BabyAnkan

Sist jag skrev så skulle det finnas en bebis på utsidan 4 timmar senare. Men det kunde jag inte ana då.

Nu sitter jag med en bebis på 9 dagar imon famn och tänker sammanfatta hela förloppet. Jag vill i detalj beskriva förlossningen. Men även tiden efter som varit rörig och omtumlande. Men därför skriver jag senare en Tiden efter, del 2. Så kan jag bara nu fokusera på söndagen den 10 oktober.

Så. Jag hade inte haft några känningar dagarna innan. Det var att jag vakna mycket tidigt tre dagar på rakrn. Men inga förvärkar eller annat som indikera på en kommande nedkomst.

Jag var dessutom så inställd på att gå över tiden, så det fanns inte i min tanke att förlossningen fanns inom några timmar.

Lördagkväll så myste vi till det. Jag ska förresten tipsa NASA om Dennis färdknäppar. Han kan ju skicka gubbar till månen med den "super talangen". För bara 4 timmar senare (01.49) vaknar jag av mensvärk. Det molade i magen och strålade i ryggen. Det var en hanterbar smärta. Jag kunde åtminstone inte somna om. Jag vågade inte heller gå ur sängen ifall Casper skulle vakna. 

Just för tillfället kommer jsg inte ihåg vad jsg gjorde för stt fördriva tiden (?). Kanske lyssnade  på någon mord-podd eller spela toon blast. Men jag låg still och tog värken som kom var 3-5 minut.

Till slut blev klockan fem och jag väckte Dennis flr stt han skulle hämta Alvedon och vetekudde. Det gjorde han som en robot. Han gav mig grejerna, somnade om, men sen några minuter senare gick ett ljus upp för honom. Han frågade yrvaket "mår du bra?"

Jag svarade "nej, jag har ont. Jsg tror jag har värkar"

Hans svar "jaha, säg till om det är något".

Så just i den minuten begrep han ingenting.

Ca klockan 6 ladda jag ner en värk-app för att halster koll på frekvensen. När jag klockat 4 värkar fick jag en pop-up ruta "Åk till sjukhuset".vafan?

Jag blev så himla provocerad. Hade det varit mitt första barn hade jag väl fått panik! Hur kan det finnas så idiotiska appar som skapar onödig stress. Jag ville bara ha en uppfattning hur långa och täta värkarna var. Inte att en app ska skrika AKUT, ÅK TILL SJUKHUS.

Nä idioti...

Så när klockan var ca kvart i sju, så kände jag att jag hade krigat på bra i sängen. Jag sa till Dennis "nu går jag upp och kissar och sedan går jag ner och ringer förlossningen och rådfrågar".

Dennis blev direkt klarvaken och sa nåt i stil med "det är så pass".

Jag gick på toa. Till min förvåning fanns inte en blodpropp, som det varit med både A och C.

Så jag klädde på mig gårdagens klänning och ringde förlossningen. Jag berättade att jag haft värkar sedan två tiden. De vsr inte långa, men kom ofta. Med tanke på att mitt senaste barn kom med en väldig fart  så ville jag komma in på en undersökning. Bm sa att om jag kände mig orolig, så kunde vi komma in.

Bra!

Jag ropade upp till Dennis att vi fick komma in å jag undrade om jag skulle ringa Kim eller Britta. Dennis tyckte morsan.

06.59 ringer jag till en yrvaken svärmor. "Hej, jag har haft värkar sen klockan två i natt. Så nu vill jag åka in på en kontroll  kan ni komma och passa våra andra barn."

Jajamän sa svärmor.

Sen var det 10 lååånga minuter. Där jag traska som en zoombir i huset efter bb väska och strumpor. Dennis var skitstressad och började plocka med disken, försökte på Casper att inte vara bråkig. Undrade varje minut var föräldrarna var.

Jag kände mig mest trött och nedstämd. Det kunde vara falskalarm, men jag ville inte riskera en hem förlossning.

Kvart över var svärföräldrarna på plats. Jag vinkade lite halvhjärtat och traska i mina värkar till bilen. Jag ville inte göra något stort hej då ifall Casper skulle bli ledsen.

Så vi åkte till Borås. Dennis var känslosam och skitnervös. Jag var lite ställd över dem reaktionen. Det var ju ändå tredje barnet? Detta hade vi ju gjort fört?

Under resans gång klockade jag värkar och var orolig att de skulle avta (det vore ju så retligt!). Men värkarna fortsatte.

Vi kom in till förlossningen och blev mottagen av en Alexandra. Det var nästintill tomt på parkeringen och inne på FL  var det lika tomt och öde. Jag frågade om Dennis fick följa med in till undersökningarumnet.

"Egentligen inte. Men vi är i princip själva här. Så det är okej".

Bm som kom in hette Pia. Hon tog min temp, blodtryck och uppskattad vikt. Sedan undersökte hon vaginalt. Tappen hade lite kant kvar,  men var mjuk och fin. Jag var öppen 4.5cm.

"Så ni får stanna, men kanske du får ta en liten promenad för att öppna dig mer"

... (vilket inte behövdes i slutändan).

Hon satte CTG och de skulle jag ha nån timma. Då var klockan 08.05.

Jag satt nog minst en halvtimma. Sedan blev värkarna starkare och de två sista jag tog i undersökningsrummet så skrek min kropp efter lustgas. Så då ringde vi på alarmet.

Vi fick då flytta till ett FL-rum. Alexandra tappa upp ett bad (revansch! Från att jag inte hann med detta med Casper).

Medan badet fylldes sä började jag andas lustgas. Så gott i värk-stunden  men efteråt när det "fylle-snurra", det var ingen skön känsla.

Så när badet var färdigt så klev jag i... Men insåg att jsg behövde kissa. Så det var bara att krångla upp sig igen. Jag hann att kissa innan en till värk kom, då fick jag snabba mig till lustgasen.

Sedan klev jag i badet igen.

Alexandra kom med saft och kaffe till Dennis. Mitt i en värk med lustgas körde hon en tops i Dennis näsa (covid test). Jag och Dennis hade skojat i bilen om att de skulle köra en lång tops ner i sväljer på honom. Så han skulle få "lida med".

Men när de dels bara pilla han lite lätt i näsan och att jag missade det bakom min maskin  då blev jag besviken. Så jag sa till Alexandra hur besviken jag blev att Dennis inte blev torterad mer. Hon skojade tillbaka att hon kunde köra upp pinnen igen, hehe.

Sen blev jag pillad i näsan med. Men vi hade ingen corona, för de sa inget om resultatet i alla fall.

Jag satt en stund i badet. Lyssnade på lite musik ("Josefim-listan"). Var lite ledsen för jag var trött och hade ont och insåg att snart får jag träffa min bebis. Mycket känslor på samma gång.

Bilden i badet är tagen 9.05. Sen börjar min tidsuppfattning bli vag den sista halvtimman.

Jag minns att det började göra ohanterbart ont. Jag bad att få komma upp och bli undersökt igen. Säg att klockan var tio-kvart över nio. Då var jag helt öppen. Pia frågadeom hon skulle ta hål på hinnorna. Jag frågade om de kommer gå "för snsbbt". Hon svarade att hon hade inget framtidsfacit, men det kunde påskynda förloppet. Så jag låg och tog lustgas medan de förberedde för att ta hål på hinnorna. Här var jag fortfarande med på noterna. De tog hål och jag kände en varm stril av vatten som rann ut. Sedan sa Pia "känner du att krysta så gör du det".

Jaha,  sa jag förvånat. Redan.

Den tryckande känslan fanns, så jag tryckte. Men sen hände något... Och härifrån vet jsg inte exakt vad som hände. Allt gick snabbt.

Helt plötsligt ville de ha mig från rygg, till vänstersidan. Jag skulle krysta. Men får liksom ingen kraft och styrka från sidoläge. Jag uppfattar att hjärtljuden är låga. Bebis måste ut. Den meningrn fick  jag höra med Andreas med, å det ör så psykiskt jobbigt att höra. Jag försöker ju få ut bebis, jag gör verkligen allt jag kan. 

Jag minns att de trycker på min vänster hand, tänker då att det är akupunktur och tycker det är skönt (Men det är infarten de försöker sätta i handryggen, men som inte funkar för de sätter infarten i handleden).

De vänder mig på rygg igen. Det har gått från två personer till fem personer runt mig  Dennis har fått backa till hörnet. Någon bm försöker lugna han att de kommer gå bra detta.

Jag hör att de pratar om sugklocka och jag får en bedömningsspruta ifall de behöver  klippa. En läkare ståt till höger om mig och trycker på min mage. Jag krystar. Jag har masken som jag tror fortfarande ör lustgas. Därför vill jag inte ha masken eftersom jag vill vara "nykter" i detta kaos. Men flera tjatar att jag ska andas i masken. Vilket gör mig orolig och arg. Men jag gör som de säger. (Det var extra syrgas i masken, därför ville de att jag skulle andas i masken)... även om de gått 9 dagar, så blir jag ändå ledsen nu när jag skriver om det. För det var så rörigt och ovisst där och då. Personalen jobbade jättebra att få ut min bebis. Men det innebar att de inte hann kommunicera med mig hur läget var, eller att det var syrgas i masken och därför jag skulle andas däri.

Tillsist. 09 34 var han med H ute. Lättnad!

Jag hade i mitt brev önskat att ta emot bebis själv, men fått förklarat på mvc att det går bra om allt är under normala förhållanden.

Det var inte detta skedet. Så Pia tog emot honom. Hon fick haka av navelsträngen som var runt halsen när han kom ut. Men sen skrek han på en gång. Så väl ute mådde han bra och fick komma upp på mitt bröst på en gång.

Kaoset och de svaga hjärtljuden hade berott på att navelsträngen var ett varv kring halsen och ett varv kring kroppen. Bebis hann inte heller rotera färdigt. Så han kom med näsan upp i vädret.

Men som sagt så mådde både han och jag toppen nör allt var över.

Det var även då jag upptäckte vad jag hade på handleden.

Usch.. infart i handen är det värsta jag vet. Bättre i armvecket. Men men...

Så det var förlossningen.

Henrik vägde 2675g (lätt för tiden) och vsr 49cm lång. Så han vsr verkligen min minsting. Men han fick 10/10/9 på apgar.

Så det var förlossningen ❤ nästa inlägg kommer del 2 Tiden efter