BabyAnkan

Dennis tyckte rätt synd om mig (och trots hans "obehag" att inkräkta på bebisens revir så testa vi en liten färdknäpp vid 23-tiden).

Jag somnade sedan och vaknade nästa gång vid 2-tiden med "snälla" värkar. Jag låg blixt stilla först för att jag var orolig stt jsg inbilla mig eller att det skulle försvinna om jag rörde på mig. Efter en stund gick jag ändå en trappa ner till det fantastiska fenomenet natt-TV. Jag satte mig på pilatesbollen och guppade, samtidigt som jag började klocka. Då var det värkar med 3.5-4 min emellan, men inte så starka.

Klockan gick och värkarna blev glesare - exakt som hade hänt mellan fredag och lördag när allt avtog - Å jag blev SÅ BESVIKEN. Så jag gav fasen i att sitta uppe och gick och lade mig vid 4-tiden, dock med lite molvärk.

När Dennis gick upp  vid 6-tiden hade jag till min förvåning fortfarande molvärk, så helt borta var inte känningarna. Jag stämde av med honom vart han skulle jobba och då hade han bestämt att jobba i Mullsjö (30min resa) istället för bortom Borås (1h resa).

Sen somna jag om igen.

Klockan 7.45 gick jag till sist upp. Satte mig på toa och då var det lite blodigt slem  - aha! proppen tänkte jag - så jag ringde Dennis och sa att antagligen har proppen gått och jag har lite känningar. Det var säkert inget så på g, men han kunde väl sakteligen ta sig hemåt.

Efter samtalet kände jag mig typ dum. Jag kollade mer på pappret och tyckte att det var pyttelite blod och jag hade ju inga ordentliga värkar (som jag hade haft på natten). Jag började nästan ångra att jag ringt hem Dennis. Så onödigt att ringa när det säkert inte skulle hända nåt på flera timmar.

Jag gick ut från toaletten och stämde av läget med mamma. Jag sa att proppen hade gått, men det var säkert inget på g. Jag hade ju bara lite molvärk... kanske skulle jag ringa till förlossningen och rådfråga... men bara kanske.

Jag gick sedan ner till Tv:n. Efter en liten stund kom A ner och pratade i babymonitorn (hans nya walkie-takie). Han ställde den ena i köket och eftersom jag inte fann nån vits att han skulle leka med den, så skulle jag gå in i köket och stänga av den. Jag hann halvvägs in i köket och sen SPLASH. Ingen förvarning, inget klickande ljud av hinnor som brister. Utan bara plötsligt så rinner det ut en massa Marängvatten på köksgolvet.

"Eh, mamma kan du hämta en handduk till mig. Mitt vatten har gått", ropade jag till mamma som genast gick och hämta ett stort badlakan.

Glatt hoppar A in i köket, för han undrar väl varför jag står i köket och ropar.

"Stopp! Gå inte här. Det är maräng-vatten på golvet".

A undrade såklart vad maräng-vatten var för nåt. Men jag hann inte riktigt förklara just då.

Jag satte mig på toaletten och ringde till förlossningen. Då var klockan 8.10. Jag berättade att jag haft oregelbundna värkar på natten, att slemproppen gått en halvtimma tidigare och precis nu mitt vatten. BM undrade om jag ville stanna hemma och vänta in tätare värkar eller om jag ville komma in nu på en kontroll.

Tjaa, jag kunde väl lika gärna åka in och kolla hur det såg ut. Skulle jag inte vara öppen så får de väl skicka hem mig. BM önskade mig välkommen in och sen lade vi på samtalet som tagit 2 minuter och 23 sekunder.

Mitt i samtalet så kom Dennis hem (vilket måste gått ruskigt fort). Jag hör hur mamma informerar honom om att vattnet gått och att jag pratar med förlossningen. Han blir minst sagt lite stissig. Därför ber jag mamma att hämta ett par torra trosor och en tjock binda... för Dennis prioriterar att torka rent köksgolvet.

Sedan hämtar vi bb väskorna och babyskyddet.

Jag är fortfarande ko-lugn (eftersom jag tror att detta är början på något långt och utdraget). Jag sticker in huvudet i vardagsrummet och säger till A att "mamma och pappa åker bara till Borås för att se om Marängen vill komma ut". Okej får jsg till svar och jag kan lämna hemmet med tryggheten att storebror är cool och inte alls blivit uppstressad av det som komma skall.

Dennis kör ut bilen och jag tycker han kör lite onödigt fort. Allt är ju bra och lugnt... eller.

På motorvägen börjar jag få regelbundna värkar och de känns med. Nere i ryggen och magen och att sitta med bälte är väldigt obekvämt helt plötsligt.

Jag får vid ett tillfälle be Dennis att sluta prata då jag behöver fokusera när smärtan kommer. Jag börjar klocka värkarna igen och det känns lovande. Kanske blir vi åtminstone inte hemskickade.

Väl framme vid sjukhuset så betalar Dennis parkeringen till klockan 13 dagen därpå för det borde väl räcka.

Vi går in till förlossningen och möts av den trevliga bm jag pratade med i telefon. Vi visas in i undersökningsrummet och hon tar leg på mig och lite uppgifter när vattnet gick och så. Sen får vi vänta en kort stund på bm som ska undersöka mig.

Då passade jag på att ta ett sista ķort på Marängen på insidan.

BM kommer in och presenterar sig som Carina - men eftersom jag får en värk just då - ber jag henne att upprepa sitt namn igen eftersom min hjärna inte kopplade vad hon sa.

Hon hade hunnit läsa min journal om att bada och lustgas och att om nål ska sättas ska det göras i armen och inte handen och generellt att jag såg dåligt, så det var viktigt att kommunicera vad som hände och gjordes (tur att önskelistan var kort, så hon hann läsa den.)

Sedan tog hon ett blodtryck som visade normalt. BM satte på mig ctg bältet och ville kolla hur öppen jsg var. Men just då så fick jag en ny värk så hon fick vänta.

Sedan skulle hon undersöka och då skoja jag "vi får se om du hittar tappen. För det gjorde inte min bm när hon skulle ta cellprov"

Oj då, sa bm och kunde sedan konstatera att det var inga problem att hitta den. Det var lite kant kvar, men jag var öppen 4cm. (Yes! Tänkte jag, då blir vi inte hemskickade i alla fall). Bm kände också en del hinnor som var kvar. Så vattenavgången måste ha fått pysläcka någon annanstans. Men Bm gjorde en svepning för att jag skulle kunna öppna mig lite snabbare.

Precis efter det fick jag en ny värk som jag förväntade om. Då blev BM lite fundersam och frågade om jag hade väldigt korta börjar eller om jag dolde det väl.

Dennis menade då på att i de lägena (hög smärta) så gnäller jag inte i onödan. 

BM kollade sedan om det fanns något ledigt vardagsrum, vilket det fanns och jag blev positivt överraskad eftersom jag inte trodde jag fick bada då mitt vatten hade gått. BM sa att vi kunde vänta kvar i undersökningsrummet så skulle hon ordna lite. Men sen fick jag en ny värk och plötsligt ändrade hon sig snabbt och så skulle vi gå till förlossningsrummet direkt. Då var klockan ca 9.09.

Vi gick igenom korridoren och fick rummet längst bort och även om det inte var en lång promenad så var den effektiv. För på den sträckan hann jag öppna mig 2cm till.

Nu går det fort så häng med....

De började tappa upp i badkaret och lovade att jag skulle få hoppa i så fort de hade fått koppla mig till ctg först.

Vid detta läget hade de kunnat be om vad som helst. Smärtan var hög och jag lydde snällt till allt de ville.

Jag slet av mig klänningen och lade mig naken på förlossningssängrn. De satte på ctg och kunde se att här gick det undan i värkarbetet.

BM tittade rakt på mig och sa tydligt "Du får sitta i badet, men du får inte föda där, okej"

Jag kände mig väldigt lydig och svarade okej. 

Smärtan som ökade tog över allt mitt fokus. Men ändå kändes det så bra att BM var så tydlig mot mig vad hon förvänta sig av mig och exakt vad jag skulle göra.

Sedan så undersökte bm mig igen och insåg att jag hade öppnat mig till 6 cm och var på väg i rasande fart till 7, 8, 9.

Vill du ha lustgasen här och nu frågade hon och det ville jag absolut. Där och då struntade jag i allt vad som var bad och annat. Jag ville bara ha lustgasen NU

Sköterskan som höll på att koppla lustgasen in i badrummet fick helt plötsligt dirigera om och koppla lustgasen bredvid sängen.

Mitt i vilarbetet uppfattar jag Dennis stå mitt i rummet utan en aning vad han ska göra.

För att slippa att ha han stående med blicken mot Maräng-utgången. Så ber jag honom stå v8d min höger sida.

Han ger mig masken med lustgas och sedan börjar älsklingen att klia mig i håret. Alltså där i stunden var det så skönt (typ akupunkturisk avkoppling) och såhär i efterhand tycker jag att det var en sån fin kärlekshandling.

Innan jag tar masken så säger jag min "största farhåga", att jag är väldigt orolig för att börja må illa och kräkas (för det gjorde jag med A. Då kunde jag inte använda lustgasen på slutet för jag mådde så illa). BM var väldigt stabil och lugnade mig att om jag bara började andas i masken så fort värken kom och andades igen igenom hels skulle det gå jättebra. Å det gjorde det.

Jag andades. T.o.m så pass att de fick be mig att ta bort den ibland och andas vanlig luft.

Dennis fråga om han skulle hålla i masken åt mig.

NEJ blev mitt svar. Den skulle jag hålla i. Den var min. Mitt fokus. Min tröst. Mitt allt.

"Nä du", skratta bm, "Den vågar du inte ta för henne".

Värkarna kändes. Ändå blev jag förvånad att det fungerade så bra att överleva dem med lustgasen.

Helt plötsligt säger BM "Vill du trycka så får du. Men inte på slutet när jag säger till. För det får inte gå för fort"

Och jag kände, jo jag vill trycka men jag förstod inte varför jag fick det redan, vi hade bara varit i rummet i 20 minuter. Med A hade jag värkar i 4h innan jag fick trycka.

Så jag börjar trycka. Jag håller vänster hand bakom huvudet och känner Dennis fingrar som jag håller hårt om. Höger hand håller i masken och jag skriker i masken. Jag blundar och skriker.

Jag känner smärta, hur jag vidgar mig, det bränner, men att det går bra.

BM peppar mig och hojtar det går bra.

Medan jag bryter ihop och ropar i masken "Det går för bra".

Tårar, smärta, rädslor. Det går för bra. Kan det båda gott? Nåt illa kommer hända, för en förlossning kan inte gå såhär bra, eller.

Två krystvärkar och huvudet är redan ute. Jag kommer helt plötsligt på att BM sagt att jag inte får krysta på slutet. När är slutet? Får jag trycka mer? tänker min hjärna.

BM säger till mig att jag kan trycka om jag har en värk. 

Nej det har jag inte svarar jag och hon svarar kolugnt nej då väntar vi på nästa.

Så huvudet är ute. kroppen kvar inne. Sen kommer nästa värk och den lilla dräller ut.

Navelsträngen är inte för kort denna gången så bebisen får komma upp på min mage på en gång.

Bebis lever. Bebis skriker. Vi klarade det. Jag klarade det.

Denna gången brydde jag mig inte om klockan. Tiden spelade ingen roll.

Jag frågar istället "Vad är du min maräng?"

Å de visar och säger en pojke.

Jag börjar gråta (vilket jag gör nu igen när jag skriver om det) för jag tänker på A. Det finaste jag har hemma. Att vi har gett honom det han velat ha mest i hela världen, sen den dagen vi berättade att vi skulle ha en bebis.

Han har fått en lillebror.

Allt annat efter detta är helt andra historier som jag väljer att berätta i andra inlägg.

Detta var min förlossningsberättelse om hur mitt andra barn kom ut i livet.

Tiden på förlossningen var 41 minuter. krystvärkar i 11 minuter. Detta klassas som en störtförlossning.

Men mitt huvud hann med och min kropp med. Jag fick en 1a grads bristning på båda sidor blygdläppar som syddes utan större anmärkning. 

I efterhand inser jag vilken tur jag haft att allt gick så bra.

Att jag hann ringa hem Dennis. Att jag följde magkänslan och åkte till Borås på en gång.

Från det vi lämnade hemmet hade vi en välskapt bebis en timma senare och jag känner mig så nöjd med förlossningen.

Familjens minsta medlem heter Casper. Han föddes måndagen den 20 maj klockan 9.41. Casper var 51cm lång och 2980g lätt. Han har vackra bebis-blå ögon som stirrade in i min själ på en gång och ljust fjun på sitt 33cm tjocka huvud.

Han är ingen Maräng längre, utan mamma och pappas och storebrors finaste Casper.