Tredje gången gilt - sista kapitlet
Min Nyårskrönika 2018.
"Krönika, är en litterär historisk framställning av yttre händelser i bestämd tidsföljd." (Wiki)
Så här är min historiska tidsföljd i en sammanfattning av år 2018. Jag har gått igenom min tidslinje på facebook och valt ut en del starka datum som satt sina spår. Men även en del datum som inte finns på facebook, men som alltid kommer finnas i mitt minne.
Enligt mig själv var 2017 ett fantastiskt år. På sätt och vis har även 2018 varit det, men det har varit ett fruktansvärt fantastiskt år, där de mest bästa och värsta grejerna har skett kring och i mitt liv.
Mina damer och henar, här kommer Mitt 2018: ... å Gott Nytt År på er allesammans!
Föregående år hade avslutats med en uppesittarkväll hos bekanta med bingolotto. Jag vann inget då. Å min otur fortsatta även den 9 januari när jag skulle åka sjukresa ner till GBG för att kolla ögonen. Då hamnade jag i en taxi med en mycket obehaglig chaufför som stolt pratade om alla småtjejor som ville ha honom... usch! Att det hade varit ett Metoo precis året innan hade han nog missat. Denna händelse hamnar i topp tre av obehagliga typer jag träffat i år.
Den 16e januari gjorde jag något oerhört klumpigt, men som resulterade i ett bra köp. Det var då jag somnade till på bussen ifrån jobbet och vaknade till EFTER jag skulle klivit av. Men då passade jag istället på att köpa en ny telefon när jag ändå hade (ofrivilligt) åkt in till stan. Så hurra för min telefon som snart är ett helt år och fortfarande lever OCH är utan sprickor. Absolut ett av årets bästa inköp.
I samma veva som mitt mobilköp så köpte jag även en ny armbandsklocka den 20e januari. Efter 15 år med samma klocka, så tyckte jag väl att jag förtjänade en ny klocka. Men ironiskt nog så tog det mig 15 år att köpa en ny, men bara 15 dagar att spräcka klockans glas i ett tabata-pass. Så det köpet går nog under årets snabbaste svinn på nyinköpt pryl. Suck!
Förutom att pajja klockor i februari så firade jag även min kära makes 30årsdag. En helmysig hemmafest med tacos, dryck och gott sällskap. En av många bra fester år 2018.
I slutet av februari började jag även sakta men säkert att lappa ihop en relationen till en person som alltid stått mig nära. Det var nog en av årets jobbigaste och mest känslokaotiska ögonblicken. Det fick mig verkligen att inse att ingen relation är självklar, hur nära man en står en person. Men nu 10 månader senare så kan jag känna att relationen är "lagad". Men det var absolut en av årets tuffaste bitar att rida igenom.
En annan tuff period att rida igenom kom den 14 mars, då jag åkte på öroninflammation IGEN. Jag som alltid skryter om att jag aldrig eller i alla fall sällan blir ordentligt sjuk. Fick så djävulskt ont i örat och exakt samma värk i örat hade jag haft precis när jag började mitt jobb i Skövde (10/10 -17). Så varför samma värk kom tillbaka till örat på mindre än ett halvår förstår jag inte. Men det är årets värsta "sjukdom".
Vidare till gladare punkter detta året, så hände en av de bästa ögonblicken den 29e mars. Det var samma dag som jag och A skulle åka upp till Sthlm för att fira min mammas pensionärsskiva. Efter att jag och Dennis försökt få barn sedan november, så testade jag mig på morgonen den 29e. Testen var vääldigt otydliga. Så precis efter jobbet så köpte jag ett nytt digitalt och på tåget mellan Skövde och Falköping så fick jag den där texten Gravid på stickan. Lyckan var enorm!!
Påskhelgen överraskade jag och mina systra min mor genom en pensionärsskiva. Där vi bjöd henne på fyra-rätters och lekar. Det blev en mycket lyckad och rolig fest. Å jag var dessutom gravid och glad, så allt var på topp.
På jobbfronten blev lyckan ännu större när jag den 1a april ÄNTLIGEN blev fast anställd. Då hade jag precis jobbat inom SKV ett år och på Fbf i sex månader. Mitt eviga slit fick äntligen sin lön och det med råge. Från att varit en fattig student i flera år klättrade jag helt plötsligt med flera steg på lönetrappan.
Jag fick dessutom lite utdelning på att helt plötsligt klassas som "nyanställd" (trots att jag redan hade jobbat i sex månader). Den 9-10e fick jag åka på kurs till GBG med övernattning på hotell. Vilket var årets shysstaste "egen tid".
30e april gjorde vi som de flesta andra i landet och firade valborg. Dock förstördes vårat firande av en otrevlig händelse. När vi skulle gå till den lokala majbrasan, så behövde A fixa sin sko. Jag, A och min väninna ställde oss vid vägkanten i gräset och skulle fixa skon. Då kommer en bil och gör en kraftig u-sväng mot oss. Jag viftar att bilen får backa för vi står där i kanten och fixar med mitt barn. Då fortsätter bilen mycket hotfullt köra framåt mot mitt barn!! Fy fan vad arg och i chock jag blev. Detta var klart den vidrigase människan som jag stött på i år. Så den vidriga tanten och den obehagliga taxichauffören hamnar på samma lista av sämsta männsikor för år 2018.
Vidrigheterna fortsatte tyvärr när jag helt spontant började blöda den 1 maj. Det var inte mycket blod, men det startade en hemsk oro såklart. Den 4e maj var det konstaterat. På natten vaknade jag av hemska smärtor i magen och blodklumpar. Jag fick uppleva ett missfall. Trots att det är årets värsta händelse som skapade mycket smärta, sorg och oro. Så vill jag ändå vara öppen med att det har hänt. För det händer så många personer och även om det är en fruktansvärd upplevelse, så behöver fler personer prata om det. För när jag fick mitt missfall upptäckte jag att fler började prata om sina missfall de haft. Så många har upplevt det, men få talar om det.
I samma veva så skulle jag fira min mammas 65årsdag, vilket i efterhand var kaos. Att vara mentalt nedbruten och försöka spela glad på festligheter går inte hand i hand. Festen slutade i tårar och onödigt drama. Så det får väl kategoriseras som årets flopp-fest för min del.
Den 28e juni hade vi lite mini-semester och vi tog husvagnen och åkte till Varberg. Jag, Dennis, A och mamma. Det var härliga dagar i sol, varmt salt vatten, gott vin och en dagsutflykt till Varbergs fästning. Topp 1 i bästa semestern. vi tog även en sväng förbi Ullared påvägen hem med. Så lite shopping på semestern blev det med.
Sedan kom sommaren på allvar och den 13e juli fick jag en välförtjänt semester. Vilket kändes "stort", eftersom det var min allra första semester som fast anställd. Jag behövde inte oroa mig över vad jag skulle göra efter sommaren eftersom mitt jobb skulle finnas kvar där. Woho! Å vilken sommar vi fick sen. Jag är väl en av få som kommer att minnas sommaren 2018 som en härlig varm sommar. Värmen störde ju inte mig när jag inte hade massa måsten. Så jag nöjt på.
Däremot började semestern med tågkaos. Jag och A skulle åka till Sthlm för en vecka i storstaden, men på grund av branden som var i Laxå fördröjdes vår planerade resa med 36h. Men när vi väl kom fram till sist så hade vi en ljuvlig och varm semestervecka.
En annan ljuvlig semester var den jag spenderade med barn och make i Kolmården den 24-25 juli. Tidigare år när vi hade varit där hade bara allt blivit kaos, men denna gången tog vi det lugnt och tog dagen som den kom. Å det resulterade i att Kolmården blev årets bästa semesterupplevelse. Grattis kolmårdens djurpark för den utmärkelsen ;)
Augusti kom sedan och den 6e börjde jag jobba igen, vilket kändes underbart (ja, jag älskar mitt jobb!). I samma veva som jag började jobba igen, så började jag en rolig statusuppdatering på facebook som jag kallade "dagens färg". Det var ett roligt inslag i vardagen och satte igång min kreativitet i hjärnan. Så denna lilla följetong utnämner jag till årets kreativaste idé.
Helgen den 24e augusti var vi Ullared för att Dennis hade fått en uppelevelse present i form av klättring, badtunna och grillning. Trots att inget av de skedde förutom lite halvstressig grillning. Så blev helgen en av de bästa helgerna på året ändå. Skälet var att ägglossningstestet äntligen visade positivt igen efter en lång väntan från förlusten i maj. Så då var det bara att sätta igång igen... <3
Ullaredshelgen avslutades den 26 augusti genom att jag gjorde årets spontanaste grej. Jag anmälde mg (mot alla odds) till Tjejmilen. Jag hade inte tränat någonting och varför jag anmälde mig vet jag fortfarande inte MEN jag ångrar det inte.
En vecka senare fyllde jag år och då åkte jag upp till Sthlm och firade min födelsedag på Gröna Lund. och dagen efter sprang jag tjejmilen ute på Gärdet. Hela "födelsedagshelgen" blev minnesvärd på många sätt och vis. Men helgen efter skulle klart toppa detta...
Den 7e september tog jag ett grav-test och det underbara resultatet var positivt. Något litet och sött som blandats med mitt ägg var påväg. Å därför blev det självklart att något sött + ägg som ska bakas länge är en maräng. Å så började resan för min lilla BabyMaräng. Detta ÄR årets bästa dag!
Hela oktober var en fullspäckad månad av många roliga händelser. Den 10e oktober fick jag fira ett helt år på min arbetsplats å jag ångrar inte en enda dag som jag vart där. Så mycket jag har lärt mig och så mycket jag har utvecklats i mig själv.
Till andra roliga tillställningar, så kom helgen den 19-21 oktober. Då var det dags att åka söderut för att fira systerdottern och jag fick besöka Lund för första gången i mitt liv. Vistelsen var minnesvärd med bra hotell och framförallt utsökt frukostbuffé som jag och Marängen kunde njua av för glatta livet. Helgen avslutades på Måndagen den 22 oktober, då jag och mina föräldrar kollade på föreläsingen om de fyra färgerna med Tomas Eriksson. En fullspäckad helg med många fina intryck att minnas länge.
November gick rätt fort tycker jag såhär i efterhand. Men det starkaste minnet var den 16 november då vi åkte till Borås och äntligen fick se BabyMarängen för första gången. Från att haft dålig aptit, extrem trötthet och ständig oro från sviterna från mitt tidigare missfall. Så var detta årets "lättnad", Att se den lilla sprattla och leva och må bra, det var underbart. Från den dagen har jag bara njutit av min graviditet vilket är en fantastisk känsla att leva på.
Sedan kom årets sista månad. Jag började med min årliga recension av adventskalender. Vilket i mitt tycke blev en totalflopp! Kalendern kom sent och när jag väl fick den så varade det inte många dagar innan samma smaker återkom. Å i slutändan var kalendern helt enkelt inte värd det priset jag betalade för den. Nä! Nu i år 2019 så kommer jag nog återgå till en tekalender som går att köpa lokalt, för mymuesli kommer jag aldrig mer handla av. Så det är årets lärdom om "dåliga misstag".
Men trots en dålig adventskalender så har jag fått uppleva andra fina saker i "adventens" tid. den 11e december kände jag sprattel för första gången. Den 20e december hade vi rutinultraljudet och fick se lilla BabyMarängen igen OCH den 30e december kände jag för första gången små små rörelser utanpå magen. Så i december har det gått fort på BabyMaräng-fronten.
Så vad kan vi dra för slutsatser av året?
Det har varit ett händelserikt år med härliga resor, en enorm klättring i karriären och jag har äntligen blivit gravid. Jag ser verkligen fram emot år 2019 och vad året har att erbjuda.
Jag kommer minnas 2018 med ett leende, för trots de tråkiga sakerna som skett så är det övervägande fantastiska saker jag fått upplev
Jag tänker avsluta detta inlägg med tre stycken nyårslöften såhär på självaste nyårsdagen:
1. Jag ska göra mer av det jag älskar. T.ex att skriva, framförallt här. Jag hoppas minst på en uppdatering varje vecka. För det är så fina minnen att ha i efterhand.
2. Jag lovar att jag ska bli som störst och minst kropptsligt på en och samma dag ;)
3. Till sist vill jag ge ett löfte om att jag minst vill förändra tre större saker i mitt liv. Vi får se vad det blir. Men det vore häftigt om jag kan få ihop tre saker.
Så med dessa sista ord vill jag önska god fortsättning och välkomna år 2019.
Förlossningen och allt därefter tills nu
Känns konstigt att nu i efterhand så skrev jag det senaste inlägget (förutom kort-inlägget) den 10/4 klockan halv tre ungefär. Detta var 1½ innan D slutade ifrån jobbet och sedan kom hem med rosor och kladdkaka. - Tänk, jag fick rosor. Jag hade en liten tanke i mitt huvud att på vår årsdag, två dagar innan hade han duktigt nog köpt mat, men varken blommor eller choklad. Men det var nästan mer värt att han kom hem med rosor på den onsdagen... Onsdagen den 10e april som kommer vara dagen DÅ DET BÖRJADE.
Efter att haft en tråk-tisdag, och en rätt så gnällig onsdag (av att dömma av föregående inlägg) så trodde jag nog att jag skulle vara gravid förevigt och alltid. MEN ack så fel det kan bli, men det var som jag även skrev. "Den här bebisen har inte kommit med annat än överraskningar" - så varför skulle det bli skillnad nu?
Vi käkade mat på onsdagen, jag hann dessutom deklarera via internet (Hoppas på pengar innan midsommar) och efter det skulle jag och D gå bort till affären för att lägga på ett brev. Kommer inte ihåg OM jag drack något hallonbladste innan vi gick eller efter... hm, konstigt vad jag kommer ihåg och inte kommer ihåg. - Så vi gick, rätt så snabbt, lite åt powerwalk hållet. Skojade att jag ville få igång det hela (Tänk vad jag inte visste då). På vägen hem ifrån affären fick jag en konstig känsla i magen. Vad var det för känsla (ursäkta kommande mening): Kunde jag vara skitnödig??
Vi kom hem igen och jag gick på toaletten, men efteråt hade jag fortfarande en konstig känsla i magen. Hade den där molande "menssmärtan" i nedre delen av magen, men hade även ont i övre delen på ett sätt jag aldrig känt förut. Detta var vid 19tiden på kvällen.
Så jag funderade lite över detta, satte mig med värmedyna, tog alvedon. Men inget gjorde att det gick över. Klart jag började fundera på om det var något på g, men jag ville inte tro något då jag inte ville bli besviken.
Vid 20-tiden var det finalen av mästerkocken (Fel person vann, men Båda var jätteduktiga!) Jag åt en liten bit kladdkaka... D åt nästan en halv sådan köpe-form själv (Haha, gissa om han fick ont i magen sen!). Under hela finalprogrammet sms:ade jag mina två tidigt gravida systrar samt min mor för att höra vad de trodde om den konstiga känslan i hela magen. Blev dock inget klokare av deras svar, så funderingarna fortsatte.
När programmet var slut duschade vi och gick sedan och lade oss. Passade faktiskt då på att "gosa" ;) det var riktigt mysigt, t.o.m för mysigt så att säga. Så efteråt detta gos så gick jag på toaletten och möttes av nästa mysterium: Blod.
Tankarna började snurra i huvudet. Var det känsliga slemhinnor eller var det något annat? Kort därefter började det onda i magen kännas mera, det var lite mer än bara ont. Det var "andas igenom det onda"-ont. Diskuterade med D om detta och kom fram till att ringa förlossningen i Borås och höra med dem (Som ni förstått av det senaste inlägget blev jag väldigt "lugnt" bemött) Blod var ingen fara, det kunde vara att det luckrades upp och så länge jag kunde stå ut det onda var det bara att stanna hemma - Okej!
D var såklart lite orolig, men kunde till min förvåning somna ändå. Men inte jag! - Kvart i tolv ringde jag min mamma. Då hade jag suttit i soffan en stund och försökt klocka tiden mellan det gjorde ont och när det kändes avslappnat. Det hadnlade om en tid mellan 3-5 min ca. Mamma rådde att det skulle vara mer regelbundet.
Vid det här laget var jag v'äldigt "orolig". Ville inte åka in i onödan så att säga. Tänk om jag bara var larvig och bara hade förvärkar. Kanske riktiga förvärkar kändes såhär och jag inte känt det innan bara. Gick däremot upp till D och väckte honom med lite snyftande om att jag inte visste VAD jag skulle göra! Smärtan var inte värst, det var ovisheten!
Tillsist efter en rannsakning i mig själv kom jag fram till att det får bära eller brista. Jag måste åka in, bara för att ett proffs kunde få säga bu eller bä! - Så ringde till förlossningen igen och blev bättre bemött denna gång. Berättade läget och sa att nu VILL jag komma in. Får till svar: "Ja, ska bara kolla. Det är fullt nämlingen" - Mitt hjärta skönk i magen vid det laget. FULLT?! Skulle vi behöva åka till Skövde, Jönköping, Göteborg nu?!
Efter en stund som kändes som en evighet meddelade hon att Jo, vi kunde komma in, vi var så hjärtligt välkomna.
Så då började resan. Vi tog bb-väskan och jag hann ta min pet-flaska med vatten och en borste som jag glömt plocka ner. Vi åkte rätt så lugnt till Borås. När det gjorde ont satt jag tyst och andades igenom det onda (tack och lov hjälpte det faktiskt att andas igenom, just för att fokusen låg på andningen)- Däremellan när det bara var molande värk så kunde jag t.o.m nästan skämta lite. Hela situtionen var så sjuk.
Vi kom fram och D betalde parkeringen två timmar framåt. Vi kunde ju bli ivägskickade rätt snart igen. Vi kom in till förlossningen. Besökte undersökningsrummet för tredje gången (tredje gången gilt). Fick bm som hade varit den som svarat i telefonen första gången jag ringde och som jag tagit för en prao. Men nej, hon var en riktig bm (ja, ingen låtsas fantasi i alla fall, hehe). Hon satte ctg, vet inte om hon var stressad eller bara allmänt fumlig - men förstår nu efteråt att det varit en hektisk dag då typ ALLA födde för överallt var det fullt. Det var ibland svårt att höra vad bm sade dessvärre, men hon var väldigt trevlig (trevligare än i telefonen i alla fall), Ctg:et såg bra ut och vid den vaginala undersökningen visade det sig att jag var öppen 5 cm. Wow! 5 cm, det var ju halva jobbet. Det skulle bli barn inatt/idag. Klockan var ju 01.05 vid intskrivning på förlossningen och jag tänkte att skulle det inte ta mer än 23 h så skulle BabyRex vara en av få som föddes på sitt BF-datum.
Bm frågade min önskemål vid förlossningen: Jag sade Bad och Lustgas, vilket var exakt det jag fick. Det kändes som rena spa-upplevelsen som D sa. På förlossningsrummet tappade hon upp ett stort badkar till mig med varmt gosigt vatten. Hon ställde fram saft och glas och i bakgrunden spelade Mix Megapol på radion. I badkaret satte jag mig. Vilken konstig natrulighet det känns att bara klä av sig framför en vilt främmande människa och hoppa i ett badkar bara sådär. Bredvid mig på en stol satt D och lustgasen såklart. Haha, lustgasen! Vilka historier jag hört om lustgas, men hade aldrig kunnat ana vad fnittrig man blir efteråt. Dessutom hur effektiv det faktsikt var under en värk. Det onda försvann inte, men det blev lindrigare och så var det rätt skönt att sitta och fnissa sedan åt konstiga saker. Vi pratade om rätt "djupa saker". Typ kemi H2O och ja... jag kommer inte ihåg allt, men sådan där saker som man inte pratar om till vardags.
Från kl ca 1.40 till ca 3.30 satt jag i badkaret. Sen fick jag gå upp för en vaginal undersökning, där det visade sig att jag var öppen 8 cm. Så då var det slutbadat för min del. Men jag kan lova att det kändes mera nu. Fy satan. Det var skönt när det inte var en värk, det var befriande och jag fick verkligen "andas och koppla av". Men sedan när jag kände när en värk var på g. Snabbt på med luftmaskgasen och andas i den. Men mer och mer jag andades i den, dessto mer var den inte så rolig och fnittrig var jag inte längre. Det började dessutom kännas i huvuduet som en dålig fylla. En s.k Zinclair-fylla, som jag upplevt någon gång efter en vinkväll hos Monika som bara slutade på ett sätt. Drack mycket vatten och saft emellan värkarna, men lustgasen gjorde mig mer och mer illamående och jag fick faktiskt användning en gång av kräkpåsen jag krampaktigt höll i. Värken kändes i hela delen av nedre magen och jag andades genom tårfyllda ögon när värken var på sin topp. Vet att D blev rätt så förtvivlad däremellan då han inte visste vad han skulle göra där han stod vid min sida. Han försökte ge mig lustgasen, men jag vägrade den. Han gav mig vatten och smekte mig. Men precis under en värk ville jag inte bli rörd. Jag ville helt enkelt inte känna någon omkring mig. Jag befann mig då som i en vakuum-bubbla där bara jag fick vara, ingen annan! Han försökte fläkta på mig med någon jäkla grejs, men det blev för intensivt så jag vägrade det med. Det slutade med att D blåste lite lätt på mig istället, det fick han, även fast det var lite påfrestande det med. Ville nog egentligen bara ha honom där, men att han gjorde så lite som möjligt.
I en flashback i mitt minne vet jag när jag gnydde och krampade som mest i en värk med tårar i ögonen, blev han nästan förtvivlad. Det var extramt jobbigt att se mig plågas och han satte händerna för ansiktet i ren maktlöshet bara för att gömma sina egna tårar för ett ögonblick.
I en annan flashback vet jag att jag fick en handduk på nedre delen på magen för det var där det gjorde så ont och jag i ett svagt ögonblick kasta iväg denna handduk rakt ut på golvet i ren frustration, haha. Lustigt nu när jag tänker tillbaka, hur man ”beteer” sig i sin vakuumbubbla. Jag blev också riktigt irriterad på det förbannade tjatet om att jag skulle ta lustgasen igen och sa gång på gång NEJ, jag vill inte ha den, mår så illa!
Ja, ni kan förstå intensiviteten, och för någon som fött innan kan nog relatera till känslan, men om inte så är det nog svårt att föreställa sig.
I mina papper står det att de gjorde en hinnesvepning på mig 03.44, då vattnet inte ville gå spontant och 55 minuter senare, alltså kl 04.49 så började krystvärkarna – Hade bm inte tagit hål så vattnet gått, hade nog förloppet blivit mycket mer utdraget. Men som hon sa; Eftersom du inte tagit annan smärtlindring och du har så ont, så är det nog bäst med en hinnesvepning.
D har refererat till mig efteråt att jag tydligen hade sagt:
”Det gör ont! Det gör ont!”
Barnmorskan hade då frågat: ”Gör det ont?”
”Nej!” Vrålar jag, ”Det trycker!”
”Jamen tryck då” manade barnmorskan på.
Haha, jisses, det låter rätt så komiskt såhär efteråt.
Jag snurrade runt i hela sängen under krystvärkarna. Jag låg först på ena sidan, men fick vända mig på rygg då bebisen inte gillade sidan. De frågade om jag ville ställa mig upp och det gjorde jag – Jag som bestämt mig ifrån början att inte stå på alla fyra som en ko… fast egentligen står man inte på alla fyra. Jag stod på knäna och lutade min överkropp mot ryggstödet på sängen. När en värk kom så tog jag ett djupt andetag och pressade. När luften tog slut tog jag ett nytt och pressade igen, men allt kändes rätt meningslöst. För i mitt huvud hände ju ingenting! – Konstiga saker en får höra när man är mitt i krystvärkar: ”Oj vad vig, har du gjort mycket yoga?” – Haha… eh, vad svarar man just då? Nej, men tack?
Till det sista så fick jag lägga mig på rygg. Fick höra gång på gång att jag skulle andas och ta ett djupt andetag när jag kände en värk. Andas och sedan krysta på för allt jag var värd. Fick höra hela tiden, Vi ser ett huvud. D sa konstant Nu är det inte långt kvar, du är så duktig! Men jag trodde då rakt varken på honom eller på bm eller sköterskan. Klockan började bli kvart över fem och jag kände att mina krafter började mer och mer ta slut. Jag var trött. Jag hade ingen ork. Jag bedjade hur lång tid det kunde ta. Fick till svar uppåt en timma är normalt med krystvärkar. Mitt hopp dog!
I det allra sista skedet så var det så rörigt i mitt huvud. Jag hörde bara bm säga att NU måste vi krysta på för nu sjunker bebisens hjärtljud. (Panik! I mitt huvud) Det nämndes med klipp, men de hann aldrig så långt som tur är. En tredje bm fick komma in i rummet och medan jag gjorde ett sista försök, samtidigt som den tredje pressade på magen så var Han ute!
Jag ropade att jag ville veta vad klockan var, D tyckte väl inte det var vidare relevant, men JO jag ville veta just då vad klockan var, lite över halv. Närmare bestämt kom vår son ut kl 05.32
Så 4½ på förlossningen som förstföderska. Det är inte dåligt!
Det första jag hörde var ett skrik. Det var det ljuvligaste jag hört någonsin!
De frågade om vi såg vad vi fått, D kollade och konstaterade att vi fått vår efterläntade son.
Sen dröjde det en bra stund innan jag fick upp honom på magen, men detta berodde på att navelsträngen var för kort. De var helt enkelt tvungna att klippa den först för den räckte inte så långt upp. D klippte såklart det band som varit emellan mig och detta barn de senaste 280 dagarna.
Sedan fick jag upp den här lilla krabbaten på magen. Tror jag tänkte först, ”Vilken skrynklig liten sak”. Men genast så blev den första synen på mitt barn mer och mer ljuvlig. Han var ljuvlig. Han var ju våran och han var underbar och det vackraste som jag sett. D hade haft rätt i det vi diskuterat tidigare. Att han faktiskt skulle ha tårar i ögonen. Jag själv var uppe i molnen. Jag hade inga glädjetårar, bara glädje. Att jag hade klarat det, att bebisen hade kommit ut och var hel och hållen och levde och var perfekt på alla sätt och vis.
Följaktigen medan jag hade barnet på magen så började de pressa på magen för att få ut moderkakan. Det var inte smärtsamt, bara obehagligt. Den såg ut som en skrymplig liten säck och var egentligen inget vidare intressant att se då jag hade något mycket mer intressant på magen.
Sedan började de pressa ännu mer på magen för att uppskatte hur mycket jag blödde.
I papprena står det 250 ml före placentas (moderkakan) avång, 100 ml efter. Så altl som allt 350 ml, vilket är en helt normal blödning.
Sedan så undersöktes jag och de kom fram till att jag hade inga bristningar, snarare rispor uppåt klitoris. En läkare tittade med och först förstod jag som så att jag INTE skulle sys, då birstningar är hud som brustit, men ripsor är hud som inte finns. Så i min värld blev jag inte sydd, men det blev jag. Några styng invärtes och några utåt, men det var väldigt lite.
Efteråt fick jag ligga där och de skulle prova lägga min son vid bröstet för att se att han tog det. Vilket med lite hjälp från en vänlig sköterska tog det på en gång. Underlig känsla det där i början!
Sen låg han och åt i en halvtimme tror jag och somnade sedan. Jag själv var utmattad och ville ha den utlovade frukostbrickan, men det skulle jag inte få fören bebis ätit på båda brösten. Men eftersom han somnade så gjordes en bricka i ordning ändå. Samtidigt så kom sköterskan och skulle väga och mäta honom. Då upptäcktes det att han bajsat – Ja, då fungerade ju det med.
Sonen mättes till 50 cm och 3395g, kanske om han inte bajsat hade han väg 3400? :P
D fick sin första lektion i hur man satte på en blöja med och kvar i sängen låg jag och tänkte på mat och att jag var jävligt kissnödig.
Vid halv sju kom vår bm som förlöst oss och vår sköterska och sa hej då, för då var det personalskifte.
Nästa sköterska som kom in med vår frukostbricka kort efter frågade jag som ett lite barn ”Är det okej att kissa?”
Hon undrade om någon tagit mitt blodtryck och om jag kunde vänta. – Nej tyckte jag. Jag hade ju druckit jättemycket saft och vatten, Jag MÅSTE kissa insistera jag. Så hon tog blodtrycket vilket var bra och ledde mig sedan till toaletten. Hon satte t.o.m kranen på handfatet åt mig, då hon satt det kan ta emot lite såhär att kissa efteråt. Men så fort hon gått och stängt dörren så kissade jag direkt. Det var en befrielse det med, Hallelujah!
Så efter det så gick jag tillbaka och satte mig i en fåtölj och började äta på frukostbrickan medan jag förnöjt tittade ner på min lilla nyfödda pojk som sov så fint. <3
Runt kl 10 så hämtade en sköterska oss för att köra oss till bb hotellet. Vi kom in på ett rum som hade en säng enkelsäng och en fåtölj som man kunde dra ut till säng. Det fanns toalett med dusch och så en TV på rummet. Men allt jag kunde fokusera på var min nyföding och maaaat. Kl 12 var det lunch och D fick åka ner en våning och hämta en bricka med två tallrikar mat.
Sedan började telefonambassadörsjobbet. Mamma fick första telefonsamtalet Ida (den blivande gudmodern) det andra samtalet. Sen vet jag inte i vilken ordning jag pratade med folk. Allt var fortfarande väldigt bubbligt i mitt huvud och jag kunde återberätta och återberätta.
Amningen kom igång fort och även om det var fumligt till en början så fungerade det förvånansvärt bra. På natten kunde jag knappt sova. Jag var inte trött, mest uppe i varv och vid varenda pip ville jag ta upp honom och hålla honom. Ville inte han skulle känna sig ensam och övergiven.
Så dagen därpå så var det dags för barnläkaren att inspektera honom. Innan vi fick komma in så hördes gallskrik från en annan bebis och vi tänkte TORTYRKAMMARE. Men vårat barn är en riktig stjärnelev och sa inte ett pip och gick igenom besiktningen så fint.
Vi beslöt oss även för att stanna fram tills lunch men faktiskt sen åka hem, för vad skulle vi stanna kvar för när allt fungerade så bra?
Vid tvåtiden checkade vi ut ifrån bb hotell och åkte hemåt. Gjorde först ett snabbt stopp på ICA där jag rusade in för att köpa blöjor i alla hast. Vilken ljungel! Dessutom var det ICA på en fredagseftermiddag så det var såklart kaos. Tänkte på det också, att det är ingen som kan ana att jag är mer eller mindre nyförlöst när jag springer omkring här på ICA och försöker leta efter rätt sorts blöjor (Det är en Libro-pojke!)
Sen kom vi äntligen hem och det var skönt. Farföräldrna kom förbi samma kväll och räddade oss med ännu fler blöjor och tittade på det lilla undret.
Första natten hemma var orolig och sömntimmarna få, men de gick bra ändå. Hela lördagen var vi hemma och bara njöt. På söndagen hade vi fått lite mer sömn och rutinerna mellan mig och D började bli bättre. Vi åkte till Borås för pku där vår lilla plutt blev klart godkänd igen och dessutom passade på att äta en bra slurk innan vi åkte hem. Åkte dessutom förbi lillkusinen som skulle ha kalas för att lämna av hennes present och då passade äldsta faster på att komma ut till bilen och ta sig en titt. Den andra fastern kom hem senare till oss med lite hö till våra gnagare och tog sig även hon en titt.
Måndagen fick vi samtal ifrån ögon på Borås där de meddelade ett återbud och vi var välkomna kvart över två. Ringde då till hörselmottagningen och fick som tur var en tid samma dag vid halv två. Nu började vi nästan bli lite småreligösa och tro att frälsaren hade kommit för ALLT flöt på FÖR BRA.
Vi ringde även mvc och bvc ochj fixade allt praktiskt med dem.
På hörseln blev han återigen fullt godkänd och på ögon kunde det konstaterats en iris på båda ögon, så ett aniridi-barn verkar han inte blivit.
Natten till tisdagen var suverän! Vi har då fått ett alldeles för snällt barn. Han åt vid 22, sedan 00.30 och vid 03.30 och efter det sov han oavbrutet i 4 timmar! Det är ett perfekt första barn för först-föräldrar att öva på ;) Så kom även bvc-sköterskan igår. Gav oss massa broshyrer och information och vägde den lilla på slutet. Då vägde han 3420g och hade alltså passerat födelsevikten. Så i de här tuttarna finns det grädde minsann!
Men överfulla tuttar betyder även tuttläckage vilket jag så fint fick uppleva inatt. Har ju hört av min mor när tuttarna läcker. Men tänkte i mitt huvud att det inte kunde läcka mer än en fläck större än en femkrona. Ack! Vad fel jag hade. Det var dyblött när jag vaknade och så vände jag mig och då rann det ner på magen. Men det är bara en bröstet som antagligen är mer producerande än det andra bröstet. Men där fick jag alltså lära mig något nytt.
Apråpå vikt så måste jag säga: Viktväktarna, släng er i väggen! Att föda barn är den bästa dieten. Man får äta hur mycket som helst, vilket jag gör även och ändå går ner i vikt. På onsdagen den 10e vägde jag 72kg, efter förlossningen och väl hemma på lördagen så vägde jag mig och då var jag på 68kg. Idag på morgonen, precis en vecka efter så väger jag 64.5kg. Det är inte dåliga bud inte.
Så allt som allt har allt gått så överraskande fort och bra, vilket jag aldrig kunnat trott för en vecka sedan.
Vi har fått världens finaste son som har fått sitt namn Andreas Robert och efternamn efter sin far. Men jag kallar honom A.J, vilket även kommer benämnas här på bloggen. Så från en BabyRex till en A.J. Å jag hoppas kunna skriva så ofta som det bara går hur det nya livet kommer vara nu som mamma till byns finaste pojk <3
Maybe - Maybe not ?
D. F. BF. 100% All Downloaded
Ja, ni hör ju på tonen jag försöker framhäva att Jag Kan Det Här Nu. Bebis koooom...!
Visserligen är det inte "legitimt" att börja gnälla innan det beräknade datumet. Men ack, jag vet då dem som gnällt redan i v 34-35, så då får jag nog gnälla dagen innan. Men det är väl NU jag ska börja tänka: Nedräkning med 14 dagar för det är just det, om 14 dagar så ska vår bebis vara här. Men av de här hittils 280 dagarna så är nog de här extra 14-bak-dagarna sämst! Hoppas att min app-bild kan locka bebisen att komma nu ;)
Nu ska det bli dubbel-drickande av hallonbaldsteet (som jag dessvärre fått en mindre avsmak av...) Jag ska gå flera vändor med skräp fram och tillbaka. Jag ska skaka lakan och studsa till smurfhits. Stark mat ska slukas och sen kanske man skulle passa på att gosa... inte för färdknäppskull (för det går då inte :/ ) Men mera av tanken att det helt enkelt kanske inte kommer bli så mycket sådant gos sen på x antal veckor. Det är då man borde passa på!
Borde dessutom passa på att trolla bort diskberget, tvätthögen och allt skräp ifrån skötbordet. - Min nya taktik: Fylla huvudet med uppgifter för att få dagarna att gå och dessutom spara tid på att slippa göra sådana saker när man kommer hem med en liten bebis.
Så av alla dessa överraskningar de senaste nio månaderna, varför skulle då denna bebis starta sin färd på ett mindre överraskande sätt än de gånger innan? Detta kan vara en dramatikens bebis, å då nöjer man sig såklart inte med att vattnet ska gå i hemmet? Att första värken ska börja med telenen i näven.
- Nej, om jag nu tror känna denna lilla BabyRex Bossen, ja då ska väl vattnet gå när vi är uppe i Falköping på Willys och precis ska betala femtielva varor. Tänk er DEN paniken. Eller så kommer väl första värken när jag "bara" ska till posten fram och tillbaka utan telefonen, för det tar ju bara 5 minuter.
Varför minska på överraskningarna såhär på slutet, när allt hittils varit så spännande. Det går ju inte!
1 Vecka i April, 2 Dagar till BF och 3 år av Vårat liv.
Only miss the sun when it starts to snow
Only know you love Her when you let Her go
Only know you've been high when you're feeling low
Only hate the road when you're missing home
Only know you love Him when you let Him go /Passenger
- Vi lär oss av de misstag vi gjort i det förgånga och hoppas vi aldrig gör om dem igen. Vårat misstag kommer förevigt vara de fyra månaderna ifrån varandra, men det kommer även förevigt förbli vår belöning då vi lärde oss att vi inte kunde vara utan varandra. /U
... Min underbara kära vän miste en person som stod henne mycket nära och i mitt hjärta gjorde det ont att inte kunna närvara vid hennes sida. Det gör ont att - riktigt jävla helvetes ont - att mista någon som står en nära, men ändå kan man aldrig föreställa sig hur det känns innan man själv möter den dagen.
I mitt huvud måste jag tänka att ALLT har en mening, för att det ska gå för mig att leva. Var det meningen att någon som stod mig nära skulle mista en nära själ för att ge plats till en ny själ på vår jord? Är denna själaplats ämnad för mitt barn att inta. I sådana fall kommer jag förevigt vara tacksam att Han gav den finaste platsen för mitt barn att ta över. Glädje kan aldrig ersätta en stor Sorg. Men tiden lär oss att leva vidare av Glädje.
2:a april: Vaknade av att vara tyst och tom i hjärtat, längtade så efter min vän och att hon skulle veta att jag tänkte på henne.
Men dagen blev trots allt bättre efter att jag fått talat med henne i timtal och fått pratat ut om Allt som rört våra liv de senaste veckorna som vi inte hörts av... Det är då konstigt hur man kan leva så tätt inpå en person i 10 år, träffas i princip varje dag, för att sedan börja leva enskilda liv och inte prata lika ofta, men ändå veta att vi finns där för varandra. Klyschigt nog så är nog detta vad som kallas äkta vänskap.
Sedan hjälpte jag flitigt åt med veden tillsammans med D och svärföräldrarna och även Ds morfar. (Nästa år kommer vi ha en liten ettåring som vill konka på ett och annat vedträ med)
3:e april: Från den ena dagen med energi till den andra dagen för att vara helt energilös - så ser mitt liv ut nu för tiden. Var inte lika effektiv med ved-hjälpen denna dagen då jag mådde konstigt i hela kroppen. Men 4 personer fick den där vedhögen att försvinna rätt så snart och det firades med kaffe och vaniljbullar efteråt.
Det var även dags för mitt-i-veckan-Tv-höjdpunkten: Mästerkocken. - Underbart nog gick mina två favoriter till veckans final och jag kan nog hålla med om att det är dags att kröna en kung detta år, för han är verkligen grym!
Annars var väl denna dag rätt så händelselös vad jag kommer ihåg, mer hände på natten.
4:e april: Efter en jobbig natt med mycket ont och panikkänslan i huvudet: "Det här gör "lite" ont, men det kommer göra mycket mycket mera ont när det är dags...", så vaknar jag av en halvstressad D som klivit upp lite för sent. Hans vanliga morgonrutiner blir lite rubbade och jag blir direkt hormontjurig och ifrågasätter i mitt huvud varför han inte bryr sig att fråga hur jag mår när han vet att jag haft mer ont än vanligt på natten som gått. Men allt blir som sagt stressat och frågan hur jag mår kommer inte. Så jag börjar dagen med världens sämsta humör, stänger dessutom av telefonen (för jag VET att jag kommer få "hur mår du"-sms mitt på dagen och detta hjälper inte att få när D sitter längst bort i en jäkla skog och inte kan göra något åt det). Så timmarna på morgonen går och humöret är nere i fötterna. Till råga på allt slår jag över till TV4 där Efter Tio går. Dagens ämne är foster som dör i sent skede av graviditeten... - paret i soffan miste sin son två veckor innan BF, detta berodde på minskade fosterrörelser pga en knuta på navelsträngen. All ångest sköljde över mig. Hur var det nu... Hade jag känt BabyRex än idag? - Nä, inte sedan inatt när jag hade haft så ont. Hade det hänt något? Fick det verkligen hända något nu när jag bara var en vecka innan BF. Panik och oro varade i kroppen. Oron gjorde dessutom min irritation över D ännu värre och i mitt hormonstinna huvud hände det helt enkelt för mycket och jag kunde inte tänka klart. - Den enda trösten just då var att jag skulle till mvc på eftermiddagen, då skulle ett hjärta slå. Det skulle det.
Vid två-tiden åkte jag med bussen in mot stan, då mvc-besöket inte skulle vara fören vid tre, så gick jag till mitt stam-café. Till min förvåning satt syster M och lilla N där och fikade. Så fick lite sällskap och fick dessutom prata av mig lite. Strax innan tre mötte jag upp D, fortfarande i irritation efter att vi utbytt sms till varandraq som inte var på kompis-nivå.
Vi satte oss i väntrummet och kl blev tre och minut efter minut gick och inget hände. Min hjärna började tänka. Vad hade det egentligen stått på tidslappen. Stod det inte 5/4 när jag tänkte efter? Satt vi på helt fel dag! Mitt hopp satte sig i bröstet och jag bad D kolla med sköterskan. - Jojomen, det var INTE den dagen vi skulle vara där, utan dagen därpå. Fan fan fan...
Jag kom inte längre än utanför mvc:s dörrar då allt bara bubblade upp inom mig. Jag förklarade klart och tydligt för D vilken dålig stil det hade varit att INTE fråga mig hur jag mådde, hur kunde han inte se på mig att jag inte mådde bra, att jag hade behövt honom den dagen! Att allt såklart var mitt fel att vi tagit fel dag och nu skulle vi få vänta hela 24 timmar innan jag fick veta om något hjärta slog... sen brast det för mig och jag tjöt ut att jag var sjuk av oro för vår älskade bebis hade inte rört på sig på hela dagen och TÄNK om det hade hänt något på natten när det gjort så ont?!
D blev såklart väldigt orolig när han såg min förtvivlan och orden att bebis varit så stillsam. Han var mest rationell vid det laget och gjorde det enda rätta: Ringde till förlossningen i Borås och förklarade läget. Sköterskan ville prata med mig och med hysterisk gråt försökte jag förklara jag med, samtidigt som D startade motorn och riktade bilen mot borås i 130 km/h.
Tårarna gjorde riktigt ont för oron gnagde i mig. Varför hade jag inte ringt tidigare. Jag hade varit orolig hela dagen, men i rädsla av att inte bli tagen på allvar hade jag låtit bli att ringa. Varför? Varför är jag så dum och lät bli?
Vi kom till Borås och fick komma in till ett undersökningsrum. En bm kom in och hälsade och satte på mig ett bältre runt magen för att kolla ctg. Direkt hörde jag det välkända dunk-dunk ljudet av bebishjärtat och då kom pånytt tårar, denna gång av lättnad. Jag fick sedan ligga så i 30 min. Däremellan hann D bli lite orolig varför frekvensen var så oregelbunden. Först på 140, som gick upp till 160 för att sedan gå ner till ett rakt streck. Han ringde på klockan och en liten vänlig sköterska kom in och förklarade att personalen just då hade rond (Såklart, tänkte jag, att man alltid kommer och "stör") Men den vänliga sköterskan förklarade att ctg:et såg helt normalt ut och skulle det vara något så skulle personalen se detta direkt då övervakningen fanns i deras rum med. (I mitt stilla tänke ifrågasatte jag varför inte den första bm hade förklarat detta innan hon pep ut igen så hade det genast känts ännu lugnare).
Efter 30 minuter med dunk-dunk, som just då var det underbaraste på hela dagen och som jag skulle kunna lyssnat på i timtal. Så kom en läkare in. Åh! Det var hon den underbara läkaren som jag hade träffat en gång innan när jag var inne första gången för den svullna blygläppen.
Hon bad mig beskriva förloppet. Hur jag hade känt på natten och om jag känt bebis röra sig nu vid ctg och så. Efter det så bytte vi rum för att hon skulle göra ul. Helt underbart allt kändes då, genast kände jag mig inte till besvär för någon. Känslan att bli tagen på allvar och dessutom få en grundlig kontroll över mitt barn, den känslan var ljuvlig. Så hon kollade med ul-apparaten allt. Navelsträngen såg fin ut och blodflödet. Rätt mängd fostervatten, och bebis hade urin vilket betydde att den kissade som den skulle. Bebis var däremot väldigt trött vid det slaget och sov (och vi vet ju hur blyg BabyRex varit vid ul innan) Så läkaren försökte få igång bebis genom att röra på magen och puffa. Men bebis sov vidare. Hon använde t.o.m en slags ljudmaskin som lät som en borrmaskin, vilket får bebisar att reagera på ljud. Men bebis sov vidare (klart, med två släkter som har en ljudnivå över det normala så krävs det nog liter mer buller och bong än så).
Sen ringde hennes sökare och jag och D blev ensamma en stund. Den stunden var väldigt skön! Kunde äntligen be om ursäkt. Jag förklarade att hela mitt oförskämda beteende grodde i den oron som växt under hela dagen. Han visste ju att han var mitt allt och gjorde allt för mig så gott han kunde. Jag älskar honom över allt och jag älskar vårt barn så obeskrivligt mycket och vill inte att något ont ska hända någon av dem.
... sen låg vi där en stund och väntade. Började fundera ett tag om läkaren glömt bort oss. Men strax innan 18-tiden kom hon tillbaka och försökte återigen att puffa igång bebis med ul. Då hade ju vårt förnurliga lilla barn såklart rört på sig när bara mor och far närvara, att röra på sig under bevakning är ingen Rex-style. Men läkaren nöjde sig tillsist med att vi åtminstone känt bebis, för allt annat såg jättebra ut.
jag nämnde dessutom att jag trodde min slempropp gått söndagen innan så hon erbjöd en vaginal undersökning när hon kunde konstatera att det nog hade varit så. För det var nämligen framsteg där nere. Livmodertappen var nästintill helt mogen från att vara 4 cm, till att nu bara vara ca ½cm och dessutom var jag öppen för två fingrar.
På mvc var det heldött, var bara vår bm där. Vi började med järnvärdet med stick i fingret och som tur är så hjälper mina järntabletter för värdet var lika bra som innan. Vi pratade lite om gårddagen med, då det stod i min journal om Borås-besöket. Min bm tyckte såklart det hade varit bra att vi åkt in när vi kände oro, men annars kunde man även prova att ligga på vänster sida i 2h och då kunna känna fosterrörelser om man blev orolig igen.
Sedan lyssnade vi på hjärtat, BabyRex hade verkligen kommit in i något trött tonårsbeteende där slagen blev 126, när det i vanliga fall brukar ligga på 140. Men bebis vilar väl inför det kommande maratonet. Magen mättes till 34 i sf-mått och allt föll fint in på kurvan. Vi avslutade besöket med att boka ny tid kommande vecka, 12/4, men jag sa helhjärtat att jag hoppades att vi INTE skulle ses då. Vi passade även på att hämta upp babyskyddet som vi ska hyra. Så fr.o.m i fredags åker D nu omkring med en babystol i bilen och verkligheten smyger mer och mer på oss.
- Vi inledde även årets första grillning, vilket var supergott!
Väl hemma igen tog vi det lite lugnt med mat från gårdagen; Kött, potatissallad och tsatsiki.
På kvällen lade vi sedan den sista touschen på badrummet i källaren, genom att lägga plastgolv som vi köpt på CoopBygg. Gult golv, vilket fick hela rummet att lysa upp, blev faktiskt riktigt fint!
På tre år har vi hunnit mycket: Närvarat vid högtider som student, bröllp och namngivelser. Vi har flyttat ihop, skaffat djur, förlovvat oss, köpt hus och nu stundar vi även i väntan på smått.
Glad Påsk April-Fools! - 9 dagar kvar, daam daam daaaam!
- Gårdagen började ljuvligt, med påskfrukost på sängen och lite extra gos och kram. Bjuder på en bild av frukostbrickan som min kära sambo bjöd på.
Fan fan fan...kände mitt hormonstinna jag. Varför ser han inte att jag ansträngt mig för en gång skull med den lilla enerig jag har?! Frågade om han inte märkte nåt, han tittade igen på mig; Jo du är fin säger han.
Suck suck suck... jag blev så fruktansvärt less på allt!
Däremellan kom D och försökte prata med mig och jag bara stötte bort honom och ville vara ifred.
(NU kommer jag äntligen till själva det otäcka som skrämde mig lite)
Tänkte att: om nu lite av slemproppen gått, då kanske det snart är dags, kanske t.o.m inatt (fastän jag läst så mycket om att vissa lossnar slemmisen flera veckor innan förlossningen drar igång). Men tänk om bebisen ville komma inatt ändå...
Jag sov lite halvkasst hela natten - å jag kan säga som så att bebis ligger kvar där den ligger. Så ingen bebis än. Så kanske är det bebis som lyckats att lura April april på mig?
Men jag kan ju också hoppas att det var ett första steg på att något snart kommer hända, kanske inom 9 dagar? Jag vill helst inte behöva vänta 24 dagar MEN allt är relativt.
Annars händer inte så mycket annat för tillfället. Ska nog koka lite vatten och göra lite hallonbladste (även om bebis bestämmer själv när denna vill ut, så kan jag alltid försöka med en udrivningsprocess).
Sen igår (men även tidigare) har jag börjat fundera mer och mer på det här med förlossningen. Det är rätt så naturligt såklart. Mest är det här hur allt kommer att starta. Med F gick ju vattnet först innan värkarna och det verkar lättast att förstå att något är på gång. För skulle nu värkarna komma igång, hur ska man veta att det är på riktigt? Skulle kännas så otroligt lessamt om man skulle känna värkar, dessutom som kom tätt. Så skulle man ringa till det där snorkiga sjukhuset och kanske få komma in, men tänk om värkarna sen skulle avta och vi skulle bli hemskickade igen?
Eller nu om vattnet skulle gå, men sen att det inte skulle hända så mycket mer. Det skulle också kännas rätt stressigt. Jag förlitar mig någonstans på att min kropp SKA VETA när det är på riktigt. Å helst om jag nu skulle gå över tiden och få igångsättningstid att bebis väljer komma ut spontant ändå. Föreställer mig att skulle man behöva bli igångsatt så tvingar man kroppen till något den inte borde vara redo för, vilket kanske försvårar processen?
Ja, dagarna går ju på nu och det kan ju hända att det kan hända närsomhelst! Av de tre mammorna som fått sina stora fina pojkar, gick en över tiden med 7-8 dagar. En fick 3 dagar tidigare och F fick på det berömda BF-datumet.
Det får mig att undra när det är meningen att vår bebis tänker komma. Tror lite på det här att allt har en mening. Kanske kommer bebis imorgon som svärmor tror (Det var tydligen Ds farmors födelsedag). Eller kommer bebis om en vecka då det är treårsdagen för mig och D, eller kommer bebis den 11e som för att vara punktlig, eller den 15e för att nappa på kusinens födelsedag eller den 17e för att det var det datumet som var bestämt först eller den 21a för att dela dag med min far eller kanske den sista dagen; 25e bara för att bli ett fullmånebarn. Vem vet! - Inte jag i alla fall, men hoppas min kropp kommer förstå det innan mitt huvud gör det ;)
På bortaplan med 13 dagar kvar.
Så idag var mamma-fikat på Torgstallet och vi var hela TVÅ som fikade, hehe. Som sagt det börjar ta på oss, å jag vill att BabyRex ska komma nu så H*n kan leka med mig och sen med alla sina kompisar.
Men jag uppskattade verkligen den gesten att han köpte filmen till mig, det är kärlek det!
Väljer att lägga till en bild ifrån bilden - det roligaste med bilden är vargmamman som jag ser EXAKT LIKADAN ut som idag, med gul klänning och mage som står rakt ut ;) haha!
För att gå in på detaljer - alla generade, blunda nu några rader!
Så hoppas nu att jag kan somna bättre ikväll och kanske få sova hela natten utan kisse-pausen så jag kan få en bra natt, så jag eventuelt kan orka måla påskägg med M imorgon.
95 % avklarad och endast 14 dagar kvar till BF
Nothing else matters. 18 futtiga dagar kvar
Annars sitter jag i ett mörkt sovrum med gardinerna fördragna för fönstret. Såhär trivs jag som bäst. Dovt ljus och hög musik som dränker alla tankar. Har en sån där typiskt skitjobbig hormon-monster dag. Stortjutit två gånger idag redan. Några få ord och jag bryter ihop som en stapel med sköra små pinnstickor. Men jag vet... allt är bara hormoner, men lika förjävla jobbigt för det.
Det är såklart att prova detta praktiskt när man inte har ont, men kan tänka mig att det kommer naturligt sen när man väl är där. Sedan tycker jag om detta, eftersom en förlossning är väldigt okontrollerbar, dessutom när det är första gången. Men att det finns något som faktiskt går att kontrollera och det är andningen. Du har något att lägga fokus på och detta känns tryggt för mig i en sådan sårbar situation. Så heja profylax-andning!
Men bebis får verkligen komma närsomhelst nu, för allt är klart och bara väntar på att få användas av bebis. Igår bäddade jag vaggan och ställde in den i BabyRex rummet, tog några kort förut, så tänkte lägga upp lite kort här så får ni se hur mysigt rummet blev, men framförallt vaggan. Som fortfarande tyvärr var tråkigt dyr, men fy satan vad nöjd jag är att det blev den vaggan. För den ser så otroigt mysig ut. Som ett riktigt litet näste som bara är bäst nog till min lilla krabat. Så jag avslutar nog att lägga upp bilderna och sedan får inlägget vara slut, för nu börjar det bli riktigt suddi-ruddigt för ögonen, så snart ser jag knappt vilka bokstäver jag skriver. Det är det sämsta att se dåligt och haft en gråt-dag, då sjunker synnivån till under hälften från 0-100 på tre röda.
Enjoy the picture!
Vecka 38 (37+0) och bara 20 dagar kvar
Veckan som gått har varit 100% tuta och köra. Lördags var det jönköping med IKEA (fast vi handlade ingenting där) Vi köpte ett dubbel-våffeljärn på Jula och till min förvåning så blev det en baby-badbalja med insats ifrån Biltema - typ det sista stället jag trodde skulle ha sånt, men där ser man! Söndagvar det bara tuta och köra igen för då blev det helstädning av huset. Jag tog övervåningen och D tog undervåningen och det blev en heldag så då var både kropp och själ rätt så död efter det med.
Måndag startade med kompis-besök ifrån Skåneland. Som tur var kom D hem tidigare så då kunde vi båda åka tillsammans och hämta upp S ifrån Falköping. Sen var det varit mysbesök fram tills igår - onsdag.
Jag förstår nu hur mycket jag uppskattar att träffa kompisar som man inte träffar särskilt ofta och hur mycket munnen kan gå i ett då. Kan liksom prata om ALLT och inte bara då med D, utan med någon som inte hört mitt bebis-tjat varje dag med krämpor och så stories from the past. Nej, verkligen helmysigt att umgås med en kvinnlig varelse då och då med. Men sen märkte jag igår när jag åkte bussen hem efter jag droppat av S vid tåget - att JISSES vad slut i kroppen jag var. Då hade jag sovit halvkasst både tisdag och onsdagnatt p.g.a rygg- och ljumskont, dessutom hade vi gått omkring i Ulricehamn hela tisdagen med och det blir en markant skillnad att gå omkring mycket från att bara sitta och glo på TV, sen är man på ett annat helspänn såklart när man umgås med människor som man inte träffar dagligen - blir att man vill få ut så mycket av tiden som möjligt, vilket resulterar i att sen när man äntligen kan slappna av till fullo så känner man sig DÖDi kroppen.
Men det blev ingen långvarig vila igår heller, eftersom babyproffsen ringde och meddelade att vaggan hade kommit. Då åkte jag och D dit direkt när han kommit hem ifrån jobbet. Sen var vi inte hemma fören vid 18-tiden, käkade mat och sen skulle vi montera ihop vaggan - Men FÖRST skulle vi rulla ihop madrasserna som S sovit på och då skulle jag ta ett spännband och sno runt OCH lyckas få spännbandets spänne rakt på knölen vid handleden. DET var droppen som fick bägaren att rinna över. Jag hade ont i kroppen och var så trött och även om det inte gjorde jätteont (men kändes) så började tårarna spruta obehindrat och jag snyftade fram att jag var så trött och allt kändes jättehemskt just då.
Min ängel till man visar då sin allra bäst sida. Han tar mig till sin famn och kramar och vyssar och säger att allt kommer bli bra och låter mig få gråta ut alla mina hornon-monster-tårar, Han leder mig sedan till sängen och bäddar upp. Placerar mig under täcke och filtar, ger mig en kopp te och sätter på harry potter på bandspelaren och kramar mig tills alla tårar lämnat mina ögon.
Sedan så satt jag där inne i sovrummet och låter kroppen och knoppen äntligen få slappna av efter intensiva dagar, medan D själv är ute i hallen och försöker montera ihop vaggan med en instruktionsbok som är rena grekiskan. Jag hör honom stöna och stonka och jämra över att "Nu blev de fel" och "Den passar inte där". Jag säger till honom att han behöver inte sätta ihop vaggan själv, att vi kan göra det imorgon, det är inget jag begär av honom. Jag vet ju hur lite tålamod han har när det gäller sådana saker och dessutom hade han också sovit dåligt på natten och led av sin egna huvudvärk.
Sedan slumrar jag till en stund och nästa gång jag öppnar ögonen så är det när D rullar in den färdigmonterade vaggan - och just i det ögonblicket var det de finast jag sett. Å den kärlek som bubblade upp inom mig. Det hade tagit en timma och mycket tålamod, men han hade monterat ihop hela vaggan själv och samtidigt låtit mig få sova. Å den kärleken...
Vi började dagen med MVC-besök vid 8-tiden, Det var stick i fingret där sockret såg bra ut MEN järnet var en annan femma. Det låg på 96 och var väldigt lågt, ovanlig då jag på de tidigare baby-besiktningarna gått igenom och haft ett väldigt bra järnvärde. Men nu var det lågt (och de kan ju förklara varför jag är så extra trött). Kosten är den samma, men bebis tar såklart mycket järn av mig, och då jag haft så bra värden innan har jag inte behövt ta några tabletter, men nu så får jag nog börja och hoppas att jag inte blir så stenhård i magen som folk säger att de blir av järntabletter.
Efter det pratet var det dags att lyssna på hjärtljuden. De låg på 140 som vanligt, sedan var det sf-måttet som han fick till 31... det var besynnerligt. Gången innan jag var hos bm var det studenten som mätte 32, gången innan dess 30 och nu 31. Så det var ett bekymmer att måttet varit snarlikt tre besök på raken, så då bokades ett tillväxtultraljud idag med vid 13.45. Detta tyckte jag var bra då jag ändå skulle vara i stan hela dagen (vilket jag fortfarande befinner mig).
Så när besöket var avklarat var kl ca kvart i nio. Ringde då och pratade med mamma en stund, sedan fördrev jag tiden inne på MVC (skulle vänta på att F skulle bli klar med sitt besök som hon skulle vara på vid 10)
Vi snackade om allt möjligt och jag passade på då min mage var så liten att även köpa en bit kladdkaka med en stor klick grädde och en kopp te. Det gick på samma pris som föregående beställning :P
Inne på bm:s rum skrev han in alla mått och kom fram till att det var en "normal" bebis. Han uppskattade att BabyRex vägde ca 2880 g just nu och det betyder att bebis kommer väga mer än sin pappa, även om BabyRex kommer en vecka för tidigt. Bm sa även något med -2.4%. Om det sen betydde att bebis låg på -2.4% just nu ifrån födelsevikt, eller om det uppskattas att han ska ligga på ett ungefär -2.4% när bebis föds, fick jag inget riktigt hum om. Men som sagt så var det ett väldigt normalt litet barn och jag följde ju min kurva klanderfritt.
Däremot så kan jag inte skryta längre, som jag nämnde i föregående inlägg att jag gått upp 0 kg. För imorse när jag vägde mig hos MVC stod vågen på precis 72. Men det tyckte jag var fusk för då hade jag både ätit frukost och hade masssa kläder på mig!
Vi hörs, och troligen i nästa inlägg så kommer en bild på den underbart fina vaggan och eventuellt även kort på BabyRex rum för nu är det ju helt komplett, hihi!
Vecka 12 redan? 23 dagar kvar
Ska visa för er vad det första jag såg när jag vaknade imorse. Mina ögon slogs upp och möttes av ett par ögon tillbaka, blev lite förvånad först, haha ;)
Så imorse när han gick upp frågade han om jag ville ha hans täcke med och gosa in mig i, svarade nej. Men fick Leo att krama om istället när D lämnade sängen. Men detta kom jag såklart inte ihåg till en början. Så när jag vaknar och tittar in i dessa gosedjursögon, då blev jag riktigt förvånad! haha, men ja, kom ju på sen varför och det som var skönt när jag vaknade var att jag inte kände mig arg på D längre.
D är föresten rätt söt. Han har nämligen drömt om vår bebis två gånger på en vecka. Då har han drömt om en pojke med mörkt hår... lite kul att han drömmer om en pojke, men tror att de gömmer sig en lurig liten tös i magen och jag är stensäker på att det är en pojk, men drömt om den här lilla flickan med vackra ögon... åh, det är så spännande!
Såhär ser det ut på dagens grav-app... nära nära nu :)
Varför ska jag till Falköping då? Jo, Sofie kommer idag och stannar till Onsdag. Det ska bli riktigt kul att träffas. Speciellt då vi inte träffats sen jag blev gravid i princip och för en annan är det lite otympligt att ta sig längre sträckor. Så då är det jättekul att hon kommer nerifrån Skåneland så hon får se mig, magen och huset :)
- Dricka hallonbladste (som tränar sammandragningar)
- Äta ananas har jag hört...?
- Äta stark mat
- Studsa, dansa och hoppa
- Kanske en liten färdknäpp, vilket jag egentligen tror minst på - då bebis verkar rätt så van vid denna aktivitet ;) ... hehe
Gravidetetsmånad 10, men bara kalendermånad 8... 27 dagar kvar.
30 Dagar kvar är bara en Månad.
Jag föreställer mig att jag kommer fokusera på den kommande smärtan som något som gör förjävla ont, men så länge jag håller fokus så kommer allt bli bra och smärtan kommer gå över tillsist. Men vad händer om jag tappar all kontroll? Som den Crybaby jag vart nu de senaste kanske jag kommer ligga där med tårarna sprutandeoch skrika att det går inte, jag klarar det inte... jag hoppas vid alla makter att det inte blir så, överlag att det inte blir så mycket skrikande. Det känns inte riktigt som "jag". Nä, jag satsar på hård fokus och förhoppningsvis kommer jag långt på det.
Sedan var det klassisk fredagsmys på kvällen med gladiatorena och farmen, och jag blev så tjurig när AK åkte ut. Typiskt!!
Men det var riktigt trevligt att träffa både Patrik och My som inte var svåra att umgås med alls.Vi kom dit strex innan tre-snåret. Pratade lite, gick omkring på gården i den iskalla blåsten för att karlana skulle få gå och kolla på alla maskiner och "roliga" leksaker. Sedan blev det premiärgrillat med gott kött, potatisgratäng, sallad och sås. Efterätt blev det fransk panacotta med vit choklad, så gott!.
Vi tittade även på skämtet till melodifestivalfinalen, fast vi satt nog mest och pratade sönder hela promgrammet. nu i efterhand får jag sitta och lyssna på alla låtar på spotify för att se om det var något att ha överhuvudtaget. Känns ju alltid lättare att ta till sig låtarna när man bara kan lyssna på dem och inte behöver se dem. Vi åkte hem lite efter tio och var hemma vid midnatt och då var vi båda riktigt trötta!
Söndag... ja det var en jävla skitdag. Kände mig grinig, osocial, deppig... ja, allmänt pms-monstrig med humör som gick upp och ner och ingen nytta gjorde jag på hela dagen.
Däremot gjorde D dessto mer. han fixade klart det sista till barnkammaren vilket innebar en sista målning på taklisterna och att slipa ner dörren så det går att stänga helt.
Är så fruktansvärt nöjd med hur rummet blev, den gröna färgen blev riktigt snygg till det vita taket och det mörka golvet. Nu är det bara möbleringen kvar innan jag kan "outa" rummet helt och hållet. Än så länge står det bara en tv därinne och vaggan kommer inte komme fören om tidigast två veckor :(
Men det snyggast i rummet är Dinousarierna på väggen som blivande faster E köpte. Hihi, skitgulliga!
Först ska vi få vår BabyRex nu i April, sen ska Ds kompis i Skövde ha i början på Juni, sen fick vi veta igår att de vi hälsade på i Vänersborg ska OCKSÅ ha barn i år, fastän i slutet på September. Haha. Nu är det bara en kompis kvar av Ds som inte förökar sig. Men de är ju också i den åldern 25isch. Sen kan jag väl tycka att de kan vara dags för mina kompisar att börja skaffa smått, men de kommer nog det med. Men riktigt kul för D att ha så många nära kompisar som ska bli pappor, då kan han ha många att prata med om alla bebis-saker. Kan nog vara nyttigt för honom :)
Syster M är ledig, så då ska vi åka till stan. Hon ska handla lite, jag tänkte gå förbi frisören och se om det finns några tider snarast. Sen ska vi kolla in sushi.stället i stan och se om det är något att ha.
Sen får väl resten av dagen bestå av att göra såna där saker jag borde gjort igår, men som jag lika gärna kan göra idag. ;) Så till alla glada goa läsare önskar jag er en bra måndag (trots det kalla vädret) Så lär ni nog höra mer härifrån inom kort. Tjingeling!
V 36 och fixerad! ... 34 dagar kvar
Dagens sf-mått låg på 32 cm, så ökat 2 cm sen sist och hjärtslag på 140. Fortfarande låga och fina så mina misstankar om en BabyPojke förblir. Har dessutom upptäckt en hormonrand över naveln. En väldigt blek dock och inte "hel" då den inte är under naveln, utan bara över naveln, men ändå en hormonrand (pojkbebis?)
Dränage igen, 42 dagar som gärna kan få gå fort...!
Chansen finns väl att om de kommer tillbaka, så hoppas jag att de inträffar efter bebis är ute. För då kan man få sövas ner under narkos så de kan skära upp "utgången" så vätskan kan passera fritt. Men nu vill jag fan inte ha såhär längre...!
Elva dagar senare. 43 stycken dagar kvar.
Märker nu också på mig själv att jag knappt håller koll på vilken vecka jag är i: Var det 32, 33 eller 34? Allt känns i ett enda virrvarr och allt smälter ihop.
Lördagen den 16e åkte jag och D till Gekås i Ullared och shoppade loss. De blev nytta med nöje. Köpte bland annat universal regnskydd och insektsnät. Även en skötväska och en ryggsäck som har blivit min bb-väska. Vi köpte penslar och rollers för BabyRex-rummet. Köpte dessutom Alfapet som jag tycker är så himla kul! Även doppresent till lilla E och påslakan till vår kommande skrutt (idag, fick vi även påslakan med små möss som blivande farmodern köpt på Tradera).
MEN detta lördagsnöjet hade sitt pris. På söndagmorgon vaknar jag med ond hals och en sjuhelsike massa snor. Gekås-sjukan!! - Det eskalerade ifrån söndag och höll på som värst måndag, tisdag och onsdag (därav min stora frånvaro hela förra veckan). Torsdag började jag bli bättre, men däremot blev Dennis dessto sämre (Gekås-sjukan!!) Så han stannade hemma torsdag och fredag
Då spat hade en möhippa inbokad när vi kom så var relaxen inte vår fören vid två, men det gjorde inte så mycket! För då hann vi landa och byta om i lugn och ro till baddräkter och morgonrockar. (Jag hade min röda baddräkt coh såg ut som en heldräktig hummmer, MEN vad gör det när vi var de enda i relexen :P)
Så vi satt och bubblade i poolen och fick smoothies och vatten med apelsinskivor i. Vi satt i bastun och svettades lite med, å sen var det dags för massage.
Jag fick ansiktsmassage och det hon började med var att fråga: "Ja, så brukar jag alltid fråga om jsg ska fixa ögonbrynen" - Jag svara ja och tänkte att de väl ingick i priset... det gjorde det inte. Så 150;- fick jag betala extra. Men bra blev det. Slipper fjuniet mellan bryna och de blev väldigt fina kanter. Försökte lattja ihop en bild där det är ögonbryna före och efter och en liten glad mun :) Klart de syns bättre resultatet i verkligheten än på bild, men man kan nästan se att kanterna blev mer markanta
.
La Copita låg väldigt bra till i Borås, centralt och bra och litet och mysigt ställe. Maten var spännande och god med.och detta avnjöt jag med alkoholfritt Cava :)
Förrätt: Honungsgratinerad getost med blad och nötter
Huvudrätt: Oxfilé i rödvinssky med potatisgratäng
Fy fan vad jag grinade. Ville inte ha tillbaka samma besvär igen och oron över att behöva skära där nere igen och kanske om problemmet skulle komma tillbaka månad på månad... nä fy vad jag grät!
Bestämde klokt nog att för att jag inte skulle sitta ensam hemma med min oro idag så rymde jag till svärmor för sällskap. När jag gick till bussen ringde gyn och bekräftade att jag fick en tid kl 13 imorgon. Kanon att jag fick komma in så snart! Så nu hoppas jag vid alla makter att om det är samma problem igen, att de ska gå att åtrgärda med pencilin och INTE skalpell. Men det lär vi se imorgon.
Gårdagens Alla Hjärtans, BM-besök och Mys-fredag. 54 dagar... ;)
Idag har det varit en riktig mysig fredag då jag och Dennis umgåtts hela dagen. Vet att han hatar och att han blir jätteuppstressad av att ha stillestående dagar när det inte går ihop sig med markägare och jobb som ska påbörjas, men för mig och BabyRex är det lyxdagar att ha honom hemma, så då väger det verkligen upp för den frånvarande Valentine-dagen igår.
Vid kvart i elva kom svärmor och hämtade mig och så åkte vi in till mvc. Hade tid 11.15, men bm var stressad som vanligt och lite sen så kom väl in några minuter sen.
Vi började med att ta stick i fingret (avskyr det =/ bättre att de tömmer armen på blod än nålar och stick i händer och fingrar...) Han undrade samtidigt om jag hunnit reflektera något över föreläsningen kvällen innan då vi gått igenom förlossnignsskedet och smärtlindring. Sa väl att den dagen kommer som den kommer och det var inte mitt största bekymmer, utan det största var den här nålen i handen de sätter ifall något skulle hända under förlossningen och de behöver sätta en nål, då sitter den redan där. Men som sagt ovan, så avskyr jag nålar i händerna. Men han lugnade mig med att vi skulle skriva i fetstil i min journal att de skulle sätta nålen i armvecket istället OM det skulle behövas - Men han påstod samtidigt att de inte satte sådan nål på alla. Själv trodde jag det var en rutinåtgärd och bra ifall att, än att försöka sätta en nål om något oförutsett skulle ske. Men det var väl bra antar jag.
Järnvärdet och sockret var bra dessutom. Järnet var lite lägre än tidigare, men fortfarande så pass bra att jag slipper knapra järntabletter, fantastiskt! - Fick väga mig dessutom. 68.2 kg. Ligger alltså fortfarande på "noll". Då jag vägde 68 kg vid inskrivningen på min födelsedag och sen hade jag tre jobbiga månader där basfödan var: Äppeljuice, äppelbitar och pasta med ketshup, då gick jag ner till 63 kg och nu är jag uppe på samma igen, så egeeeentligen har jag väl gått upp 5kg, men skryter så länge jag kan att jag ligger på noll-strecket ;)
Tillsist hittade han hjärtat och räknade det till 136 slag. Tror fortfarande stenhårt på en pojke om man ska följa sägnen om hjärtslag. Annars har Hon då lurat oss alla ;)
Magen mättes till 2 cm i ökning (nu på 30 cm) ... Till min besvikelse nu idag så har jag upptäckt två små bristningar under naveln. FAN! Ville inte få bristningar och är nu så orolig att bli ännu större och få ännu mer bristningar så jag kommer få en riktig fulmage! :(
Väl hemma igen så ringde jag och pratade med älsta syster A i närmare 54 minuter! och efter det pratade jag även med syster C, så kände mig riktigt effektiv på mitt sociala plan. Efteråt började jag laga kärleksmiddag till mig och bebismagen. Det blev Kotletter med ugnsbakade morot- och potatisklyftor i örtagårdskrydda. Till detta blev det grönsallad med paprika och bearnaisesås. Dessert: Chokladpudding toppad med grädde och hallon. Lite senare lyxade jag till det med honungsmelon och njöt av en BabyRex-vänlig Drink. Alkoholfritt vitt bubbel med apple sour och en massa is! Mums!
Så därför var det så gött imorse när jag vaknade till och klockan var närmare 7 och Dennis var kvar i sängen och jag försökte övertala honom att stanna hemma med mig och magen idag. Då avslöjar han att det var nog tanken, då den tilltänkta markägaren inte hört av sig, så han var för dagen sysslolös. Men lika glad för det blev jag! Så dagen har varit väldigt slapp och allmänt lugn. (förutom mitt besvikna utbrott imorse när jag upptäckte bristningarna :( !).
Så på förmiddagen följde jag med Dennis och kollade på ett hygge och efter det åkte vi hem till svärföräldrarna där svärmor var barnvakt och höll på att steka pannkakor, så då fick vi lite pannkakor med vid ett-tiden. Sedan tog vi det lite mer lugnt med lite te/kaffe och kollade på Disneys Robin Hood. Det rotades även fram lite bebis-kläder och ett par jättesöta sparkbyxor som Dennis haft som liten så det blir klart favoritplagg till vår lilla. SEN förstår ni, så gjorde vi värsta kapet! Det är väldigt bra med FB-loppissidor ibland, för där kan man hitta bra saker. Redan igår hade jag sett en som ville sälja sin babybjörn bärsele i närliggande samhälle. Så jag bad henne spara den lite till mig, tills jag kunnat visa Dennis och så. Vi bestämde att vi skulle åka vid tretiden och kolla på den och eventuellet köpa den. Å vi blev så nöjda! Den såg så ny och fin ut. Väldigt lite använd och den låg praktiskt taget fortfarande kvar i sin kartong. Score! Så för något som kostar 1400:- (då prislappen satt kvar på kartongen) betalade vi 500:- Win Win!
Väl hemma testade vi den genast med vår "provbebis", hihi.
Imorgon blir det Ullared och Gekås och handla lite smått och gott till bebis och kanske nåt användbart till mig, måste flytta lite pengar först så jag inte behöver vara orolig för slutsumman ;) Ha en god kväll! Bjuder på en sista bild på den där mannen som jag älskar mest <3
Ny Månad, 80% Klar - 56 dagar att gå
Han fick dessutom av sina syskon små vodka-flaskor i olika smaker, dreglade inombords över päron-vodkan. Det är ju så gott! (BabyRex kom ut nån gång och bli stor så mamma får smaka lite sprit... nä, usch vad hemskt det där lät, men det är visserligen sant å andra sidan).
Mars dag i veckan - 64 dagar kvar.
Ännu en massa dagar har gått utan ett ord här ifrån. Fredags var nog senaste inlägget så det är klart det hänt lite saker sen dess. Inga stora saker, men små små...
Lördag var vi riktigt effektiva jag och Dennis. Vi åkte in till stan och köpte lite bebiskläder, En jättesöt pyjamas på Lidl och sen tre par byxor, fyra sockar och en jättetuff munktröja som såg ut som Dennis skinnjacka ungefär på Lindex. Fick även ett jättegulligt paket av Rexens X-tra mamma. Visste att hon gjort något hemmagjort (anade att det var något i virk-väg) Men det var så mycket mer! Första synen jag såg var två saker från coolstuff.se som jag själv tittat på - varit så sugen att köpa själv, men inte gjort. Å så har hon köpt det istället, hon känner mig så väl!
