BabyAnkan

Jag vet med mig att jag inte kommer skriva så mycket mer här sen. Detta har varit en gravidblogg och den har varit till hjälp att komma ihåg mina graviditeter. Men detta är tredje och sista. Så jag skriver ett avslutande inlägg. Så får detta sen gå till historien.

söndag 10 okt:

Bebisen var ute. Bebisen skrek och fick komma upp på min mage på en gång  han mådde bra och jsg mådde bra. Den sista halvtimman av kaos släppte så fort han var ute och mådde bra.

De kontrollerade mig och (det är jag och Gynning som har supervagina) jag hade inte spruckit något. Ingen rispa, ingenting! Bebis kom ut 9.34, moderkakan kom 9 41 och den var hel och fin utan anmärkning.

Bebis hade bajsat så fort han kom ut, så det fungerade som det skulle. 

Hos mig skulle han försöka ta bröstet på en gång. Det var lite ovant å tråckligt, men till sist fick han tag. Så han låg och snuttade en stund. Sedan så skulle navelsträngen klippas. Dennis ville inte klippa denna gång heller. Han har bara klippt Andreas, men varken Caspers eller Bebisens. 

Sedan skulle de ta vikt och längd och temp.

Han var 2675g tung och räknades som lätt för tiden (så de där tul:en hade väl haft rätt till viss del, men jag kommer väl aldrig få veta varför just denna bebis blev "så liten").

Han hade en temp på 36.3 och låg 0 2 grader under ok. Så han fick extra varma handdukar och fick komma tillbaka till mig för värme och gos.

Innan vi fick vår frukostbricka så skulle de kolla socker på Bebis och se till att han kom upp i okej temp. På mig tryckte de flera gånger på magen, jag fick dessutom en sprutar så att livmodern skulle dra ihop sig. Jag blödde ca 500ml vilket "är okej". Men jag  undrade då om det var "avvikande". För de klämde pch kontrollera väldigt många gånger upplevde jag. Dessutom ville jag ha bort den dumma infarten från handleden, men den ville de inte ha bort fören uppe på bb 🙈 

Barnmorskan pratade även om förlossningen och vi fick sammanfatta den. Jag och Dennis var överens om att vi var nöjda överlag men att sista halvtimmen var kaos. Barnmorskan förklarade och berättade och i efterhand känns förloppet okej, eftersom alla mådde bra när det var över.

När blödningen var under kontroll och bebis hade kommit upp i temp och snuttat bra på båda brösten. DÅ kom frukostbrickan äntligen och då var klockan 12... Sedan kom lunchbricksn  vid 13, å då var en ju inte hungrig haha. 

När klockan närmade sig 14 och jag hade kissat, konstaterat att jag var rätt öm i svanken och bebis hade fått två ombyte av blöjor, då fick vi äntligen åka upp till bb. Under denna väntetid bestämde jag och Dennis att bebis skulle heta Henrik ❤

Uppe på BB kröp jag pch bebis ner i sängen och Dennis pussade på mig och sedan åkte han direkt hem till storbarnen.

Jag och bebis blev ensamma. Det kändes bra.

Krabaten som bara för några timmar sen varit på insidan, låg nu på mitt bröst. Men vi var fortfarande lika nära varandra som de senaste 9 månaderna.

Lite av vad som hände på bb:

- det blev blodbad när de ÄNTLIGEN plockade bort infarten från handen. Personalen hade plåstrat om för dåligt, så blodet sprutade som fasen tills de lade om det.

- jag ringde först till mamma och berättade hela fl-upplevelsen, sedan till Angelica. 

- vid första toalettbesöket använde jag handduken för att göra rent "down there". Jag kunde konstatera att det inte sved eller något. Men jag lyckades blöta ner mina strumpor OCH då började jag hormon-gråta över det istället.

- jag pratade med Dennis senare på dagen och hörde hur fullt upp han hade med att hålla sams med A och C. Å när han dessutom började prata om ett jobb han behövde göra i veckan DÅ grät jag igen. Vafan liksom?! Vi hade precis fått barn nummer 3 och han har inte ens ro i kroppen stt vara ledig EN VECKA?! Men Dennis insåg vilken korkskalle han betedde sig som och sen var det bra igen.

- jag hade gruppchef med mina systrar på kvällen och fick berätta om förlossningen igen.

- sent på kvällen skulle jag byta blöja på bebis och då kräktes han fostervatten. Trots tredje barnet blev jag orolig och tryckte på alarmet. Men allt var det skulle - puh!

- jag avslutade söndagen med stt kolla på Sveriges mästerkock VIP och kunde konstatera att Gadd och jag såg lika trötta ut. 

- första dygnet var Henrik vaken mycket och snuttade ofta. Trodde han skulle sova. Men det gjorde han mer dygn två istället...

De brukar göra en koll på bebis 12h efter de fötts. Därför försökte jag hålla mig vaken vid 22-23 på söndagen. Men ingen kom. Halv fem på måndagen NÄR jag precis dpsat bort. Då kom en sköterska in och skulle kolla bebis. De stack mig även i fingret för att kolla järnet. Så vill en ju gärna bli väckt... eller inte  haha.

Jag hade bestämt att jag ville hem direkt efter läkarbesöket.

Så vid 8 fick jag frukost och vid 9 var det läkarkoll. Vikten var nere på 2570g, men helt ok.

Ögonen undersöktes och läkaren sa bara kort "nej, ser ingen iris".

Konstaterandet var så "abrupt" , så jag blev rätt neutral. Att bebis kunde få min ärftliga ögonsjukdom visste vi. Men jag bestämde mig där och då att inget var satt fören en ordentlig ögonundersökning hade gjorts. Senare läste jag i journalen "ser nästan ingen iris". Det där nästan stör jag mig på  antingen finns eller finns ingen iris..?

Efter läkarens utlåtande var barnmorskorna "bekymrade för mig". Någon undrade hur jag kände att barnet troligen såg dåligt. Någon annan undrade hur det var att se dåligt med barn.

Många frågor som är så Vårt att svara på. Detta är mitt liv som jag känner till. "Jag vet inget annat". Ser mitt barn dåligt, då har han kommit till rätt släkt eftersom vi vet vad det handlar om, och han kommer få all hjälp han behöver.

Till sist efter en lång väntan så fick vi åka hem. Det var så skönt att se Casper. Han var glad att se mig och var livlig och skuttade som en kanin. Casper kollade intresserat i vagnen och undrade n9g vad det var för nallebjörn vi hade där i.

Sedan kom vi hem och Andreas fick träffa Henrik. Han förälskade sig i sin lillebror på en gång, men namnet var han skeptisk till.

Mina känslor var blandade att vara hemma. Skönt att komma hem och kunna hjälpa till med A och C. Men samtidigt var det livligt och stökigt oxh jag var trött och ledsen.

Andreas skulle gå till boxningen "eftersom mamma sagt det" och medan Dennis tog med Casper för att lämna Andreas. Då kunde jag passa på att gråta en skvätt till. Detta att gråta tredje dagen nör mjölken rinner till har jag aldrig gjort. Jag har med alla mina barn störtgråtit den första dagen ordentligt. Sen är der bra liksom.

På kvällen var det tråckligt med. Casper krånglade så Dennis behövde ligga bredvid. Jag ammade bebisen och Andreas blev ledsen och kände sig utanför. Så hela måndagen sög!

Vi skulle ingenstans. Vi kunde bara vara hemma och chilla. Men så idyllisk blev inte dagen. Casper hade redan på söndagen blivit hostig och på tisdagen blev han tjurig och hängig. Vi kunde konstatera hög feber och en mysig dag förvandlades till ångest över en sjuk Casper och att inte Henrik skulle bli dålig med. 

Dennis tjatade om att mjölken borde komma snart och även om jag visste att det inte skulle rinna till fören dag tre, så fick jag stresspåslag och började googla nör mjölken skulle rinna till och hur länge en nyfödd klara sig utan.

På kvällen kom farmor och farfar och hälsade på. De kunde se att Casper såg rätt hängig ut och att Henrik var väldigt lik Andreas (vilket jag håller med om).

Vi hade tid i Borås kl 10.40 för pku. Så klockan 9.30 lämnade vi Casper hos farmor och sedan köpte vi gifflar och festis och brummade iväg.

Väl på sjukhuset fick jsg ett gott skratt när jag såg Dennis i munskydd. Såg för himla kul ut med en stor skäggtofs som stack ut under munskyddet.

Uppe på bb så kände Dennis igen bm som skulle göra undersökningen. Vi hade henne med Casper också. Å hon är helt underbar. Superrolig och lättsam.

Vikten hade endast gått ner 10g och låg nu på 2560g. Så vår lilla kille var inte i risk för viktras i alla fall. Bm kollade nör jag ammade och kunde se att jag läckte men att han tog ett snålt tag. När hon kollade tungan så vsr den hjärtformad. Hon rekommenderade att vi skulle klippa tungbandet. 

Jag och Denniw var överens om att om det csr till en fördel för Henrik, så ville vi det. Som tur var kunde de klippa tungbandet  när vi väl var där. För det gick på några sekunder, så det hade varit retligt om vi behövt åka tillbaka bara för det.

Pku togs i huvudet och hördeltestet blev klart godkänt med.

Bm kunde även se att vi fått remiss till ögon. Men ingen tid var satt än. Hon var väldigt gullig med och pratade om förlossningen och vara känslor kring det.

Hon sa också att det var helt normalt om jag hade ont i över delen av magen eftersom de tryckt där vid utseendet. Jag hade haft mycket ont där, men inte tänkt på vad det berodde på. Men  när hon sa det så kändes det så självklart och jag kunde pusta ut att smärtan var normal.

Så vi blev utskrivna och fick tacka för oss. Så det var det sista vi fick uppleva från BB  för nu ska vi aldrig dit igen. Den dörren ör stängd för gott.

När vi kom hem så skulle Dennis hämta Casper och jag fick feeling och ville testa vagnen. Så jag tog en vagnpromenad och mötte Andreas efter skolan.

Senare på eftermiddagen när Casper var lika slö som dagen innan och inte ätit något vidare heller, så ringde jag 1177 och rådfråga. De sa att barn kan ha hög feber men ändå vara pigga. Men har de haft feber tre dagar i sträck ska en ringa vc. Vi funderade på om han fått halsfluss eftersom det hsr gått på fsk, de skulle vi kunna se och känna på halsmandlarna då. Men det är ju lagom lätt att be en krokodil öppna sitt gap...

Så sjukstugan fortsatte och jag kände mig rätt snuvad på min babybubbla. Verkligheten med oro och sjukdom slog oss hårt i fejset.

På torsdagen hände väl minst saker.

Henrik åt och bajsa hela tiden, så inget konstigt där.

Det var däremot en kamp att få i Casper något. Vi erbjöd vatten, mjölk, saft, smörgås, ägg, frukt, chips, glass, godis, vadsomhelst. Men han åt ingenting och oron var påtaglig. Vi tog tempen som pendlade mellan 39.9-39.5. Vi matade han kontinuerligt med Alvedon och hostmedicin  men inget bet på honom... Men vi kämpade på.

Fem dagar gammal och mormor och morfar fick äntligen se Henrik. Mormor hade även köpt minirör med pringles till storebröderna. Å halleluja! Casper åt det. Ändock hade han obegripligt hög feber. Så jag tjatade till mog en tid på vc via BVC. Så på eftermiddagen åkte Dennis och Casper in. På vc konstatera de att det var en vanlig bonnförkylning. Ingen halsfluss och inget annat virus heller. Så då kändes det bättre i mammahjärta.t

På dagen ringde även ögonmottagningen och meddela att vi fått tid på måndagen 9 45. Så det var en bra tid. Vi bestämde att Dennos skulle va hemma med Casper och mamma skulle följa med.

Sen myste vi omkring mestadels av dagen. Det var skönt att ha mamma och pappa här, som jsg kunde umgås och prata med.

En helg efter födseln. Vi hade haft en jobbig vecka med uppförsbacke. Men äntligen började Casper må bättre. Bebisrutinen började sätta sig och vi hade landat.mer. vi började se ljust på tillvaron.

Jag tog ett kort på magen med, 6 dagar efter. Den är sådär typiskt bulldegig. Men väldigt fascinerande samtidigt hur snabbt magen drar ihop sig.

Å jag är stolt över min kropp. Jag ät stolt över att det syns att jag burit barn och att kroppen har förändrats. Det är ett fint tecken på en fantastisk resa som jag och min kropp har gjort 🤩

På söndagen så firade vi 1 vecka med fika. Stort att jag och Dennis klara första veckan som trebarnsfamiöj. Vi är så bäst!

Tack vare att mamma och pappa skulle stanna en hel vecka, så kändes det inte så tungt heller stt möta vecka 2, med att Dennis skulle börja jobba heller.

Så kom måndagen. Det var inga problem att få upp och iväg Andreas till skolan. Men sen blev det lite stressigt eftersom Dennis kom lite sent hem för att se till Casper. Men jag å mamma kom till slut iväg till Borås.

Vi behövde inte vänta länge innan vi blev uppropade. Men sen blev det en sån där typisk grej. Hon som ropar upp bara rusar iväg till sitt rum så jag får säga högt "nu får du lugna dig så jag ser var du tar vägen". Så typiskt på ögonavdelningen  att de springer från patienten.

Så vi gick in. Hon kollade i mina ögon och fick tillåtelse att läsa min journal. Sedan kollade de Henrik. Och nej, hon såg ingen iris. Hon kallade in en kollega som kunde konstatera avsaknad av iris.

Kollegan som kallades in var så bra och barnvänlig!

Hon undersökte ordentligt och kunde se en fin yta på ögat. De lyckades även ta trycket som låg på 6-7, vilket var bra.

Jag vet inte om han ör "diagnotiserad"  med aniridi än. Men hjulet är igång att det kommer komma ögonundersökningar. Syncentralen kommer väl kontakta oss kring en månad och sen tar vi det därifrån.

Så hur känns detta?

Jag vet för och nackdelar med att ha aniridi. Jag vet hur människor bemöter en.

Men det är såklart skillnad att själv ha det och skillnad att vara förälder till ett barn med diagnosen.

Problemmet är tyvärr inte stt se dåligt - tack vare teknologin kan vi "se massa" ändå.

Men det är omgivningen som är problemet.

Problemnet är:

- ögonläkare som borde veta bättre men som bara rusar iväg.

- färdtjänst som dras in för de som verkligen behöver resa med taxi.

- sjukresetaxi som nekas om sjukvården inte skriver inryg.

- idioter som uttalar sig nedsättande mot personer som ser dåligt.

- å bara allmänt att bemötas av "vad duktig du är" som om en var helt tappad...

Jag är skittuff och tänker tuffa till ALLA mina barn så de en dag ska kunna klara sig ute i världen.

Så igen  hur känns det att mitt barn ser dåligt?

- det är okej, för det kunde vara så mycket värre och alla problem kommer ha en lösning, baam!

Sist jag skrev så skulle det finnas en bebis på utsidan 4 timmar senare. Men det kunde jag inte ana då.

Nu sitter jag med en bebis på 9 dagar imon famn och tänker sammanfatta hela förloppet. Jag vill i detalj beskriva förlossningen. Men även tiden efter som varit rörig och omtumlande. Men därför skriver jag senare en Tiden efter, del 2. Så kan jag bara nu fokusera på söndagen den 10 oktober.

Så. Jag hade inte haft några känningar dagarna innan. Det var att jag vakna mycket tidigt tre dagar på rakrn. Men inga förvärkar eller annat som indikera på en kommande nedkomst.

Jag var dessutom så inställd på att gå över tiden, så det fanns inte i min tanke att förlossningen fanns inom några timmar.

Lördagkväll så myste vi till det. Jag ska förresten tipsa NASA om Dennis färdknäppar. Han kan ju skicka gubbar till månen med den "super talangen". För bara 4 timmar senare (01.49) vaknar jag av mensvärk. Det molade i magen och strålade i ryggen. Det var en hanterbar smärta. Jag kunde åtminstone inte somna om. Jag vågade inte heller gå ur sängen ifall Casper skulle vakna. 

Just för tillfället kommer jsg inte ihåg vad jsg gjorde för stt fördriva tiden (?). Kanske lyssnade  på någon mord-podd eller spela toon blast. Men jag låg still och tog värken som kom var 3-5 minut.

Till slut blev klockan fem och jag väckte Dennis flr stt han skulle hämta Alvedon och vetekudde. Det gjorde han som en robot. Han gav mig grejerna, somnade om, men sen några minuter senare gick ett ljus upp för honom. Han frågade yrvaket "mår du bra?"

Jag svarade "nej, jag har ont. Jsg tror jag har värkar"

Hans svar "jaha, säg till om det är något".

Så just i den minuten begrep han ingenting.

Ca klockan 6 ladda jag ner en värk-app för att halster koll på frekvensen. När jag klockat 4 värkar fick jag en pop-up ruta "Åk till sjukhuset".vafan?

Jag blev så himla provocerad. Hade det varit mitt första barn hade jag väl fått panik! Hur kan det finnas så idiotiska appar som skapar onödig stress. Jag ville bara ha en uppfattning hur långa och täta värkarna var. Inte att en app ska skrika AKUT, ÅK TILL SJUKHUS.

Nä idioti...

Så när klockan var ca kvart i sju, så kände jag att jag hade krigat på bra i sängen. Jag sa till Dennis "nu går jag upp och kissar och sedan går jag ner och ringer förlossningen och rådfrågar".

Dennis blev direkt klarvaken och sa nåt i stil med "det är så pass".

Jag gick på toa. Till min förvåning fanns inte en blodpropp, som det varit med både A och C.

Så jag klädde på mig gårdagens klänning och ringde förlossningen. Jag berättade att jag haft värkar sedan två tiden. De vsr inte långa, men kom ofta. Med tanke på att mitt senaste barn kom med en väldig fart  så ville jag komma in på en undersökning. Bm sa att om jag kände mig orolig, så kunde vi komma in.

Bra!

Jag ropade upp till Dennis att vi fick komma in å jag undrade om jag skulle ringa Kim eller Britta. Dennis tyckte morsan.

06.59 ringer jag till en yrvaken svärmor. "Hej, jag har haft värkar sen klockan två i natt. Så nu vill jag åka in på en kontroll  kan ni komma och passa våra andra barn."

Jajamän sa svärmor.

Sen var det 10 lååånga minuter. Där jag traska som en zoombir i huset efter bb väska och strumpor. Dennis var skitstressad och började plocka med disken, försökte på Casper att inte vara bråkig. Undrade varje minut var föräldrarna var.

Jag kände mig mest trött och nedstämd. Det kunde vara falskalarm, men jag ville inte riskera en hem förlossning.

Kvart över var svärföräldrarna på plats. Jag vinkade lite halvhjärtat och traska i mina värkar till bilen. Jag ville inte göra något stort hej då ifall Casper skulle bli ledsen.

Så vi åkte till Borås. Dennis var känslosam och skitnervös. Jag var lite ställd över dem reaktionen. Det var ju ändå tredje barnet? Detta hade vi ju gjort fört?

Under resans gång klockade jag värkar och var orolig att de skulle avta (det vore ju så retligt!). Men värkarna fortsatte.

Vi kom in till förlossningen och blev mottagen av en Alexandra. Det var nästintill tomt på parkeringen och inne på FL  var det lika tomt och öde. Jag frågade om Dennis fick följa med in till undersökningarumnet.

"Egentligen inte. Men vi är i princip själva här. Så det är okej".

Bm som kom in hette Pia. Hon tog min temp, blodtryck och uppskattad vikt. Sedan undersökte hon vaginalt. Tappen hade lite kant kvar,  men var mjuk och fin. Jag var öppen 4.5cm.

"Så ni får stanna, men kanske du får ta en liten promenad för att öppna dig mer"

... (vilket inte behövdes i slutändan).

Hon satte CTG och de skulle jag ha nån timma. Då var klockan 08.05.

Jag satt nog minst en halvtimma. Sedan blev värkarna starkare och de två sista jag tog i undersökningsrummet så skrek min kropp efter lustgas. Så då ringde vi på alarmet.

Vi fick då flytta till ett FL-rum. Alexandra tappa upp ett bad (revansch! Från att jag inte hann med detta med Casper).

Medan badet fylldes sä började jag andas lustgas. Så gott i värk-stunden  men efteråt när det "fylle-snurra", det var ingen skön känsla.

Så när badet var färdigt så klev jag i... Men insåg att jsg behövde kissa. Så det var bara att krångla upp sig igen. Jag hann att kissa innan en till värk kom, då fick jag snabba mig till lustgasen.

Sedan klev jag i badet igen.

Alexandra kom med saft och kaffe till Dennis. Mitt i en värk med lustgas körde hon en tops i Dennis näsa (covid test). Jag och Dennis hade skojat i bilen om att de skulle köra en lång tops ner i sväljer på honom. Så han skulle få "lida med".

Men när de dels bara pilla han lite lätt i näsan och att jag missade det bakom min maskin  då blev jag besviken. Så jag sa till Alexandra hur besviken jag blev att Dennis inte blev torterad mer. Hon skojade tillbaka att hon kunde köra upp pinnen igen, hehe.

Sen blev jag pillad i näsan med. Men vi hade ingen corona, för de sa inget om resultatet i alla fall.

Jag satt en stund i badet. Lyssnade på lite musik ("Josefim-listan"). Var lite ledsen för jag var trött och hade ont och insåg att snart får jag träffa min bebis. Mycket känslor på samma gång.

Bilden i badet är tagen 9.05. Sen börjar min tidsuppfattning bli vag den sista halvtimman.

Jag minns att det började göra ohanterbart ont. Jag bad att få komma upp och bli undersökt igen. Säg att klockan var tio-kvart över nio. Då var jag helt öppen. Pia frågadeom hon skulle ta hål på hinnorna. Jag frågade om de kommer gå "för snsbbt". Hon svarade att hon hade inget framtidsfacit, men det kunde påskynda förloppet. Så jag låg och tog lustgas medan de förberedde för att ta hål på hinnorna. Här var jag fortfarande med på noterna. De tog hål och jag kände en varm stril av vatten som rann ut. Sedan sa Pia "känner du att krysta så gör du det".

Jaha,  sa jag förvånat. Redan.

Den tryckande känslan fanns, så jag tryckte. Men sen hände något... Och härifrån vet jsg inte exakt vad som hände. Allt gick snabbt.

Helt plötsligt ville de ha mig från rygg, till vänstersidan. Jag skulle krysta. Men får liksom ingen kraft och styrka från sidoläge. Jag uppfattar att hjärtljuden är låga. Bebis måste ut. Den meningrn fick  jag höra med Andreas med, å det ör så psykiskt jobbigt att höra. Jag försöker ju få ut bebis, jag gör verkligen allt jag kan. 

Jag minns att de trycker på min vänster hand, tänker då att det är akupunktur och tycker det är skönt (Men det är infarten de försöker sätta i handryggen, men som inte funkar för de sätter infarten i handleden).

De vänder mig på rygg igen. Det har gått från två personer till fem personer runt mig  Dennis har fått backa till hörnet. Någon bm försöker lugna han att de kommer gå bra detta.

Jag hör att de pratar om sugklocka och jag får en bedömningsspruta ifall de behöver  klippa. En läkare ståt till höger om mig och trycker på min mage. Jag krystar. Jag har masken som jag tror fortfarande ör lustgas. Därför vill jag inte ha masken eftersom jag vill vara "nykter" i detta kaos. Men flera tjatar att jag ska andas i masken. Vilket gör mig orolig och arg. Men jag gör som de säger. (Det var extra syrgas i masken, därför ville de att jag skulle andas i masken)... även om de gått 9 dagar, så blir jag ändå ledsen nu när jag skriver om det. För det var så rörigt och ovisst där och då. Personalen jobbade jättebra att få ut min bebis. Men det innebar att de inte hann kommunicera med mig hur läget var, eller att det var syrgas i masken och därför jag skulle andas däri.

Tillsist. 09 34 var han med H ute. Lättnad!

Jag hade i mitt brev önskat att ta emot bebis själv, men fått förklarat på mvc att det går bra om allt är under normala förhållanden.

Det var inte detta skedet. Så Pia tog emot honom. Hon fick haka av navelsträngen som var runt halsen när han kom ut. Men sen skrek han på en gång. Så väl ute mådde han bra och fick komma upp på mitt bröst på en gång.

Kaoset och de svaga hjärtljuden hade berott på att navelsträngen var ett varv kring halsen och ett varv kring kroppen. Bebis hann inte heller rotera färdigt. Så han kom med näsan upp i vädret.

Men som sagt så mådde både han och jag toppen nör allt var över.

Det var även då jag upptäckte vad jag hade på handleden.

Usch.. infart i handen är det värsta jag vet. Bättre i armvecket. Men men...

Så det var förlossningen.

Henrik vägde 2675g (lätt för tiden) och vsr 49cm lång. Så han vsr verkligen min minsting. Men han fick 10/10/9 på apgar.

Så det var förlossningen ❤ nästa inlägg kommer del 2 Tiden efter 

Nu är vi i slutskedet. Bara några få dagar till BF OCH med all sannolikhet hat vi en ny familjemedlem inom 14 dagar. Det är spännande, roligt och såklart nervöst.