BabyAnkan

1:a april: För en vecka sedan låg det en stor hög med virke på vår infart. Därav kom D hem tidigare ifrån jobbet och började klyva upp med hjälp ifrån sina föräldrar för att få veden ur världen ifall BabyRex skulle behaga komma ut inom kort. Jag var nog inte till någon vidare hjälp då jag hade sovit dåligt hela natten, slimmy-slemmis hade ju gått kvällen innan och jag hade bara funderingar i huvudet om det skulle bli någon förlossning inom kort. Nu en vecka senare är jag rätt glad att BabyRex visste sitt bästa och stanna inne en stund till. För 1a april blev ingen rolig dag att minnas...
... Min underbara kära vän miste en person som stod henne mycket nära och i mitt hjärta gjorde det ont att inte kunna närvara vid hennes sida. Det gör ont att - riktigt jävla helvetes ont - att mista någon som står en nära, men ändå kan man aldrig föreställa sig hur det känns innan man själv möter den dagen.
I mitt huvud måste jag tänka att ALLT har en mening, för att det ska gå för mig att leva. Var det meningen att någon som stod mig nära skulle mista en nära själ för att ge plats till en ny själ på vår jord? Är denna själaplats ämnad för mitt barn att inta. I sådana fall kommer jag förevigt vara tacksam att Han gav den finaste platsen för mitt barn att ta över. Glädje kan aldrig ersätta en stor Sorg. Men tiden lär oss att leva vidare av Glädje.

2:a april: Vaknade av att vara tyst och tom i hjärtat, längtade så efter min vän och att hon skulle veta att jag tänkte på henne.
Men dagen blev trots allt bättre efter att jag fått talat med henne i timtal och fått pratat ut om Allt som rört våra liv de senaste veckorna som vi inte hörts av... Det är då konstigt hur man kan leva så tätt inpå en person i 10 år, träffas i princip varje dag, för att sedan börja leva enskilda liv och inte prata lika ofta, men ändå veta att vi finns där för varandra. Klyschigt nog så är nog detta vad som kallas äkta vänskap.

- Denna nya energi som infann sig i min kropp efter telefonsamtalet, gjorde att jag lagade mat den dagen. Till ära att jag ätit fisk i ett helt år, så blev det ugnstekta potatisklyfor och lax under hollandaisetäcke. Supegott!
Sedan hjälpte jag flitigt åt med veden tillsammans med D och svärföräldrarna och även Ds morfar. (Nästa år kommer vi ha en liten ettåring som vill konka på ett och annat vedträ med)

3:e april: Från den ena dagen med energi till den andra dagen för att vara helt energilös - så ser mitt liv ut nu för tiden. Var inte lika effektiv med ved-hjälpen denna dagen då jag mådde konstigt i hela kroppen. Men 4 personer fick den där vedhögen att försvinna rätt så snart och det firades med kaffe och vaniljbullar efteråt.
Det var även dags för mitt-i-veckan-Tv-höjdpunkten: Mästerkocken. - Underbart nog gick mina två favoriter till veckans final och jag kan nog hålla med om att det är dags att kröna en kung detta år, för han är verkligen grym!
Annars var väl denna dag rätt så händelselös vad jag kommer ihåg, mer hände på natten.

4:e april: Efter en jobbig natt med mycket ont och panikkänslan i huvudet: "Det här gör "lite" ont, men det kommer göra mycket mycket mera ont när det är dags...", så vaknar jag av en halvstressad D som klivit upp lite för sent. Hans vanliga morgonrutiner blir lite rubbade och  jag blir direkt hormontjurig och ifrågasätter i mitt huvud varför han inte bryr sig att fråga hur jag mår när han vet att jag haft mer ont än vanligt på natten som gått. Men allt blir som sagt stressat och frågan hur jag mår kommer inte. Så jag börjar dagen med världens sämsta humör, stänger dessutom av telefonen (för jag VET att jag kommer få "hur mår du"-sms mitt på dagen och detta hjälper inte att få när D sitter längst bort i en jäkla skog och inte kan göra något åt det). Så timmarna på morgonen går och humöret är nere i fötterna. Till råga på allt slår jag över till TV4 där Efter Tio går. Dagens ämne är foster som dör i sent skede av graviditeten... - paret i soffan miste sin son två veckor innan BF, detta berodde på minskade fosterrörelser pga en knuta på navelsträngen. All ångest sköljde över mig. Hur var det nu... Hade jag känt BabyRex än idag? - Nä, inte sedan inatt när jag hade haft så ont. Hade det hänt något? Fick det verkligen hända något nu när jag bara var en vecka innan BF. Panik och oro varade i kroppen. Oron gjorde dessutom min irritation över D ännu värre och i mitt hormonstinna huvud hände det helt enkelt för mycket och jag kunde inte tänka klart. - Den enda trösten just då var att jag skulle till mvc på eftermiddagen, då skulle ett hjärta slå. Det skulle det.
Vid två-tiden åkte jag med bussen in mot stan, då mvc-besöket inte skulle vara fören vid tre, så gick jag till mitt stam-café. Till min förvåning satt syster M och lilla N där och fikade. Så fick lite sällskap och fick dessutom prata av mig lite. Strax innan tre mötte jag upp D, fortfarande i irritation efter att vi utbytt sms till varandraq som inte var på kompis-nivå.
Vi satte oss i väntrummet och kl blev tre och minut efter minut gick och inget hände. Min hjärna började tänka. Vad hade det egentligen stått på tidslappen. Stod det inte 5/4 när jag tänkte efter? Satt vi på helt fel dag! Mitt hopp satte sig i bröstet och jag bad D kolla med sköterskan. - Jojomen, det var INTE den dagen vi skulle vara där, utan dagen därpå. Fan fan fan...
Jag kom inte längre än utanför mvc:s dörrar då allt bara bubblade upp inom mig. Jag förklarade klart och tydligt för D vilken dålig stil det hade varit att INTE fråga mig hur jag mådde, hur kunde han inte se på mig att jag inte mådde bra, att jag hade behövt honom den dagen! Att allt såklart var mitt fel att vi tagit fel dag och nu skulle vi få vänta hela 24 timmar innan jag fick veta om något hjärta slog... sen brast det för mig och jag tjöt ut att jag var sjuk av oro för vår älskade bebis hade inte rört på sig på hela dagen och TÄNK om det hade hänt något på natten när det gjort så ont?!

D blev såklart väldigt orolig när han såg min förtvivlan och orden att bebis varit så stillsam. Han var mest rationell vid det laget och gjorde det enda rätta: Ringde till förlossningen i Borås och förklarade läget. Sköterskan ville prata med mig och med hysterisk gråt försökte jag förklara jag med, samtidigt som D startade motorn och riktade bilen mot borås i 130 km/h.

Tårarna gjorde riktigt ont för oron gnagde i mig. Varför hade jag inte ringt tidigare. Jag hade varit orolig hela dagen, men i rädsla av att inte bli tagen på allvar hade jag låtit bli att ringa. Varför? Varför är jag så dum och lät bli?
Vi kom till Borås och fick komma in till ett undersökningsrum. En bm kom in och hälsade och satte på mig ett bältre runt magen för att kolla ctg. Direkt hörde jag det välkända dunk-dunk ljudet av bebishjärtat och då kom pånytt tårar, denna gång av lättnad. Jag fick sedan ligga så i 30 min. Däremellan hann D bli lite orolig varför frekvensen var så oregelbunden. Först på 140, som gick upp till 160 för att sedan gå ner till ett rakt streck. Han ringde på klockan och en liten vänlig sköterska kom in och förklarade att personalen just då hade rond (Såklart, tänkte jag, att man alltid kommer och "stör") Men den vänliga sköterskan förklarade att ctg:et såg helt normalt ut och skulle det vara något så skulle personalen se detta direkt då övervakningen fanns i deras rum med. (I mitt stilla tänke ifrågasatte jag varför inte den första bm hade förklarat detta innan hon pep ut igen så hade det genast känts ännu lugnare).
Efter 30 minuter med dunk-dunk, som just då var det underbaraste på hela dagen och som jag skulle kunna lyssnat på i timtal. Så kom en läkare in. Åh! Det var hon den underbara läkaren som jag hade träffat en gång innan när jag var inne första gången för den svullna blygläppen.
Hon bad mig beskriva förloppet. Hur jag hade känt på natten och om jag känt bebis röra sig nu vid ctg och så. Efter det så bytte vi rum för att hon skulle göra ul. Helt underbart allt kändes då, genast kände jag mig inte till besvär för någon. Känslan att bli tagen på allvar och dessutom få en grundlig kontroll över mitt barn, den känslan var ljuvlig. Så hon kollade med ul-apparaten allt. Navelsträngen såg fin ut och blodflödet. Rätt mängd fostervatten, och bebis hade urin vilket betydde att den kissade som den skulle. Bebis var däremot väldigt trött vid det slaget och sov (och vi vet ju hur blyg BabyRex varit vid ul innan) Så läkaren försökte få igång bebis genom att röra på magen och puffa. Men bebis sov vidare. Hon använde t.o.m en slags ljudmaskin som lät som en borrmaskin, vilket får bebisar att reagera på ljud. Men bebis sov vidare (klart, med två släkter som har en ljudnivå över det normala så krävs det nog liter mer buller och bong än så).
Sen ringde hennes sökare och jag och D blev ensamma en stund. Den stunden var väldigt skön! Kunde äntligen be om ursäkt. Jag förklarade att hela mitt oförskämda beteende grodde i den oron som växt under hela dagen. Han visste ju att han var mitt allt och gjorde allt för mig så gott han kunde. Jag älskar honom över allt och jag älskar vårt barn så obeskrivligt mycket och vill inte att något ont ska hända någon av dem.
... sen låg vi där en stund och väntade. Började fundera ett tag om läkaren glömt bort oss. Men strax innan 18-tiden kom hon tillbaka och försökte återigen att puffa igång bebis med ul. Då hade ju vårt förnurliga lilla barn såklart rört på sig när bara mor och far närvara, att röra på sig under bevakning är ingen Rex-style. Men läkaren nöjde sig tillsist med att vi åtminstone känt bebis, för allt annat såg jättebra ut.
jag nämnde dessutom att jag trodde min slempropp gått söndagen innan så hon erbjöd en vaginal undersökning när hon kunde konstatera att det nog hade varit så. För det var nämligen framsteg där nere. Livmodertappen var nästintill helt mogen från att vara 4 cm, till att nu bara vara ca ½cm och dessutom  var jag öppen för två fingrar.

 

Efter en undersökning och vistelse i Borås i 2h kändes dagen inte helt förspilld. Samtidigt var jag fortfarande så stolt över mitt barns far som gjort det enda rätta och åkt in med mig. Även en av de jobbigaste dagarna kan bli bra tillsist, precis som i alla prinsess-sagor.

 

5:e april: Fredagen... ja, ännu en sådan där konstig natt när sömnen får ta stryk. Sov i soffan för ett försök till bättre sömn, men det fungerade sådär. Slutade med att jag hämtade hem en gammal bok som varit en av mina favoriter sedan  barndommen: Den stora spökräddningen. Sedan låg jag och lyssnade på fasansfulla Fabian och de andra spökena långt in till gryning. Hade även en jobbig sms-konversation med min mor, där vi (vad jag kände) bara missförstod varandra. Men man kan inte förstå varandra alla dagar och även det slutade bra tillsist. Annars rullade timmarna på och kl blev återigen två och det var dags att åka in till baby-besiktningen, denna dag med mycket mer lugn i kroppen.
På mvc var det heldött, var bara vår bm där. Vi började med järnvärdet med stick i fingret och som tur är så hjälper mina järntabletter för värdet var lika bra som innan. Vi pratade lite om gårddagen med, då det stod i min journal om Borås-besöket. Min bm tyckte såklart det hade varit bra att vi åkt in när vi kände oro, men annars kunde man även prova att ligga på vänster sida i 2h och då kunna känna fosterrörelser om man blev orolig igen.
Sedan lyssnade vi på hjärtat, BabyRex hade verkligen kommit in i något trött tonårsbeteende där slagen blev 126, när det i vanliga fall brukar ligga på 140. Men bebis vilar väl inför det kommande maratonet. Magen mättes till 34 i sf-mått och allt föll fint in på kurvan. Vi avslutade besöket med att boka ny tid kommande vecka, 12/4, men jag sa helhjärtat att jag hoppades att vi INTE skulle ses då. Vi passade även på att hämta upp babyskyddet som vi ska hyra. Så fr.o.m i fredags åker D nu omkring med en babystol i bilen och verkligheten smyger mer och mer på oss.
- Vi inledde även årets första grillning, vilket var supergott!

 

6:e april: Det blev en riktigt mysig lördag. Med mycket gos och färdknäppar som bara inte vill fungera! Vi fick även besök av J som kom över med lilla E som blir hela 5 månader om en vecka och det märks verkligen vad stor han blir för var gång vi ser honom. Vi fikade och pratade lite, gick även på en barnvagnspromenad i det härliga aprilvädret. När vårt besök sedan åkte var det meningen att vi skulle åkt till Dalum och letat film, men det visade sig att det inte fanns några filmer där. Å jag som var så sugen på att se något som jag inte sett innan! Så då blev D helt plötsligt spontan och föreslog att åka till Borås så jag kunde köpa film på Citygross, hihi! Så medna jag suktade över alla filmer var D inne på Jula och shoppade loss. Mitt film-köp blev 3 för 99:-. Två buskis-filmer som både jag och D uppskattar och sedan en svensk film som heter Prinsessa (som jag inte sett än, men som jag sparar för att se ikväll.).
Väl hemma igen tog vi det lite lugnt med mat från gårdagen; Kött, potatissallad och tsatsiki.
På kvällen lade vi sedan den sista touschen på badrummet i källaren, genom att lägga plastgolv som vi köpt på CoopBygg. Gult golv, vilket fick hela rummet att lysa upp, blev faktiskt riktigt fint!

 

7:e april: Gårdagen, återigen; Ena dagen energi, andra dagen energilös. Så lugn lugn söndag. Satt mest vid datorn och poffades med BabyRex (Ohja, för att varit tonårsslö hela veckan lång, så har bebis varit ett energiknippe hela helgen lång <3). Diggade lite smurfhits, tänkte tillbaka på när man själv var barn och spelade dessutom lite the Sims djurliv. När klockan slog över tre på eftermiddagen började jag känna mig hungrig och girig på att vem som helst fick laga mat till oss, bara vi slapp matos i vårat kök. Så vi åkte ut till svärföräldrarna och hoppades på att de skulle äta middag inom kort. Tur för oss så skulle de grilla korv! Yes! Ibland har vi flax. Så två korv med bröd och en himla massa mos med gurkmajonäs fyllde ut magen bra. - Svärmor visade även en sida med virk-beskrivningar, så OM jag någonsin blir klar med min virkade ko, så ska jag börja på ett nytt projekt till min lilla unge. Hoppas bara att jag inte hinner lessna innan jag ens hunnit börja.

 

Så har vi faktiskt kommit hela veckan fram till V 15, måndag 8/4. Detta datum betyder en hel del för att knyta tillbaka till början av inlägget. Idag är det tre år sedan jag och D blev ett par (igen). Visserligen provade vi det ljuva livet av varandra redan på höstkanten 2009. Men med mycket förflutet och dolda murar som vi sprang in i varade bara det till i början av december. Sen gick fyra slitsamma månader isär, där slutresultatet blev att D äntligen på påskhelgen sms:ade sin bekännelse till kärlek för mig. En vecka senare befann jag mig på tåget som skulle ta mig 40 mil neråt i landet. Den första känslan som sköljde över oss när vi såg varandra igen var Saknad.

Sen den dagen och tre år framåt har det inte gått en dag utan att vi varit vid varandras sida och i varandras tankar. Såklart har inte allt varit en promenad på rosor. Men vi har klarat oss igenom alla motgångar, tack vare de fyra månaderna ifrån varandra då vi insett att vi klarar oss bättre i motgångar bredvid varandra än medgångar utan varandra.
På tre år har vi hunnit mycket: Närvarat vid högtider som student, bröllp och namngivelser. Vi har flyttat ihop, skaffat djur, förlovvat oss, köpt hus och nu stundar vi även i väntan på smått.

Det ska bli spännande att se hur denna årsdag kommer bli. Jag har lagt över all kontroll till D, att han får planera kvällens jubileum och det enda jag tänker göra är att klä på mig lite ytterplagg snart och traska med tjockismagen till affären för att kunna köpa en liten blomma eller chokladbit till mannen som gjorde min prinsess-saga sann för tre år sedan <3 <3 <3