jag pratade med Dennis senare på dagen och hörde hur fullt upp han hade med att hålla sams med A och C. Å när han dessutom började prata om ett jobb han behövde göra i veckan DÅ grät jag igen. Vafan liksom?! Vi hade precis fått barn nummer 3 och han har inte ens ro i kroppen stt vara ledig EN VECKA?! Men Dennis insåg vilken korkskalle han betedde sig som och sen var det bra igen.

- jag hade gruppchef med mina systrar på kvällen och fick berätta om förlossningen igen.

- sent på kvällen skulle jag byta blöja på bebis och då kräktes han fostervatten. Trots tredje barnet blev jag orolig och tryckte på alarmet. Men allt var det skulle - puh!

- jag avslutade söndagen med stt kolla på Sveriges mästerkock VIP och kunde konstatera att Gadd och jag såg lika trötta ut. 

- första dygnet var Henrik vaken mycket och snuttade ofta. Trodde han skulle sova. Men det gjorde han mer dygn två istället...

De brukar göra en koll på bebis 12h efter de fötts. Därför försökte jag hålla mig vaken vid 22-23 på söndagen. Men ingen kom. Halv fem på måndagen NÄR jag precis dpsat bort. Då kom en sköterska in och skulle kolla bebis. De stack mig även i fingret för att kolla järnet. Så vill en ju gärna bli väckt... eller inte  haha.

Jag hade bestämt att jag ville hem direkt efter läkarbesöket.

Så vid 8 fick jag frukost och vid 9 var det läkarkoll. Vikten var nere på 2570g, men helt ok.

Ögonen undersöktes och läkaren sa bara kort "nej, ser ingen iris".

Konstaterandet var så "abrupt" , så jag blev rätt neutral. Att bebis kunde få min ärftliga ögonsjukdom visste vi. Men jag bestämde mig där och då att inget var satt fören en ordentlig ögonundersökning hade gjorts. Senare läste jag i journalen "ser nästan ingen iris". Det där nästan stör jag mig på  antingen finns eller finns ingen iris..?

Efter läkarens utlåtande var barnmorskorna "bekymrade för mig". Någon undrade hur jag kände att barnet troligen såg dåligt. Någon annan undrade hur det var att se dåligt med barn.

Många frågor som är så Vårt att svara på. Detta är mitt liv som jag känner till. "Jag vet inget annat". Ser mitt barn dåligt, då har han kommit till rätt släkt eftersom vi vet vad det handlar om, och han kommer få all hjälp han behöver.

Till sist efter en lång väntan så fick vi åka hem. Det var så skönt att se Casper. Han var glad att se mig och var livlig och skuttade som en kanin. Casper kollade intresserat i vagnen och undrade n9g vad det var för nallebjörn vi hade där i.

Sedan kom vi hem och Andreas fick träffa Henrik. Han förälskade sig i sin lillebror på en gång, men namnet var han skeptisk till.

Mina känslor var blandade att vara hemma. Skönt att komma hem och kunna hjälpa till med A och C. Men samtidigt var det livligt och stökigt oxh jag var trött och ledsen.

Andreas skulle gå till boxningen "eftersom mamma sagt det" och medan Dennis tog med Casper för att lämna Andreas. Då kunde jag passa på att gråta en skvätt till. Detta att gråta tredje dagen nör mjölken rinner till har jag aldrig gjort. Jag har med alla mina barn störtgråtit den första dagen ordentligt. Sen är der bra liksom.

På kvällen var det tråckligt med. Casper krånglade så Dennis behövde ligga bredvid. Jag ammade bebisen och Andreas blev ledsen och kände sig utanför. Så hela måndagen sög!

Vi skulle ingenstans. Vi kunde bara vara hemma och chilla. Men så idyllisk blev inte dagen. Casper hade redan på söndagen blivit hostig och på tisdagen blev han tjurig och hängig. Vi kunde konstatera hög feber och en mysig dag förvandlades till ångest över en sjuk Casper och att inte Henrik skulle bli dålig med. 

Dennis tjatade om att mjölken borde komma snart och även om jag visste att det inte skulle rinna till fören dag tre, så fick jag stresspåslag och började googla nör mjölken skulle rinna till och hur länge en nyfödd klara sig utan.

På kvällen kom farmor och farfar och hälsade på. De kunde se att Casper såg rätt hängig ut och att Henrik var väldigt lik Andreas (vilket jag håller med om).

Vi hade tid i Borås kl 10.40 för pku. Så klockan 9.30 lämnade vi Casper hos farmor och sedan köpte vi gifflar och festis och brummade iväg.

Väl på sjukhuset fick jsg ett gott skratt när jag såg Dennis i munskydd. Såg för himla kul ut med en stor skäggtofs som stack ut under munskyddet.

Uppe på bb så kände Dennis igen bm som skulle göra undersökningen. Vi hade henne med Casper också. Å hon är helt underbar. Superrolig och lättsam.

Vikten hade endast gått ner 10g och låg nu på 2560g. Så vår lilla kille var inte i risk för viktras i alla fall. Bm kollade nör jag ammade och kunde se att jag läckte men att han tog ett snålt tag. När hon kollade tungan så vsr den hjärtformad. Hon rekommenderade att vi skulle klippa tungbandet. 

Jag och Denniw var överens om att om det csr till en fördel för Henrik, så ville vi det. Som tur var kunde de klippa tungbandet  när vi väl var där. För det gick på några sekunder, så det hade varit retligt om vi behövt åka tillbaka bara för det.

Pku togs i huvudet och hördeltestet blev klart godkänt med.

Bm kunde även se att vi fått remiss till ögon. Men ingen tid var satt än. Hon var väldigt gullig med och pratade om förlossningen och vara känslor kring det.

Hon sa också att det var helt normalt om jag hade ont i över delen av magen eftersom de tryckt där vid utseendet. Jag hade haft mycket ont där, men inte tänkt på vad det berodde på. Men  när hon sa det så kändes det så självklart och jag kunde pusta ut att smärtan var normal.

Så vi blev utskrivna och fick tacka för oss. Så det var det sista vi fick uppleva från BB  för nu ska vi aldrig dit igen. Den dörren ör stängd för gott.

När vi kom hem så skulle Dennis hämta Casper och jag fick feeling och ville testa vagnen. Så jag tog en vagnpromenad och mötte Andreas efter skolan.

Senare på eftermiddagen när Casper var lika slö som dagen innan och inte ätit något vidare heller, så ringde jag 1177 och rådfråga. De sa att barn kan ha hög feber men ändå vara pigga. Men har de haft feber tre dagar i sträck ska en ringa vc. Vi funderade på om han fått halsfluss eftersom det hsr gått på fsk, de skulle vi kunna se och känna på halsmandlarna då. Men det är ju lagom lätt att be en krokodil öppna sitt gap...

Så sjukstugan fortsatte och jag kände mig rätt snuvad på min babybubbla. Verkligheten med oro och sjukdom slog oss hårt i fejset.

På torsdagen hände väl minst saker.

Henrik åt och bajsa hela tiden, så inget konstigt där.

Det var däremot en kamp att få i Casper något. Vi erbjöd vatten, mjölk, saft, smörgås, ägg, frukt, chips, glass, godis, vadsomhelst. Men han åt ingenting och oron var påtaglig. Vi tog tempen som pendlade mellan 39.9-39.5. Vi matade han kontinuerligt med Alvedon och hostmedicin  men inget bet på honom... Men vi kämpade på.

Fem dagar gammal och mormor och morfar fick äntligen se Henrik. Mormor hade även köpt minirör med pringles till storebröderna. Å halleluja! Casper åt det. Ändock hade han obegripligt hög feber. Så jag tjatade till mog en tid på vc via BVC. Så på eftermiddagen åkte Dennis och Casper in. På vc konstatera de att det var en vanlig bonnförkylning. Ingen halsfluss och inget annat virus heller. Så då kändes det bättre i mammahjärta.t

På dagen ringde även ögonmottagningen och meddela att vi fått tid på måndagen 9 45. Så det var en bra tid. Vi bestämde att Dennos skulle va hemma med Casper och mamma skulle följa med.

Sen myste vi omkring mestadels av dagen. Det var skönt att ha mamma och pappa här, som jsg kunde umgås och prata med.

En helg efter födseln. Vi hade haft en jobbig vecka med uppförsbacke. Men äntligen började Casper må bättre. Bebisrutinen började sätta sig och vi hade landat.mer. vi började se ljust på tillvaron.

Jag tog ett kort på magen med, 6 dagar efter. Den är sådär typiskt bulldegig. Men väldigt fascinerande samtidigt hur snabbt magen drar ihop sig.

Å jag är stolt över min kropp. Jag ät stolt över att det syns att jag burit barn och att kroppen har förändrats. Det är ett fint tecken på en fantastisk resa som jag och min kropp har gjort 🤩

På söndagen så firade vi 1 vecka med fika. Stort att jag och Dennis klara första veckan som trebarnsfamiöj. Vi är så bäst!

Tack vare att mamma och pappa skulle stanna en hel vecka, så kändes det inte så tungt heller stt möta vecka 2, med att Dennis skulle börja jobba heller.

Så kom måndagen. Det var inga problem att få upp och iväg Andreas till skolan. Men sen blev det lite stressigt eftersom Dennis kom lite sent hem för att se till Casper. Men jag å mamma kom till slut iväg till Borås.

Vi behövde inte vänta länge innan vi blev uppropade. Men sen blev det en sån där typisk grej. Hon som ropar upp bara rusar iväg till sitt rum så jag får säga högt "nu får du lugna dig så jag ser var du tar vägen". Så typiskt på ögonavdelningen  att de springer från patienten.

Så vi gick in. Hon kollade i mina ögon och fick tillåtelse att läsa min journal. Sedan kollade de Henrik. Och nej, hon såg ingen iris. Hon kallade in en kollega som kunde konstatera avsaknad av iris.

Kollegan som kallades in var så bra och barnvänlig!

Hon undersökte ordentligt och kunde se en fin yta på ögat. De lyckades även ta trycket som låg på 6-7, vilket var bra.

Jag vet inte om han ör "diagnotiserad"  med aniridi än. Men hjulet är igång att det kommer komma ögonundersökningar. Syncentralen kommer väl kontakta oss kring en månad och sen tar vi det därifrån.

Så hur känns detta?

Jag vet för och nackdelar med att ha aniridi. Jag vet hur människor bemöter en.

Men det är såklart skillnad att själv ha det och skillnad att vara förälder till ett barn med diagnosen.

Problemmet är tyvärr inte stt se dåligt - tack vare teknologin kan vi "se massa" ändå.

Men det är omgivningen som är problemet.

Problemnet är:

- ögonläkare som borde veta bättre men som bara rusar iväg.

- färdtjänst som dras in för de som verkligen behöver resa med taxi.

- sjukresetaxi som nekas om sjukvården inte skriver inryg.

- idioter som uttalar sig nedsättande mot personer som ser dåligt.

- å bara allmänt att bemötas av "vad duktig du är" som om en var helt tappad...

Jag är skittuff och tänker tuffa till ALLA mina barn så de en dag ska kunna klara sig ute i världen.

Så igen  hur känns det att mitt barn ser dåligt?

- det är okej, för det kunde vara så mycket värre och alla problem kommer ha en lösning, baam!

Sist jag skrev så skulle det finnas en bebis på utsidan 4 timmar senare. Men det kunde jag inte ana då.

Nu sitter jag med en bebis på 9 dagar imon famn och tänker sammanfatta hela förloppet. Jag vill i detalj beskriva förlossningen. Men även tiden efter som varit rörig och omtumlande. Men därför skriver jag senare en Tiden efter, del 2. Så kan jag bara nu fokusera på söndagen den 10 oktober.

Så. Jag hade inte haft några känningar dagarna innan. Det var att jag vakna mycket tidigt tre dagar på rakrn. Men inga förvärkar eller annat som indikera på en kommande nedkomst.

Jag var dessutom så inställd på att gå över tiden, så det fanns inte i min tanke att förlossningen fanns inom några timmar.

Lördagkväll så myste vi till det. Jag ska förresten tipsa NASA om Dennis färdknäppar. Han kan ju skicka gubbar till månen med den "super talangen". För bara 4 timmar senare (01.49) vaknar jag av mensvärk. Det molade i magen och strålade i ryggen. Det var en hanterbar smärta. Jag kunde åtminstone inte somna om. Jag vågade inte heller gå ur sängen ifall Casper skulle vakna. 

Just för tillfället kommer jsg inte ihåg vad jsg gjorde för stt fördriva tiden (?). Kanske lyssnade  på någon mord-podd eller spela toon blast. Men jag låg still och tog värken som kom var 3-5 minut.

Till slut blev klockan fem och jag väckte Dennis flr stt han skulle hämta Alvedon och vetekudde. Det gjorde han som en robot. Han gav mig grejerna, somnade om, men sen några minuter senare gick ett ljus upp för honom. Han frågade yrvaket "mår du bra?"

Jag svarade "nej, jag har ont. Jsg tror jag har värkar"

Hans svar "jaha, säg till om det är något".

Så just i den minuten begrep han ingenting.

Ca klockan 6 ladda jag ner en värk-app för att halster koll på frekvensen. När jag klockat 4 värkar fick jag en pop-up ruta "Åk till sjukhuset".vafan?

Jag blev så himla provocerad. Hade det varit mitt första barn hade jag väl fått panik! Hur kan det finnas så idiotiska appar som skapar onödig stress. Jag ville bara ha en uppfattning hur långa och täta värkarna var. Inte att en app ska skrika AKUT, ÅK TILL SJUKHUS.

Nä idioti...

Så när klockan var ca kvart i sju, så kände jag att jag hade krigat på bra i sängen. Jag sa till Dennis "nu går jag upp och kissar och sedan går jag ner och ringer förlossningen och rådfrågar".

Dennis blev direkt klarvaken och sa nåt i stil med "det är så pass".

Jag gick på toa. Till min förvåning fanns inte en blodpropp, som det varit med både A och C.

Så jag klädde på mig gårdagens klänning och ringde förlossningen. Jag berättade att jag haft värkar sedan två tiden. De vsr inte långa, men kom ofta. Med tanke på att mitt senaste barn kom med en väldig fart  så ville jag komma in på en undersökning. Bm sa att om jag kände mig orolig, så kunde vi komma in.

Bra!

Jag ropade upp till Dennis att vi fick komma in å jag undrade om jag skulle ringa Kim eller Britta. Dennis tyckte morsan.

06.59 ringer jag till en yrvaken svärmor. "Hej, jag har haft värkar sen klockan två i natt. Så nu vill jag åka in på en kontroll  kan ni komma och passa våra andra barn."

Jajamän sa svärmor.

Sen var det 10 lååånga minuter. Där jag traska som en zoombir i huset efter bb väska och strumpor. Dennis var skitstressad och började plocka med disken, försökte på Casper att inte vara bråkig. Undrade varje minut var föräldrarna var.

Jag kände mig mest trött och nedstämd. Det kunde vara falskalarm, men jag ville inte riskera en hem förlossning.

Kvart över var svärföräldrarna på plats. Jag vinkade lite halvhjärtat och traska i mina värkar till bilen. Jag ville inte göra något stort hej då ifall Casper skulle bli ledsen.

Så vi åkte till Borås. Dennis var känslosam och skitnervös. Jag var lite ställd över dem reaktionen. Det var ju ändå tredje barnet? Detta hade vi ju gjort fört?

Under resans gång klockade jag värkar och var orolig att de skulle avta (det vore ju så retligt!). Men värkarna fortsatte.

Vi kom in till förlossningen och blev mottagen av en Alexandra. Det var nästintill tomt på parkeringen och inne på FL  var det lika tomt och öde. Jag frågade om Dennis fick följa med in till undersökningarumnet.

"Egentligen inte. Men vi är i princip själva här. Så det är okej".

Bm som kom in hette Pia. Hon tog min temp, blodtryck och uppskattad vikt. Sedan undersökte hon vaginalt. Tappen hade lite kant kvar,  men var mjuk och fin. Jag var öppen 4.5cm.

"Så ni får stanna, men kanske du får ta en liten promenad för att öppna dig mer"

... (vilket inte behövdes i slutändan).

Hon satte CTG och de skulle jag ha nån timma. Då var klockan 08.05.

Jag satt nog minst en halvtimma. Sedan blev värkarna starkare och de två sista jag tog i undersökningsrummet så skrek min kropp efter lustgas. Så då ringde vi på alarmet.

Vi fick då flytta till ett FL-rum. Alexandra tappa upp ett bad (revansch! Från att jag inte hann med detta med Casper).

Medan badet fylldes sä började jag andas lustgas. Så gott i värk-stunden  men efteråt när det "fylle-snurra", det var ingen skön känsla.

Så när badet var färdigt så klev jag i... Men insåg att jsg behövde kissa. Så det var bara att krångla upp sig igen. Jag hann att kissa innan en till värk kom, då fick jag snabba mig till lustgasen.

Sedan klev jag i badet igen.

Alexandra kom med saft och kaffe till Dennis. Mitt i en värk med lustgas körde hon en tops i Dennis näsa (covid test). Jag och Dennis hade skojat i bilen om att de skulle köra en lång tops ner i sväljer på honom. Så han skulle få "lida med".

Men när de dels bara pilla han lite lätt i näsan och att jag missade det bakom min maskin  då blev jag besviken. Så jag sa till Alexandra hur besviken jag blev att Dennis inte blev torterad mer. Hon skojade tillbaka att hon kunde köra upp pinnen igen, hehe.

Sen blev jag pillad i näsan med. Men vi hade ingen corona, för de sa inget om resultatet i alla fall.

Jag satt en stund i badet. Lyssnade på lite musik ("Josefim-listan"). Var lite ledsen för jag var trött och hade ont och insåg att snart får jag träffa min bebis. Mycket känslor på samma gång.

Bilden i badet är tagen 9.05. Sen börjar min tidsuppfattning bli vag den sista halvtimman.

Jag minns att det började göra ohanterbart ont. Jag bad att få komma upp och bli undersökt igen. Säg att klockan var tio-kvart över nio. Då var jag helt öppen. Pia frågadeom hon skulle ta hål på hinnorna. Jag frågade om de kommer gå "för snsbbt". Hon svarade att hon hade inget framtidsfacit, men det kunde påskynda förloppet. Så jag låg och tog lustgas medan de förberedde för att ta hål på hinnorna. Här var jag fortfarande med på noterna. De tog hål och jag kände en varm stril av vatten som rann ut. Sedan sa Pia "känner du att krysta så gör du det".

Jaha,  sa jag förvånat. Redan.

Den tryckande känslan fanns, så jag tryckte. Men sen hände något... Och härifrån vet jsg inte exakt vad som hände. Allt gick snabbt.

Helt plötsligt ville de ha mig från rygg, till vänstersidan. Jag skulle krysta. Men får liksom ingen kraft och styrka från sidoläge. Jag uppfattar att hjärtljuden är låga. Bebis måste ut. Den meningrn fick  jag höra med Andreas med, å det ör så psykiskt jobbigt att höra. Jag försöker ju få ut bebis, jag gör verkligen allt jag kan. 

Jag minns att de trycker på min vänster hand, tänker då att det är akupunktur och tycker det är skönt (Men det är infarten de försöker sätta i handryggen, men som inte funkar för de sätter infarten i handleden).

De vänder mig på rygg igen. Det har gått från två personer till fem personer runt mig  Dennis har fått backa till hörnet. Någon bm försöker lugna han att de kommer gå bra detta.

Jag hör att de pratar om sugklocka och jag får en bedömningsspruta ifall de behöver  klippa. En läkare ståt till höger om mig och trycker på min mage. Jag krystar. Jag har masken som jag tror fortfarande ör lustgas. Därför vill jag inte ha masken eftersom jag vill vara "nykter" i detta kaos. Men flera tjatar att jag ska andas i masken. Vilket gör mig orolig och arg. Men jag gör som de säger. (Det var extra syrgas i masken, därför ville de att jag skulle andas i masken)... även om de gått 9 dagar, så blir jag ändå ledsen nu när jag skriver om det. För det var så rörigt och ovisst där och då. Personalen jobbade jättebra att få ut min bebis. Men det innebar att de inte hann kommunicera med mig hur läget var, eller att det var syrgas i masken och därför jag skulle andas däri.

Tillsist. 09 34 var han med H ute. Lättnad!

Jag hade i mitt brev önskat att ta emot bebis själv, men fått förklarat på mvc att det går bra om allt är under normala förhållanden.

Det var inte detta skedet. Så Pia tog emot honom. Hon fick haka av navelsträngen som var runt halsen när han kom ut. Men sen skrek han på en gång. Så väl ute mådde han bra och fick komma upp på mitt bröst på en gång.

Kaoset och de svaga hjärtljuden hade berott på att navelsträngen var ett varv kring halsen och ett varv kring kroppen. Bebis hann inte heller rotera färdigt. Så han kom med näsan upp i vädret.

Men som sagt så mådde både han och jag toppen nör allt var över.

Det var även då jag upptäckte vad jag hade på handleden.

Usch.. infart i handen är det värsta jag vet. Bättre i armvecket. Men men...

Så det var förlossningen.

Henrik vägde 2675g (lätt för tiden) och vsr 49cm lång. Så han vsr verkligen min minsting. Men han fick 10/10/9 på apgar.

Så det var förlossningen ❤ nästa inlägg kommer del 2 Tiden efter 

Ja, som rubriken antyder så börjar detta med dagar bli lite krångligt att ha koll på. Så nu när C är 4 veckor idag kommer vi börja räkna hans ålder i veckor (tills det blir krångligt, för då kommer jag börja räkna i månader).

Så 4 veckor senare och det finns faktiskt inte mycket kvar som antyder på att jag varit gravid och fött ett barn (ja förutom att det hänger en spädgris vid mitt bröst varannan timma).

Jag har gått ner 9kg och ligger 3kg under min "gravid-start vikt". Jag kommer i mina vanliga kläder, som går åt som smör eftersom det hamnar både mjölk och go babyspya på dem varje dag.

I de nedre partierna har avslaget typ varit borta en vecka och de sista resterna av sytråden trillade ÄNTLIGEN bort i lördags (vilket firades med lite otukt - jepp, det fungerade med).

Jag har inte heller haft ont eller tryck i bäckenet heller på några dagar. Så min självdiagnotisering är helt återställd. Får se vad bm säger den 5e juli när jag ska dit på återbesök, om hon håller med.

Annars så rullar dagarna på väldigt fort. Vilket jag märker genom att det blir väldìgt lite blogg-utrymme. Men jag försöker dokumentera det som är värt att komma ihåg.

Alla dessa amningar, blöjbyten, körda tvättmaskiner och otaliga (kalla) kaffekoppar är ju långt ifrån intressant att skriva om.

Då är deŕ mer intressant att skriva om hur jag upplever att C är mer "bestämd" än vad jag kommer ihåg att A var. Som jag kommer ihåg så sov mest A, åt med jämna mellanrum och en och annan blöja byttes. Var han missnöjd så gnydde han lite. Men C, han kan ligga å sova och så plötsligt på två sekunder så skrynklae han ihop sitt ansikte och ger ifrån sig ett illtjut. Å då är det bäst att dra fram bröstet fortast möjligast, för då är han hungrig NU.

eller som i morse, efter att ha matat varannan timma på natten, så bytte Dennis en stor kissblöja vid 5.30. Men efter det så var det besvätligt för C. Han skrek, jag erbjöd mat. Han tog några slurk sen somna han ifrån i fem minuter. Sen skrek han igen, då skulle han bli rapad. Sen skulle han fortsätta äta. Sen släppte han maten igen och skrek. Han fick vara i famnen, det dög en stund tills missnöjet kom fram igen. Jag provade byta en kissblöja igen (då var klockan 6.30). Han blev nöjd, han ville sen äta igen... i tio minuter, sen gjorde han en bajs... suck(!!). Blöjan byttes igen och han kunde äntligen äta en ordentlig slurk utan besvär och avbrott.

Så efter 2h, tre blöjor senare, 4 matförsök, så kunde han äntligen äta sig mätt och sen sova en bra stund. Men det ska vara lite småbesvärligt först och helt på hans villkor.

..  Men sen är C såklart väldigt gosig där emellan. Å jag kan inte neka att jag myser utav att C är väldigt mammig och beroende utav mig. A har väl alltid varit pappig. Vilket har varit väldigt ångestladdat under åren. Å vem vet, C kanske blir lika pappig han. Så jag njuter just nu av det lugnet och tryggheten C känner hos mig just nu. Min fina lilla kompis.

C blir som sagt 4 veckor idag och imorgon är en "stor dag". Då är det läkarbesök på bvc. Men innan dess ska mormor och morfar komma ner. Å det blir premiär för C att få träffa sin morfar och vise versa, så det första mötet ser jag fram emot ❤

Vi får se också hur mycket C växt tills imorgon. Sist, för en vecka sen, låg han på 3.5kg och var 54.6cm.

Å det kan hända mycket på en vecka, så det blir spännande med.

Nu sover C igen. Så jag ska passa på att dricka lite mer kaffe och kolla på ett avsnitt av Reign.

A är hos farmor och farfar, därför kan jag med gott samvete sitta still i soffan hela dagen med kaffe, utan att underhålla stora killen.

Ska försöka få tag på FK med eftersom  det blivit strul med föräldrapenningen (råka ansöka samma dagar för både A och C). Men dessa handläggare är ju svåra att nå.. 😉 ... Men jag ska försöka igen. önska mig lycka till.

Denna veckan har vi ändå försökt få lite vardag i livet igen genom att D har jobbat som vanligt och jag tycker det har fungerat hyfsat med att ha två barn själv.

Lilla C har börjat visa lite mer personlighet, genom att han ger ifrån sig gallskrik så fort han kommer på att han är hungrig, våt blöja eller vill ha närhet. Speciellt närhet. Där har bebis tydligt börjat visa att han inte vill läggas ner någon annanstans än i mamma eller pappas famn om han är vaken eller påväg att somna. Helst ska det skakas lite med - så då är Pilatesbollen tacksam att ha!

I måndags (14 dagar) hade vi hembesök av bvc. Hon vägde C som gått upp 260g på en vecka. Vilket var jättebra. Det går åt rätt håll!

Å jag kan säga att jag är så nöjd att jag bytte bvc sköterska denna gång. Denna är lugn, lyssnar, ger bra råd och peppar. Vi var t.ex fundersamma om hans rossel satt längre ner (typ lungorna). Men hon lyssnade på C och konstatera att det lät värre än vad det är och orsaker sitter i näsan - puh!

Men som sagt så är jag väldigt nöjd med denna sköterskan och D tyckte om henne med.

För när jag går tillbaka 6 år i bloggen (23/4 -13) så blir jag så ledsen. A var också två veckor och på 14-dagar besöket hos bvc hade han gått ner 40 g, å jag kände mig så skammad då av sköterskan (och bättre blev det inte de andra besöken heller). Läs här: https://babyrex.blogg.se/2013/april/12-dagar-i-mammarollen.html

Så tack mig själv att jag skrev då hur jag kände så jag kunde ändra på detta 6 år senare. 

Jag är även väldigt tacksam för att jag skrev då hur jag mådde (för tydligen glömmer en bort!).

Nu efter C har jag haft väldigt ont i blygdbenet. Det gör inte "ont ont". Mer foglossningskänsla, ungefär som ett tryck neråt när jag går och det känns mycket obehagligt. Jag har varit orolig att jag förvärrade detta efter att jag busade med A när vi spela fotboll 6 dagar efter förlossningen. MEN nu läste jag från bloggen april 2013 att jag hade ont på samma ställe med. Det kommer jag verkligen inte ihåg. Men nu känner jag mig lugnare att det är "normalt" för min kropp att ha ont i bäckenet efteråt både då och nu (Så tack mig igen för att ha dokumenterat det)

Lite besviken är jag dock att jag inte skrev då när stygnen lossade. För det är verkligen mitt stör-moment just nu. Trådar började lossa efter en vecka när bristningarna började läka. Men än så länge har inte kroppen börjat absorbera tråden än så all tråd på utsidan kan lossa. Nä, istället så hänger det lösa trådar som jag råkar dra i varje toabesöj. Så då måste jag sitta med pappret istället och jag är så trött på duttandet! Vill kunna torka mig som en normal person. Dessutom har jag ju gått från gravid med superplask våta flytningar till snustorr nu och med läkningen så kliar det något djävulskt! Idomin salva är min bästa vän just nu ❤

Jag vill bara skriva om en till sak som jag lärt mig från "mina misstag". Trots att jag då (2013-jag) hade ont i bäckenet och inte riktigt var återställd. Så upplever jag att jag var så desperat att få umgås med mammor (å allmänt sällskap) att jag gick intensiva powerwalks. Men för vems skull gjorde jag det?

Jag tyckte det var mest jobbigt, gav mig prestationsångest och bebis A hade trivts lika bra i min stillsamma famn inomhus, som i en varm vagn.

Jag skrev då att jag tyckte det var kul. Men mellan raderna så det som var kul var att få träffa andra människor, miljöombyte och inte att hetsa min kropp att "komma i form".

Nä 6 år senare har jag lärt mig att det är lika okej att bara ta en lugn vagn-promenad till affären för lite miljöombyte eller åka hem till någon och sitta still med en kopp kaffe i lugn och ro och bara prata.

Å det är vad vi ska göra idag. C ska få premiären taxi om drygt en timma. Ska bli spännande å se om C är lugn så jag kan sitta i framsätet och barnen där bak eller om jag ska klämma in mig i mitten mellan pojkarna. Vi ska visserligen bara åka 10 min till Blidsberg, men för en arg bebis kan 10 min vara en evighet. Men vi får se hur första taxituren blir. A var 14 dagar första turen och det gick ju bra. Så detta kommer nog gå bra med.

Nu ska jag passa på att packa skötväskan med kräkhanddukar, våtservetter och lite kakor och passa på att kamma håret nu när C äntligen kommit till ro och somnat.

Han drog en sån lång sovstund igår med mellan 18-21.30. Men ändå sov han bra under natten med 2-2.5h mellan matintsgrn. Så jag hoppas han kör en lika bra natt igen.

Idag har C varit lite mer resonabel än vad han var igår när jag upplevde att han var lite mer orolig.

Vi gick upp vid 6.30. Väckte A med (Så han kan vara lite trött på kvällen med - förhoppningsvis). Vi körde en morgonen med blöjbyte, rensa näsan med saltvattenlösnimg, rengöring av naveln och påklädning. Jag har insett att det är så smidigt med sparkdräkt, bara ett plagg att tråckla på istället för body, byxor och tröjor.

Sedan gick vi ner alla tre och satte på en film på Netflix (Jag är så nöjd med min investering av grönt cast OCH min nya premunation på Netflix - då de har större utbud än HBO)

Sedan så somnade jag och C i 90 min och missade hela Pettson och Findus filmen... När jag vaknade satt A och spelade på sin telefon, så A  såg n9g inte mycket av filmen heller.

Vi käkade sedan lite frukost och medan C tog en ny sov-omgång spelade jag och A ett parti sänka skepp.

Efter det gjorde jag dagens goda gärning: rensade ut ALLA gravidkläder. Så nu säger vi på återseende till de kläderna. Och så passade jag även på att sortera bort lite kjolar och klänningar som jag aldrig kommer använda, så de skänker jag till lilla systerdottern som kan använda det till tyger när hon sitter och skapar vid sin symaskin.

När Dennis kom hem och såg kassen med gravidkläder så han "Det känns som du skaffade de här kläderna nyss och nu ska du göra dig av med dem"

"Nä", svara jag "De ska sparas uppe på vinden en stund"

"Du tänker så.. " svara han tillbaka med ett flin.

Så vi får se när och om denna kassen ska användas igen...

Utom att rensa kläder har jag inte gjort så mycket mer nytta idag. Vädret har varit grått och tråkigt. Så vi har inte ens varit ute. Hoppas vädret är lite bättre imorgon så vi åtminstone kan va ute en pyttestund. Tror att i alla fall 6åringen skulle behöva det...

Nä  nu är klockan snart 20.00 och bebis har sovit oavbrutet i 4h!! Ska börja buffa lite på honom och sedan göra lite kväll för liten och stor.

På återhörelse!

Lilla C har äntligen kommit till ro och somnat.

Så vad ska jag göra?

Passa på att ta igen lite nattsömn och vila eller passa på att blogga med en STOR kopp kaffe.

Svaret är alltid KAFFE☕

Så vad har hänt nu då? Vi tar det från början.

Måndag: Bebis kom på förmiddagen. Han åt så fint på bröstet redan från start, vilket kändes kanonbra (eftersom det är amningen jag oroat mig för).

Vi fick frukostbricka och jag fick sedan en lunchbricka på förlossningsrummet. (fast då fick jag typ sockerfall och blev jätteillamående. Så lunchen fick Dennis äta)

Sedan åkte vi upp till bb där jag fick ett pytterum. Det gjorde visserligen ingenting eftersom Dennis inte skulle stanna över natten. 

Dennis åkte sedan hem runt två till A och mormor.

Så då var jag själv på bb med lilla C. All personal var väldigt gulliga och tog väl hand om mig och var det nåt skulle jag larma på en gång, så det kändes tryggt och bra. Men det var väldigt skönt att bara få vara själv och njuta av den lille.

Dock så saknade jag adrenalinepåslaget som jag så tydligt kommer ihåg från förlossningen med A. Att jag då var superpigg och kunde ha sprungit ett flertal maraton. Men den känslan fanns inte denna gången. Jag kände mig trött och utmattad och dessutom hade jag inte fått en sov-bebis. Utan en kul liten bebis som tittade mycket och gärna ville snutta hela tiden.

När klockan var 18 så kom Dennis tillbaka med en stolt storebror och en stolt mormor. Å det kändes så fint att mamma fick se C när han bara var några timmar. Det var som en bra målgång efter de två veckorna vi hade väntat och längtat så.

Även A var alldeles tagen av lillebror och hade lite svårt att veta var han skulle ta vägen i rummet, så lyrisk var han.

Sedan sa vi god natt efter en timma och de åkte hem igen. Jag fick kvällsfika och sedan kom nattpersonalen och gjorde syremätning på C med klart godkänt.

SEN när allt var mörkt och tyst DÅ kom min separationsångest. Men herregud! Bebisen var ju på fel sida nu och hur skulle jag då kunna ha koll på honom. Jag skulle ju aldrig kunna somna. Tänk om nåt skulle hända (?!?). Min lösning blev att jag lade C i sin plastbytta som han sov så gott i. Sedan höjde jag min säng så jag kom upp så pass att jag kunde ligga ner och kika in och samtidigt ha min hand på bebis. Ställde även mobilen på larm varje timma. Å även om jag slumra till då och då, så hann jag alltid före larmet ändå.

Mitt i natten fick jag dessutom be personalen om Alvedon för då började jag få ont av eftervärkar.

Tisdsg: Efter att ha sovit mycket sparsamt första natten, men ändå lyckats med att både sitta och amma och ligga ner och amma så kändes det som en lyckad natt.

C sov så fint, så jag kunde duscha och sätta på mig vanliga kläder innan frukost.

Sedan var det läkarkoll vid kl 9 och mitt mål var att C skulle bli godkänd så vi kunde åka hem. Å ja, han fick full pott på apgar. Han var lite gul (115) men det skulle de se över igen när vi skulle tillbaka för pku.

Så lagom tills vi var färdiga hos doktorn så möttes vi av A och mormor. Bra tajming.

Jag samlade ihop mina grejer. Blev utskriven av en bm som hette Ulrika och så fick vi åka hem sen.

På kvällen kom farföräldrarna (+ gammelmormor) med klädpaket och det blev lite omtvistat vem C liknade mest.

Sedan kom första natten hemma. C fick testa att sova i sitt babynest och det fungerade bra att liggamma när han var i den med.

Onsdsg: Här kan jag erkänna att denna dag känns lite blurrig. Både dagar och timmar har rusat iväg på ett oväntat sett. Antagligen gosade vi mest med bebis och försökte underhålla A på bästa möjliga sett. För det har verkligen varit den största utmaningen hittills, att ge storebror delad uppmärksamhet  samtidigt som vi försökt etablera en god relation mellan honom och lillebror. Det har blivit en del tjuriga miner från 6åringen när vi nekat honom att göra något och det har blivit en del arga högljudda elefantsteg. Men som tur är så går det ändå att prata och kompromissa, så då fungerar det ändå.

Torsdag. Dags att träna på att gå upp i tid med ett spädbarn. Vi skulle vara i Borås för pku kl. 8.30, så vi skulle åka 7.30 och gick upp en timma innan, men det blev nästan lite stressigt, men vi hann ändå.

Bm tog vikten på C och då hade han gått från 2980g i måndags, till 2850g i tisdags till 2930g på torsdagen. För pku stack hon C o huvudet. Han fick först en socker-boozt och sedan fick han suga på mitt finger och sedan stack bm honom huvudet OCH BARNET SA INTE ETT LJUD. Så jäkla stencool och chill unge alltså.

Vi fick ut våra journaler och jag fick lära mig det nya ordet "Störtförlossning".

C blev helt utskriven trots att han vid tillfället bara var 70h. Men eftersom han både gått upp i vikt, inte var ett dugg gul OCH klarade hörseltestet med bravur var han "Good to go".

Vi åkte sedan hem till mormor och storebror med de goda nyheterna att C var godkänd i allt..

Under torsdagen började min kropp reagera på moderskapet. Brösten blev stenhårda och under armhålorna hade jag som hårda golfbollar (svullna mjölkkörtlar). Mjölken rann dessutom till för jag började höra långa klunkar från C när han ammade. Så det var skönt att det fungerade.

Suturen (också kallad den gigantiska björntråden) började klia, vilket var positivt då det är ett gott tecken på läkningsprocessen.

Jag, mamma och A invigde barnvagnsdelen med. Vagnen kändes väldigt lätt att köra på gott och ont. När det kommer bli lite mer tyngd i bebis, kommer det nog inte kännas som att vagnen ska tippa så lätt. Men vagnen är väldigt enkel att vrids och styra, så plus på det.

Fredag: Så kom dagen med sorg. Hormonellstinn som tusan OCH så var det dags för mamma att ta stora blå och åka hem till Sthlm. Inte konstigt att jag bölade lite.

Det har känts så fantastiskt privilegat att kunna ha henne 24/7 i 17 dagar, å så skulle hon bara "överge" mig nu. 

Men efter några timmar kändes det redan bättre. Å när Dennis syster kom förbi med en gåva i form av en blöjtårta så blev jag SÅ GLAD.

Å en stund senare när Dennis var ute med A en längre stund och jag och C fick vara helt ifred. Då kändes det bra att kunna få komma i ordning lite hemma genom att plocka och fixa lite och göra såna där vardagliga grejer som disk och tvätt. Då fick jag lugn i kroppen att livet kan börja ordentligt nu och bebisbubblan började luckras upp lite.

På kvällen åkte vi dessutom till Dalum en sväng så jag fick lite miljöombyte. Så trots att dagen började i krokodiltårar, så slutade den bra i alla fall.

 

Lördag: Ännu en dag som nu i efterhand är lite lätt luddig. Det regnade en hel del så vi höll oss nog mest inomhus och mös.

MEN på kvällen så gjorde jag världens tabbe! 

Det är fruktansvärt negativt när en är övertygad om att en är oövervinnlig superkvinns och kan köra på 110% utan konsekvenser.

Så på kvällen när Dennis myste med C. Så ville jag passa på att leka med A. Så vi var ute och spela fotboll. Jag sprang mycket, lyfte A, böjde mig, vred mig och överansträngde kroppen...

Så kom Söndag: Jag vaknade och AJ!!

Detta skrev jag på Facebook i gravidgruppen: 

"Det här med eftervärkar - hjälp! 😢😱

Dag 6 efter bebis kommit ut och jag vill krypa ur kroppen så ont jag har av eftervärk.

Kommer inte ihåg detta från barn nummer 1. Visst hade jag eftervärk då när jag amma och livmodern sög ihop sig medan bebis sög ihjäl brösten (Å då lipa jag för det gjorde ont både här och där)

Nu vaknade jag efter en amning av blossande smärta nere i magen som eskalera. Jag tog mig till duschen och spolade varmt vatten, men det hjälpte knappt.

Smärtan stråla ner i ljumskar, venusberg och ut i ryggen.

Jag har tagit två Alvedon och ligger med vetekudde nu. smärtan är mindre men inte helt borta.

Min mamma förvarna att eftervärkar kan kännas mer med andra än första barnet (varför det nu är så vet jag inte...)

Nu hade jag tur som hade barnafadern hemma. Men jag blir grymt orolig att få såhär ont igen nu kommande dagar när jag ska börja vara själv med stor och liten.

tips, tricks, pepp?"

- På detta fick jag många svar att eftervärkar kan göra så svinont. Men även några svar att det kan handla om en början till infektion.

Dennis däremot poängtera direkt mitt busande med A dagen innan. Jag kunde inte känna mig dummare. Även om jag mått bra, så har min kropp gått igenom en förlossning. Varför var jag tvungen att fresta på kroppen i onödan då?! 

Så nu tar jag Alvedon varje dag för att inte få sådär sjukt ont igen. För sen i söndags har jag haft som träningsvärk i nedre delen av msgrn. Men det kanske jag behöver ha (lite ont alltså) för att mitt huvud ska fatta att jag SKA TA DET LUGNT.

Annars är jag rätt imponerad hur snabbt kroppen återhämtar sig. På före bilden är det tre dagar innan förlossningen och den andra bilden är 6 dagar efter. Som sagt, imponerande hur snabbt kroppen kommer ikapp 

Måndag: En vecka som gått och jag fattar knappt hur fort den veckan gick. Jisses!

Det bästa på dagen var att vi var i Borås på morgonen där ögonspecialist konstatera att C är helt ögonfrisk.

Det spelar ingen roll om han fått mina aniridi-gener MEN jag är mycket glad att han slipper den bördan i livet. För livet är nog krångligt som det är ändå.

På eftermiddagen så körde svärmor in oss till vårt första bvc besök. C hade inte ökat i vikt sen torsdagen MEN däremot växt 1cm på en vecka.

Bvc sköterskan var väldigt bra med. Så jag är mycket nöjd att jag bytte till henne. Å nästa måndag blir det ett hembesök, så då får vi se hur mycket han växt till dess.

Tisdag: Igår hade vi fått myndighetsbrev. Dels från FK om barnbidraget. Men även från SKV om barnets namn.

Så 8 dagar gammal och C har fått sitt fullständiga namn bestämt: Casper Bernt Simon.

Bernt efter Dennis morfar och Simon efter min "brorsa" + att Dennis heter Simon i mellannamn, så det passade bra tyckte jag. Så nu hoppas vi att SKV godtar detta med.

Onsdag: Idag, dag 9.

Efter att denna mamman levt i mjukisar eller morgonrock. Så kändes det riktigt gott att klä dig i ordentliga kläder eftersom jag skulle lämna A på förskolan idag.

Idag var vår första "riktiga" dag då vi skulle leva ett vardagsliv med Dennis på jobbet.

Det var även dagen då C skulle börja få humör med. För det har varit klart bestämda åsikter från bebisen idag och den här mamman kan erkänna nu på kvällskvisten att hon känner sig rätt färdig efter en prövande dag.

Imorgon behöver vi inte lämna huset om vi inte vill (eftersom det är röd dag). Men det ska bli lite spännande å se hur C kommer utveckla sin personlighet mer och mer.

Men jag återkommer om det.

Jag ska försöka att skriva lite oftare för att slippa såhär långa inlägg. Men detta var iaf första veckan i mitt 2barnsliv.

To be continue... 😉😘

Dennis tyckte rätt synd om mig (och trots hans "obehag" att inkräkta på bebisens revir så testa vi en liten färdknäpp vid 23-tiden).

Jag somnade sedan och vaknade nästa gång vid 2-tiden med "snälla" värkar. Jag låg blixt stilla först för att jag var orolig stt jsg inbilla mig eller att det skulle försvinna om jag rörde på mig. Efter en stund gick jag ändå en trappa ner till det fantastiska fenomenet natt-TV. Jag satte mig på pilatesbollen och guppade, samtidigt som jag började klocka. Då var det värkar med 3.5-4 min emellan, men inte så starka.

Klockan gick och värkarna blev glesare - exakt som hade hänt mellan fredag och lördag när allt avtog - Å jag blev SÅ BESVIKEN. Så jag gav fasen i att sitta uppe och gick och lade mig vid 4-tiden, dock med lite molvärk.

När Dennis gick upp  vid 6-tiden hade jag till min förvåning fortfarande molvärk, så helt borta var inte känningarna. Jag stämde av med honom vart han skulle jobba och då hade han bestämt att jobba i Mullsjö (30min resa) istället för bortom Borås (1h resa).

Sen somna jag om igen.

Klockan 7.45 gick jag till sist upp. Satte mig på toa och då var det lite blodigt slem  - aha! proppen tänkte jag - så jag ringde Dennis och sa att antagligen har proppen gått och jag har lite känningar. Det var säkert inget så på g, men han kunde väl sakteligen ta sig hemåt.

Efter samtalet kände jag mig typ dum. Jag kollade mer på pappret och tyckte att det var pyttelite blod och jag hade ju inga ordentliga värkar (som jag hade haft på natten). Jag började nästan ångra att jag ringt hem Dennis. Så onödigt att ringa när det säkert inte skulle hända nåt på flera timmar.

Jag gick ut från toaletten och stämde av läget med mamma. Jag sa att proppen hade gått, men det var säkert inget på g. Jag hade ju bara lite molvärk... kanske skulle jag ringa till förlossningen och rådfråga... men bara kanske.

Jag gick sedan ner till Tv:n. Efter en liten stund kom A ner och pratade i babymonitorn (hans nya walkie-takie). Han ställde den ena i köket och eftersom jag inte fann nån vits att han skulle leka med den, så skulle jag gå in i köket och stänga av den. Jag hann halvvägs in i köket och sen SPLASH. Ingen förvarning, inget klickande ljud av hinnor som brister. Utan bara plötsligt så rinner det ut en massa Marängvatten på köksgolvet.

"Eh, mamma kan du hämta en handduk till mig. Mitt vatten har gått", ropade jag till mamma som genast gick och hämta ett stort badlakan.

Glatt hoppar A in i köket, för han undrar väl varför jag står i köket och ropar.

"Stopp! Gå inte här. Det är maräng-vatten på golvet".

A undrade såklart vad maräng-vatten var för nåt. Men jag hann inte riktigt förklara just då.

Jag satte mig på toaletten och ringde till förlossningen. Då var klockan 8.10. Jag berättade att jag haft oregelbundna värkar på natten, att slemproppen gått en halvtimma tidigare och precis nu mitt vatten. BM undrade om jag ville stanna hemma och vänta in tätare värkar eller om jag ville komma in nu på en kontroll.

Tjaa, jag kunde väl lika gärna åka in och kolla hur det såg ut. Skulle jag inte vara öppen så får de väl skicka hem mig. BM önskade mig välkommen in och sen lade vi på samtalet som tagit 2 minuter och 23 sekunder.

Mitt i samtalet så kom Dennis hem (vilket måste gått ruskigt fort). Jag hör hur mamma informerar honom om att vattnet gått och att jag pratar med förlossningen. Han blir minst sagt lite stissig. Därför ber jag mamma att hämta ett par torra trosor och en tjock binda... för Dennis prioriterar att torka rent köksgolvet.

Sedan hämtar vi bb väskorna och babyskyddet.

Jag är fortfarande ko-lugn (eftersom jag tror att detta är början på något långt och utdraget). Jag sticker in huvudet i vardagsrummet och säger till A att "mamma och pappa åker bara till Borås för att se om Marängen vill komma ut". Okej får jsg till svar och jag kan lämna hemmet med tryggheten att storebror är cool och inte alls blivit uppstressad av det som komma skall.

Dennis kör ut bilen och jag tycker han kör lite onödigt fort. Allt är ju bra och lugnt... eller.

På motorvägen börjar jag få regelbundna värkar och de känns med. Nere i ryggen och magen och att sitta med bälte är väldigt obekvämt helt plötsligt.

Jag får vid ett tillfälle be Dennis att sluta prata då jag behöver fokusera när smärtan kommer. Jag börjar klocka värkarna igen och det känns lovande. Kanske blir vi åtminstone inte hemskickade.

Väl framme vid sjukhuset så betalar Dennis parkeringen till klockan 13 dagen därpå för det borde väl räcka.

Vi går in till förlossningen och möts av den trevliga bm jag pratade med i telefon. Vi visas in i undersökningsrummet och hon tar leg på mig och lite uppgifter när vattnet gick och så. Sen får vi vänta en kort stund på bm som ska undersöka mig.

Då passade jag på att ta ett sista ķort på Marängen på insidan.

BM kommer in och presenterar sig som Carina - men eftersom jag får en värk just då - ber jag henne att upprepa sitt namn igen eftersom min hjärna inte kopplade vad hon sa.

Hon hade hunnit läsa min journal om att bada och lustgas och att om nål ska sättas ska det göras i armen och inte handen och generellt att jag såg dåligt, så det var viktigt att kommunicera vad som hände och gjordes (tur att önskelistan var kort, så hon hann läsa den.)

Sedan tog hon ett blodtryck som visade normalt. BM satte på mig ctg bältet och ville kolla hur öppen jsg var. Men just då så fick jag en ny värk så hon fick vänta.

Sedan skulle hon undersöka och då skoja jag "vi får se om du hittar tappen. För det gjorde inte min bm när hon skulle ta cellprov"

Oj då, sa bm och kunde sedan konstatera att det var inga problem att hitta den. Det var lite kant kvar, men jag var öppen 4cm. (Yes! Tänkte jag, då blir vi inte hemskickade i alla fall). Bm kände också en del hinnor som var kvar. Så vattenavgången måste ha fått pysläcka någon annanstans. Men Bm gjorde en svepning för att jag skulle kunna öppna mig lite snabbare.

Precis efter det fick jag en ny värk som jag förväntade om. Då blev BM lite fundersam och frågade om jag hade väldigt korta börjar eller om jag dolde det väl.

Dennis menade då på att i de lägena (hög smärta) så gnäller jag inte i onödan. 

BM kollade sedan om det fanns något ledigt vardagsrum, vilket det fanns och jag blev positivt överraskad eftersom jag inte trodde jag fick bada då mitt vatten hade gått. BM sa att vi kunde vänta kvar i undersökningsrummet så skulle hon ordna lite. Men sen fick jag en ny värk och plötsligt ändrade hon sig snabbt och så skulle vi gå till förlossningsrummet direkt. Då var klockan ca 9.09.

Vi gick igenom korridoren och fick rummet längst bort och även om det inte var en lång promenad så var den effektiv. För på den sträckan hann jag öppna mig 2cm till.

Nu går det fort så häng med....

De började tappa upp i badkaret och lovade att jag skulle få hoppa i så fort de hade fått koppla mig till ctg först.

Vid detta läget hade de kunnat be om vad som helst. Smärtan var hög och jag lydde snällt till allt de ville.

Jag slet av mig klänningen och lade mig naken på förlossningssängrn. De satte på ctg och kunde se att här gick det undan i värkarbetet.

BM tittade rakt på mig och sa tydligt "Du får sitta i badet, men du får inte föda där, okej"

Jag kände mig väldigt lydig och svarade okej. 

Smärtan som ökade tog över allt mitt fokus. Men ändå kändes det så bra att BM var så tydlig mot mig vad hon förvänta sig av mig och exakt vad jag skulle göra.

Sedan så undersökte bm mig igen och insåg att jag hade öppnat mig till 6 cm och var på väg i rasande fart till 7, 8, 9.

Vill du ha lustgasen här och nu frågade hon och det ville jag absolut. Där och då struntade jag i allt vad som var bad och annat. Jag ville bara ha lustgasen NU

Sköterskan som höll på att koppla lustgasen in i badrummet fick helt plötsligt dirigera om och koppla lustgasen bredvid sängen.

Mitt i vilarbetet uppfattar jag Dennis stå mitt i rummet utan en aning vad han ska göra.

För att slippa att ha han stående med blicken mot Maräng-utgången. Så ber jag honom stå v8d min höger sida.

Han ger mig masken med lustgas och sedan börjar älsklingen att klia mig i håret. Alltså där i stunden var det så skönt (typ akupunkturisk avkoppling) och såhär i efterhand tycker jag att det var en sån fin kärlekshandling.

Innan jag tar masken så säger jag min "största farhåga", att jag är väldigt orolig för att börja må illa och kräkas (för det gjorde jag med A. Då kunde jag inte använda lustgasen på slutet för jag mådde så illa). BM var väldigt stabil och lugnade mig att om jag bara började andas i masken så fort värken kom och andades igen igenom hels skulle det gå jättebra. Å det gjorde det.

Jag andades. T.o.m så pass att de fick be mig att ta bort den ibland och andas vanlig luft.

Dennis fråga om han skulle hålla i masken åt mig.

NEJ blev mitt svar. Den skulle jag hålla i. Den var min. Mitt fokus. Min tröst. Mitt allt.

"Nä du", skratta bm, "Den vågar du inte ta för henne".

Värkarna kändes. Ändå blev jag förvånad att det fungerade så bra att överleva dem med lustgasen.

Helt plötsligt säger BM "Vill du trycka så får du. Men inte på slutet när jag säger till. För det får inte gå för fort"

Och jag kände, jo jag vill trycka men jag förstod inte varför jag fick det redan, vi hade bara varit i rummet i 20 minuter. Med A hade jag värkar i 4h innan jag fick trycka.

Så jag börjar trycka. Jag håller vänster hand bakom huvudet och känner Dennis fingrar som jag håller hårt om. Höger hand håller i masken och jag skriker i masken. Jag blundar och skriker.

Jag känner smärta, hur jag vidgar mig, det bränner, men att det går bra.

BM peppar mig och hojtar det går bra.

Medan jag bryter ihop och ropar i masken "Det går för bra".

Tårar, smärta, rädslor. Det går för bra. Kan det båda gott? Nåt illa kommer hända, för en förlossning kan inte gå såhär bra, eller.

Två krystvärkar och huvudet är redan ute. Jag kommer helt plötsligt på att BM sagt att jag inte får krysta på slutet. När är slutet? Får jag trycka mer? tänker min hjärna.

BM säger till mig att jag kan trycka om jag har en värk. 

Nej det har jag inte svarar jag och hon svarar kolugnt nej då väntar vi på nästa.

Så huvudet är ute. kroppen kvar inne. Sen kommer nästa värk och den lilla dräller ut.

Navelsträngen är inte för kort denna gången så bebisen får komma upp på min mage på en gång.

Bebis lever. Bebis skriker. Vi klarade det. Jag klarade det.

Denna gången brydde jag mig inte om klockan. Tiden spelade ingen roll.

Jag frågar istället "Vad är du min maräng?"

Å de visar och säger en pojke.

Jag börjar gråta (vilket jag gör nu igen när jag skriver om det) för jag tänker på A. Det finaste jag har hemma. Att vi har gett honom det han velat ha mest i hela världen, sen den dagen vi berättade att vi skulle ha en bebis.

Han har fått en lillebror.

Allt annat efter detta är helt andra historier som jag väljer att berätta i andra inlägg.

Detta var min förlossningsberättelse om hur mitt andra barn kom ut i livet.

Tiden på förlossningen var 41 minuter. krystvärkar i 11 minuter. Detta klassas som en störtförlossning.

Men mitt huvud hann med och min kropp med. Jag fick en 1a grads bristning på båda sidor blygdläppar som syddes utan större anmärkning. 

I efterhand inser jag vilken tur jag haft att allt gick så bra.

Att jag hann ringa hem Dennis. Att jag följde magkänslan och åkte till Borås på en gång.

Från det vi lämnade hemmet hade vi en välskapt bebis en timma senare och jag känner mig så nöjd med förlossningen.

Familjens minsta medlem heter Casper. Han föddes måndagen den 20 maj klockan 9.41. Casper var 51cm lång och 2980g lätt. Han har vackra bebis-blå ögon som stirrade in i min själ på en gång och ljust fjun på sitt 33cm tjocka huvud.

Han är ingen Maräng längre, utan mamma och pappas och storebrors finaste Casper.