BabyAnkan

Lilla C har äntligen kommit till ro och somnat.

Så vad ska jag göra?

Passa på att ta igen lite nattsömn och vila eller passa på att blogga med en STOR kopp kaffe.

Svaret är alltid KAFFE☕

Så vad har hänt nu då? Vi tar det från början.

Måndag: Bebis kom på förmiddagen. Han åt så fint på bröstet redan från start, vilket kändes kanonbra (eftersom det är amningen jag oroat mig för).

Vi fick frukostbricka och jag fick sedan en lunchbricka på förlossningsrummet. (fast då fick jag typ sockerfall och blev jätteillamående. Så lunchen fick Dennis äta)

Sedan åkte vi upp till bb där jag fick ett pytterum. Det gjorde visserligen ingenting eftersom Dennis inte skulle stanna över natten. 

Dennis åkte sedan hem runt två till A och mormor.

Så då var jag själv på bb med lilla C. All personal var väldigt gulliga och tog väl hand om mig och var det nåt skulle jag larma på en gång, så det kändes tryggt och bra. Men det var väldigt skönt att bara få vara själv och njuta av den lille.

Dock så saknade jag adrenalinepåslaget som jag så tydligt kommer ihåg från förlossningen med A. Att jag då var superpigg och kunde ha sprungit ett flertal maraton. Men den känslan fanns inte denna gången. Jag kände mig trött och utmattad och dessutom hade jag inte fått en sov-bebis. Utan en kul liten bebis som tittade mycket och gärna ville snutta hela tiden.

När klockan var 18 så kom Dennis tillbaka med en stolt storebror och en stolt mormor. Å det kändes så fint att mamma fick se C när han bara var några timmar. Det var som en bra målgång efter de två veckorna vi hade väntat och längtat så.

Även A var alldeles tagen av lillebror och hade lite svårt att veta var han skulle ta vägen i rummet, så lyrisk var han.

Sedan sa vi god natt efter en timma och de åkte hem igen. Jag fick kvällsfika och sedan kom nattpersonalen och gjorde syremätning på C med klart godkänt.

SEN när allt var mörkt och tyst DÅ kom min separationsångest. Men herregud! Bebisen var ju på fel sida nu och hur skulle jag då kunna ha koll på honom. Jag skulle ju aldrig kunna somna. Tänk om nåt skulle hända (?!?). Min lösning blev att jag lade C i sin plastbytta som han sov så gott i. Sedan höjde jag min säng så jag kom upp så pass att jag kunde ligga ner och kika in och samtidigt ha min hand på bebis. Ställde även mobilen på larm varje timma. Å även om jag slumra till då och då, så hann jag alltid före larmet ändå.

Mitt i natten fick jag dessutom be personalen om Alvedon för då började jag få ont av eftervärkar.

Tisdsg: Efter att ha sovit mycket sparsamt första natten, men ändå lyckats med att både sitta och amma och ligga ner och amma så kändes det som en lyckad natt.

C sov så fint, så jag kunde duscha och sätta på mig vanliga kläder innan frukost.

Sedan var det läkarkoll vid kl 9 och mitt mål var att C skulle bli godkänd så vi kunde åka hem. Å ja, han fick full pott på apgar. Han var lite gul (115) men det skulle de se över igen när vi skulle tillbaka för pku.

Så lagom tills vi var färdiga hos doktorn så möttes vi av A och mormor. Bra tajming.

Jag samlade ihop mina grejer. Blev utskriven av en bm som hette Ulrika och så fick vi åka hem sen.

På kvällen kom farföräldrarna (+ gammelmormor) med klädpaket och det blev lite omtvistat vem C liknade mest.

Sedan kom första natten hemma. C fick testa att sova i sitt babynest och det fungerade bra att liggamma när han var i den med.

Onsdsg: Här kan jag erkänna att denna dag känns lite blurrig. Både dagar och timmar har rusat iväg på ett oväntat sett. Antagligen gosade vi mest med bebis och försökte underhålla A på bästa möjliga sett. För det har verkligen varit den största utmaningen hittills, att ge storebror delad uppmärksamhet  samtidigt som vi försökt etablera en god relation mellan honom och lillebror. Det har blivit en del tjuriga miner från 6åringen när vi nekat honom att göra något och det har blivit en del arga högljudda elefantsteg. Men som tur är så går det ändå att prata och kompromissa, så då fungerar det ändå.

Torsdag. Dags att träna på att gå upp i tid med ett spädbarn. Vi skulle vara i Borås för pku kl. 8.30, så vi skulle åka 7.30 och gick upp en timma innan, men det blev nästan lite stressigt, men vi hann ändå.

Bm tog vikten på C och då hade han gått från 2980g i måndags, till 2850g i tisdags till 2930g på torsdagen. För pku stack hon C o huvudet. Han fick först en socker-boozt och sedan fick han suga på mitt finger och sedan stack bm honom huvudet OCH BARNET SA INTE ETT LJUD. Så jäkla stencool och chill unge alltså.

Vi fick ut våra journaler och jag fick lära mig det nya ordet "Störtförlossning".

C blev helt utskriven trots att han vid tillfället bara var 70h. Men eftersom han både gått upp i vikt, inte var ett dugg gul OCH klarade hörseltestet med bravur var han "Good to go".

Vi åkte sedan hem till mormor och storebror med de goda nyheterna att C var godkänd i allt..

Under torsdagen började min kropp reagera på moderskapet. Brösten blev stenhårda och under armhålorna hade jag som hårda golfbollar (svullna mjölkkörtlar). Mjölken rann dessutom till för jag började höra långa klunkar från C när han ammade. Så det var skönt att det fungerade.

Suturen (också kallad den gigantiska björntråden) började klia, vilket var positivt då det är ett gott tecken på läkningsprocessen.

Jag, mamma och A invigde barnvagnsdelen med. Vagnen kändes väldigt lätt att köra på gott och ont. När det kommer bli lite mer tyngd i bebis, kommer det nog inte kännas som att vagnen ska tippa så lätt. Men vagnen är väldigt enkel att vrids och styra, så plus på det.

Fredag: Så kom dagen med sorg. Hormonellstinn som tusan OCH så var det dags för mamma att ta stora blå och åka hem till Sthlm. Inte konstigt att jag bölade lite.

Det har känts så fantastiskt privilegat att kunna ha henne 24/7 i 17 dagar, å så skulle hon bara "överge" mig nu. 

Men efter några timmar kändes det redan bättre. Å när Dennis syster kom förbi med en gåva i form av en blöjtårta så blev jag SÅ GLAD.

Å en stund senare när Dennis var ute med A en längre stund och jag och C fick vara helt ifred. Då kändes det bra att kunna få komma i ordning lite hemma genom att plocka och fixa lite och göra såna där vardagliga grejer som disk och tvätt. Då fick jag lugn i kroppen att livet kan börja ordentligt nu och bebisbubblan började luckras upp lite.

På kvällen åkte vi dessutom till Dalum en sväng så jag fick lite miljöombyte. Så trots att dagen började i krokodiltårar, så slutade den bra i alla fall.

 

Lördag: Ännu en dag som nu i efterhand är lite lätt luddig. Det regnade en hel del så vi höll oss nog mest inomhus och mös.

MEN på kvällen så gjorde jag världens tabbe! 

Det är fruktansvärt negativt när en är övertygad om att en är oövervinnlig superkvinns och kan köra på 110% utan konsekvenser.

Så på kvällen när Dennis myste med C. Så ville jag passa på att leka med A. Så vi var ute och spela fotboll. Jag sprang mycket, lyfte A, böjde mig, vred mig och överansträngde kroppen...

Så kom Söndag: Jag vaknade och AJ!!

Detta skrev jag på Facebook i gravidgruppen: 

"Det här med eftervärkar - hjälp! 😢😱

Dag 6 efter bebis kommit ut och jag vill krypa ur kroppen så ont jag har av eftervärk.

Kommer inte ihåg detta från barn nummer 1. Visst hade jag eftervärk då när jag amma och livmodern sög ihop sig medan bebis sög ihjäl brösten (Å då lipa jag för det gjorde ont både här och där)

Nu vaknade jag efter en amning av blossande smärta nere i magen som eskalera. Jag tog mig till duschen och spolade varmt vatten, men det hjälpte knappt.

Smärtan stråla ner i ljumskar, venusberg och ut i ryggen.

Jag har tagit två Alvedon och ligger med vetekudde nu. smärtan är mindre men inte helt borta.

Min mamma förvarna att eftervärkar kan kännas mer med andra än första barnet (varför det nu är så vet jag inte...)

Nu hade jag tur som hade barnafadern hemma. Men jag blir grymt orolig att få såhär ont igen nu kommande dagar när jag ska börja vara själv med stor och liten.

tips, tricks, pepp?"

- På detta fick jag många svar att eftervärkar kan göra så svinont. Men även några svar att det kan handla om en början till infektion.

Dennis däremot poängtera direkt mitt busande med A dagen innan. Jag kunde inte känna mig dummare. Även om jag mått bra, så har min kropp gått igenom en förlossning. Varför var jag tvungen att fresta på kroppen i onödan då?! 

Så nu tar jag Alvedon varje dag för att inte få sådär sjukt ont igen. För sen i söndags har jag haft som träningsvärk i nedre delen av msgrn. Men det kanske jag behöver ha (lite ont alltså) för att mitt huvud ska fatta att jag SKA TA DET LUGNT.

Annars är jag rätt imponerad hur snabbt kroppen återhämtar sig. På före bilden är det tre dagar innan förlossningen och den andra bilden är 6 dagar efter. Som sagt, imponerande hur snabbt kroppen kommer ikapp 

Måndag: En vecka som gått och jag fattar knappt hur fort den veckan gick. Jisses!

Det bästa på dagen var att vi var i Borås på morgonen där ögonspecialist konstatera att C är helt ögonfrisk.

Det spelar ingen roll om han fått mina aniridi-gener MEN jag är mycket glad att han slipper den bördan i livet. För livet är nog krångligt som det är ändå.

På eftermiddagen så körde svärmor in oss till vårt första bvc besök. C hade inte ökat i vikt sen torsdagen MEN däremot växt 1cm på en vecka.

Bvc sköterskan var väldigt bra med. Så jag är mycket nöjd att jag bytte till henne. Å nästa måndag blir det ett hembesök, så då får vi se hur mycket han växt till dess.

Tisdag: Igår hade vi fått myndighetsbrev. Dels från FK om barnbidraget. Men även från SKV om barnets namn.

Så 8 dagar gammal och C har fått sitt fullständiga namn bestämt: Casper Bernt Simon.

Bernt efter Dennis morfar och Simon efter min "brorsa" + att Dennis heter Simon i mellannamn, så det passade bra tyckte jag. Så nu hoppas vi att SKV godtar detta med.

Onsdag: Idag, dag 9.

Efter att denna mamman levt i mjukisar eller morgonrock. Så kändes det riktigt gott att klä dig i ordentliga kläder eftersom jag skulle lämna A på förskolan idag.

Idag var vår första "riktiga" dag då vi skulle leva ett vardagsliv med Dennis på jobbet.

Det var även dagen då C skulle börja få humör med. För det har varit klart bestämda åsikter från bebisen idag och den här mamman kan erkänna nu på kvällskvisten att hon känner sig rätt färdig efter en prövande dag.

Imorgon behöver vi inte lämna huset om vi inte vill (eftersom det är röd dag). Men det ska bli lite spännande å se hur C kommer utveckla sin personlighet mer och mer.

Men jag återkommer om det.

Jag ska försöka att skriva lite oftare för att slippa såhär långa inlägg. Men detta var iaf första veckan i mitt 2barnsliv.

To be continue... 😉😘