BabyAnkan

Han drog en sån lång sovstund igår med mellan 18-21.30. Men ändå sov han bra under natten med 2-2.5h mellan matintsgrn. Så jag hoppas han kör en lika bra natt igen.

Idag har C varit lite mer resonabel än vad han var igår när jag upplevde att han var lite mer orolig.

Vi gick upp vid 6.30. Väckte A med (Så han kan vara lite trött på kvällen med - förhoppningsvis). Vi körde en morgonen med blöjbyte, rensa näsan med saltvattenlösnimg, rengöring av naveln och påklädning. Jag har insett att det är så smidigt med sparkdräkt, bara ett plagg att tråckla på istället för body, byxor och tröjor.

Sedan gick vi ner alla tre och satte på en film på Netflix (Jag är så nöjd med min investering av grönt cast OCH min nya premunation på Netflix - då de har större utbud än HBO)

Sedan så somnade jag och C i 90 min och missade hela Pettson och Findus filmen... När jag vaknade satt A och spelade på sin telefon, så A  såg n9g inte mycket av filmen heller.

Vi käkade sedan lite frukost och medan C tog en ny sov-omgång spelade jag och A ett parti sänka skepp.

Efter det gjorde jag dagens goda gärning: rensade ut ALLA gravidkläder. Så nu säger vi på återseende till de kläderna. Och så passade jag även på att sortera bort lite kjolar och klänningar som jag aldrig kommer använda, så de skänker jag till lilla systerdottern som kan använda det till tyger när hon sitter och skapar vid sin symaskin.

När Dennis kom hem och såg kassen med gravidkläder så han "Det känns som du skaffade de här kläderna nyss och nu ska du göra dig av med dem"

"Nä", svara jag "De ska sparas uppe på vinden en stund"

"Du tänker så.. " svara han tillbaka med ett flin.

Så vi får se när och om denna kassen ska användas igen...

Utom att rensa kläder har jag inte gjort så mycket mer nytta idag. Vädret har varit grått och tråkigt. Så vi har inte ens varit ute. Hoppas vädret är lite bättre imorgon så vi åtminstone kan va ute en pyttestund. Tror att i alla fall 6åringen skulle behöva det...

Nä  nu är klockan snart 20.00 och bebis har sovit oavbrutet i 4h!! Ska börja buffa lite på honom och sedan göra lite kväll för liten och stor.

På återhörelse!

Lilla C har äntligen kommit till ro och somnat.

Så vad ska jag göra?

Passa på att ta igen lite nattsömn och vila eller passa på att blogga med en STOR kopp kaffe.

Svaret är alltid KAFFE☕

Så vad har hänt nu då? Vi tar det från början.

Måndag: Bebis kom på förmiddagen. Han åt så fint på bröstet redan från start, vilket kändes kanonbra (eftersom det är amningen jag oroat mig för).

Vi fick frukostbricka och jag fick sedan en lunchbricka på förlossningsrummet. (fast då fick jag typ sockerfall och blev jätteillamående. Så lunchen fick Dennis äta)

Sedan åkte vi upp till bb där jag fick ett pytterum. Det gjorde visserligen ingenting eftersom Dennis inte skulle stanna över natten. 

Dennis åkte sedan hem runt två till A och mormor.

Så då var jag själv på bb med lilla C. All personal var väldigt gulliga och tog väl hand om mig och var det nåt skulle jag larma på en gång, så det kändes tryggt och bra. Men det var väldigt skönt att bara få vara själv och njuta av den lille.

Dock så saknade jag adrenalinepåslaget som jag så tydligt kommer ihåg från förlossningen med A. Att jag då var superpigg och kunde ha sprungit ett flertal maraton. Men den känslan fanns inte denna gången. Jag kände mig trött och utmattad och dessutom hade jag inte fått en sov-bebis. Utan en kul liten bebis som tittade mycket och gärna ville snutta hela tiden.

När klockan var 18 så kom Dennis tillbaka med en stolt storebror och en stolt mormor. Å det kändes så fint att mamma fick se C när han bara var några timmar. Det var som en bra målgång efter de två veckorna vi hade väntat och längtat så.

Även A var alldeles tagen av lillebror och hade lite svårt att veta var han skulle ta vägen i rummet, så lyrisk var han.

Sedan sa vi god natt efter en timma och de åkte hem igen. Jag fick kvällsfika och sedan kom nattpersonalen och gjorde syremätning på C med klart godkänt.

SEN när allt var mörkt och tyst DÅ kom min separationsångest. Men herregud! Bebisen var ju på fel sida nu och hur skulle jag då kunna ha koll på honom. Jag skulle ju aldrig kunna somna. Tänk om nåt skulle hända (?!?). Min lösning blev att jag lade C i sin plastbytta som han sov så gott i. Sedan höjde jag min säng så jag kom upp så pass att jag kunde ligga ner och kika in och samtidigt ha min hand på bebis. Ställde även mobilen på larm varje timma. Å även om jag slumra till då och då, så hann jag alltid före larmet ändå.

Mitt i natten fick jag dessutom be personalen om Alvedon för då började jag få ont av eftervärkar.

Tisdsg: Efter att ha sovit mycket sparsamt första natten, men ändå lyckats med att både sitta och amma och ligga ner och amma så kändes det som en lyckad natt.

C sov så fint, så jag kunde duscha och sätta på mig vanliga kläder innan frukost.

Sedan var det läkarkoll vid kl 9 och mitt mål var att C skulle bli godkänd så vi kunde åka hem. Å ja, han fick full pott på apgar. Han var lite gul (115) men det skulle de se över igen när vi skulle tillbaka för pku.

Så lagom tills vi var färdiga hos doktorn så möttes vi av A och mormor. Bra tajming.

Jag samlade ihop mina grejer. Blev utskriven av en bm som hette Ulrika och så fick vi åka hem sen.

På kvällen kom farföräldrarna (+ gammelmormor) med klädpaket och det blev lite omtvistat vem C liknade mest.

Sedan kom första natten hemma. C fick testa att sova i sitt babynest och det fungerade bra att liggamma när han var i den med.

Onsdsg: Här kan jag erkänna att denna dag känns lite blurrig. Både dagar och timmar har rusat iväg på ett oväntat sett. Antagligen gosade vi mest med bebis och försökte underhålla A på bästa möjliga sett. För det har verkligen varit den största utmaningen hittills, att ge storebror delad uppmärksamhet  samtidigt som vi försökt etablera en god relation mellan honom och lillebror. Det har blivit en del tjuriga miner från 6åringen när vi nekat honom att göra något och det har blivit en del arga högljudda elefantsteg. Men som tur är så går det ändå att prata och kompromissa, så då fungerar det ändå.

Torsdag. Dags att träna på att gå upp i tid med ett spädbarn. Vi skulle vara i Borås för pku kl. 8.30, så vi skulle åka 7.30 och gick upp en timma innan, men det blev nästan lite stressigt, men vi hann ändå.

Bm tog vikten på C och då hade han gått från 2980g i måndags, till 2850g i tisdags till 2930g på torsdagen. För pku stack hon C o huvudet. Han fick först en socker-boozt och sedan fick han suga på mitt finger och sedan stack bm honom huvudet OCH BARNET SA INTE ETT LJUD. Så jäkla stencool och chill unge alltså.

Vi fick ut våra journaler och jag fick lära mig det nya ordet "Störtförlossning".

C blev helt utskriven trots att han vid tillfället bara var 70h. Men eftersom han både gått upp i vikt, inte var ett dugg gul OCH klarade hörseltestet med bravur var han "Good to go".

Vi åkte sedan hem till mormor och storebror med de goda nyheterna att C var godkänd i allt..

Under torsdagen började min kropp reagera på moderskapet. Brösten blev stenhårda och under armhålorna hade jag som hårda golfbollar (svullna mjölkkörtlar). Mjölken rann dessutom till för jag började höra långa klunkar från C när han ammade. Så det var skönt att det fungerade.

Suturen (också kallad den gigantiska björntråden) började klia, vilket var positivt då det är ett gott tecken på läkningsprocessen.

Jag, mamma och A invigde barnvagnsdelen med. Vagnen kändes väldigt lätt att köra på gott och ont. När det kommer bli lite mer tyngd i bebis, kommer det nog inte kännas som att vagnen ska tippa så lätt. Men vagnen är väldigt enkel att vrids och styra, så plus på det.

Fredag: Så kom dagen med sorg. Hormonellstinn som tusan OCH så var det dags för mamma att ta stora blå och åka hem till Sthlm. Inte konstigt att jag bölade lite.

Det har känts så fantastiskt privilegat att kunna ha henne 24/7 i 17 dagar, å så skulle hon bara "överge" mig nu. 

Men efter några timmar kändes det redan bättre. Å när Dennis syster kom förbi med en gåva i form av en blöjtårta så blev jag SÅ GLAD.

Å en stund senare när Dennis var ute med A en längre stund och jag och C fick vara helt ifred. Då kändes det bra att kunna få komma i ordning lite hemma genom att plocka och fixa lite och göra såna där vardagliga grejer som disk och tvätt. Då fick jag lugn i kroppen att livet kan börja ordentligt nu och bebisbubblan började luckras upp lite.

På kvällen åkte vi dessutom till Dalum en sväng så jag fick lite miljöombyte. Så trots att dagen började i krokodiltårar, så slutade den bra i alla fall.

 

Lördag: Ännu en dag som nu i efterhand är lite lätt luddig. Det regnade en hel del så vi höll oss nog mest inomhus och mös.

MEN på kvällen så gjorde jag världens tabbe! 

Det är fruktansvärt negativt när en är övertygad om att en är oövervinnlig superkvinns och kan köra på 110% utan konsekvenser.

Så på kvällen när Dennis myste med C. Så ville jag passa på att leka med A. Så vi var ute och spela fotboll. Jag sprang mycket, lyfte A, böjde mig, vred mig och överansträngde kroppen...

Så kom Söndag: Jag vaknade och AJ!!

Detta skrev jag på Facebook i gravidgruppen: 

"Det här med eftervärkar - hjälp! 😢😱

Dag 6 efter bebis kommit ut och jag vill krypa ur kroppen så ont jag har av eftervärk.

Kommer inte ihåg detta från barn nummer 1. Visst hade jag eftervärk då när jag amma och livmodern sög ihop sig medan bebis sög ihjäl brösten (Å då lipa jag för det gjorde ont både här och där)

Nu vaknade jag efter en amning av blossande smärta nere i magen som eskalera. Jag tog mig till duschen och spolade varmt vatten, men det hjälpte knappt.

Smärtan stråla ner i ljumskar, venusberg och ut i ryggen.

Jag har tagit två Alvedon och ligger med vetekudde nu. smärtan är mindre men inte helt borta.

Min mamma förvarna att eftervärkar kan kännas mer med andra än första barnet (varför det nu är så vet jag inte...)

Nu hade jag tur som hade barnafadern hemma. Men jag blir grymt orolig att få såhär ont igen nu kommande dagar när jag ska börja vara själv med stor och liten.

tips, tricks, pepp?"

- På detta fick jag många svar att eftervärkar kan göra så svinont. Men även några svar att det kan handla om en början till infektion.

Dennis däremot poängtera direkt mitt busande med A dagen innan. Jag kunde inte känna mig dummare. Även om jag mått bra, så har min kropp gått igenom en förlossning. Varför var jag tvungen att fresta på kroppen i onödan då?! 

Så nu tar jag Alvedon varje dag för att inte få sådär sjukt ont igen. För sen i söndags har jag haft som träningsvärk i nedre delen av msgrn. Men det kanske jag behöver ha (lite ont alltså) för att mitt huvud ska fatta att jag SKA TA DET LUGNT.

Annars är jag rätt imponerad hur snabbt kroppen återhämtar sig. På före bilden är det tre dagar innan förlossningen och den andra bilden är 6 dagar efter. Som sagt, imponerande hur snabbt kroppen kommer ikapp 

Måndag: En vecka som gått och jag fattar knappt hur fort den veckan gick. Jisses!

Det bästa på dagen var att vi var i Borås på morgonen där ögonspecialist konstatera att C är helt ögonfrisk.

Det spelar ingen roll om han fått mina aniridi-gener MEN jag är mycket glad att han slipper den bördan i livet. För livet är nog krångligt som det är ändå.

På eftermiddagen så körde svärmor in oss till vårt första bvc besök. C hade inte ökat i vikt sen torsdagen MEN däremot växt 1cm på en vecka.

Bvc sköterskan var väldigt bra med. Så jag är mycket nöjd att jag bytte till henne. Å nästa måndag blir det ett hembesök, så då får vi se hur mycket han växt till dess.

Tisdag: Igår hade vi fått myndighetsbrev. Dels från FK om barnbidraget. Men även från SKV om barnets namn.

Så 8 dagar gammal och C har fått sitt fullständiga namn bestämt: Casper Bernt Simon.

Bernt efter Dennis morfar och Simon efter min "brorsa" + att Dennis heter Simon i mellannamn, så det passade bra tyckte jag. Så nu hoppas vi att SKV godtar detta med.

Onsdag: Idag, dag 9.

Efter att denna mamman levt i mjukisar eller morgonrock. Så kändes det riktigt gott att klä dig i ordentliga kläder eftersom jag skulle lämna A på förskolan idag.

Idag var vår första "riktiga" dag då vi skulle leva ett vardagsliv med Dennis på jobbet.

Det var även dagen då C skulle börja få humör med. För det har varit klart bestämda åsikter från bebisen idag och den här mamman kan erkänna nu på kvällskvisten att hon känner sig rätt färdig efter en prövande dag.

Imorgon behöver vi inte lämna huset om vi inte vill (eftersom det är röd dag). Men det ska bli lite spännande å se hur C kommer utveckla sin personlighet mer och mer.

Men jag återkommer om det.

Jag ska försöka att skriva lite oftare för att slippa såhär långa inlägg. Men detta var iaf första veckan i mitt 2barnsliv.

To be continue... 😉😘

Dennis tyckte rätt synd om mig (och trots hans "obehag" att inkräkta på bebisens revir så testa vi en liten färdknäpp vid 23-tiden).

Jag somnade sedan och vaknade nästa gång vid 2-tiden med "snälla" värkar. Jag låg blixt stilla först för att jag var orolig stt jsg inbilla mig eller att det skulle försvinna om jag rörde på mig. Efter en stund gick jag ändå en trappa ner till det fantastiska fenomenet natt-TV. Jag satte mig på pilatesbollen och guppade, samtidigt som jag började klocka. Då var det värkar med 3.5-4 min emellan, men inte så starka.

Klockan gick och värkarna blev glesare - exakt som hade hänt mellan fredag och lördag när allt avtog - Å jag blev SÅ BESVIKEN. Så jag gav fasen i att sitta uppe och gick och lade mig vid 4-tiden, dock med lite molvärk.

När Dennis gick upp  vid 6-tiden hade jag till min förvåning fortfarande molvärk, så helt borta var inte känningarna. Jag stämde av med honom vart han skulle jobba och då hade han bestämt att jobba i Mullsjö (30min resa) istället för bortom Borås (1h resa).

Sen somna jag om igen.

Klockan 7.45 gick jag till sist upp. Satte mig på toa och då var det lite blodigt slem  - aha! proppen tänkte jag - så jag ringde Dennis och sa att antagligen har proppen gått och jag har lite känningar. Det var säkert inget så på g, men han kunde väl sakteligen ta sig hemåt.

Efter samtalet kände jag mig typ dum. Jag kollade mer på pappret och tyckte att det var pyttelite blod och jag hade ju inga ordentliga värkar (som jag hade haft på natten). Jag började nästan ångra att jag ringt hem Dennis. Så onödigt att ringa när det säkert inte skulle hända nåt på flera timmar.

Jag gick ut från toaletten och stämde av läget med mamma. Jag sa att proppen hade gått, men det var säkert inget på g. Jag hade ju bara lite molvärk... kanske skulle jag ringa till förlossningen och rådfråga... men bara kanske.

Jag gick sedan ner till Tv:n. Efter en liten stund kom A ner och pratade i babymonitorn (hans nya walkie-takie). Han ställde den ena i köket och eftersom jag inte fann nån vits att han skulle leka med den, så skulle jag gå in i köket och stänga av den. Jag hann halvvägs in i köket och sen SPLASH. Ingen förvarning, inget klickande ljud av hinnor som brister. Utan bara plötsligt så rinner det ut en massa Marängvatten på köksgolvet.

"Eh, mamma kan du hämta en handduk till mig. Mitt vatten har gått", ropade jag till mamma som genast gick och hämta ett stort badlakan.

Glatt hoppar A in i köket, för han undrar väl varför jag står i köket och ropar.

"Stopp! Gå inte här. Det är maräng-vatten på golvet".

A undrade såklart vad maräng-vatten var för nåt. Men jag hann inte riktigt förklara just då.

Jag satte mig på toaletten och ringde till förlossningen. Då var klockan 8.10. Jag berättade att jag haft oregelbundna värkar på natten, att slemproppen gått en halvtimma tidigare och precis nu mitt vatten. BM undrade om jag ville stanna hemma och vänta in tätare värkar eller om jag ville komma in nu på en kontroll.

Tjaa, jag kunde väl lika gärna åka in och kolla hur det såg ut. Skulle jag inte vara öppen så får de väl skicka hem mig. BM önskade mig välkommen in och sen lade vi på samtalet som tagit 2 minuter och 23 sekunder.

Mitt i samtalet så kom Dennis hem (vilket måste gått ruskigt fort). Jag hör hur mamma informerar honom om att vattnet gått och att jag pratar med förlossningen. Han blir minst sagt lite stissig. Därför ber jag mamma att hämta ett par torra trosor och en tjock binda... för Dennis prioriterar att torka rent köksgolvet.

Sedan hämtar vi bb väskorna och babyskyddet.

Jag är fortfarande ko-lugn (eftersom jag tror att detta är början på något långt och utdraget). Jag sticker in huvudet i vardagsrummet och säger till A att "mamma och pappa åker bara till Borås för att se om Marängen vill komma ut". Okej får jsg till svar och jag kan lämna hemmet med tryggheten att storebror är cool och inte alls blivit uppstressad av det som komma skall.

Dennis kör ut bilen och jag tycker han kör lite onödigt fort. Allt är ju bra och lugnt... eller.

På motorvägen börjar jag få regelbundna värkar och de känns med. Nere i ryggen och magen och att sitta med bälte är väldigt obekvämt helt plötsligt.

Jag får vid ett tillfälle be Dennis att sluta prata då jag behöver fokusera när smärtan kommer. Jag börjar klocka värkarna igen och det känns lovande. Kanske blir vi åtminstone inte hemskickade.

Väl framme vid sjukhuset så betalar Dennis parkeringen till klockan 13 dagen därpå för det borde väl räcka.

Vi går in till förlossningen och möts av den trevliga bm jag pratade med i telefon. Vi visas in i undersökningsrummet och hon tar leg på mig och lite uppgifter när vattnet gick och så. Sen får vi vänta en kort stund på bm som ska undersöka mig.

Då passade jag på att ta ett sista ķort på Marängen på insidan.

BM kommer in och presenterar sig som Carina - men eftersom jag får en värk just då - ber jag henne att upprepa sitt namn igen eftersom min hjärna inte kopplade vad hon sa.

Hon hade hunnit läsa min journal om att bada och lustgas och att om nål ska sättas ska det göras i armen och inte handen och generellt att jag såg dåligt, så det var viktigt att kommunicera vad som hände och gjordes (tur att önskelistan var kort, så hon hann läsa den.)

Sedan tog hon ett blodtryck som visade normalt. BM satte på mig ctg bältet och ville kolla hur öppen jsg var. Men just då så fick jag en ny värk så hon fick vänta.

Sedan skulle hon undersöka och då skoja jag "vi får se om du hittar tappen. För det gjorde inte min bm när hon skulle ta cellprov"

Oj då, sa bm och kunde sedan konstatera att det var inga problem att hitta den. Det var lite kant kvar, men jag var öppen 4cm. (Yes! Tänkte jag, då blir vi inte hemskickade i alla fall). Bm kände också en del hinnor som var kvar. Så vattenavgången måste ha fått pysläcka någon annanstans. Men Bm gjorde en svepning för att jag skulle kunna öppna mig lite snabbare.

Precis efter det fick jag en ny värk som jag förväntade om. Då blev BM lite fundersam och frågade om jag hade väldigt korta börjar eller om jag dolde det väl.

Dennis menade då på att i de lägena (hög smärta) så gnäller jag inte i onödan. 

BM kollade sedan om det fanns något ledigt vardagsrum, vilket det fanns och jag blev positivt överraskad eftersom jag inte trodde jag fick bada då mitt vatten hade gått. BM sa att vi kunde vänta kvar i undersökningsrummet så skulle hon ordna lite. Men sen fick jag en ny värk och plötsligt ändrade hon sig snabbt och så skulle vi gå till förlossningsrummet direkt. Då var klockan ca 9.09.

Vi gick igenom korridoren och fick rummet längst bort och även om det inte var en lång promenad så var den effektiv. För på den sträckan hann jag öppna mig 2cm till.

Nu går det fort så häng med....

De började tappa upp i badkaret och lovade att jag skulle få hoppa i så fort de hade fått koppla mig till ctg först.

Vid detta läget hade de kunnat be om vad som helst. Smärtan var hög och jag lydde snällt till allt de ville.

Jag slet av mig klänningen och lade mig naken på förlossningssängrn. De satte på ctg och kunde se att här gick det undan i värkarbetet.

BM tittade rakt på mig och sa tydligt "Du får sitta i badet, men du får inte föda där, okej"

Jag kände mig väldigt lydig och svarade okej. 

Smärtan som ökade tog över allt mitt fokus. Men ändå kändes det så bra att BM var så tydlig mot mig vad hon förvänta sig av mig och exakt vad jag skulle göra.

Sedan så undersökte bm mig igen och insåg att jag hade öppnat mig till 6 cm och var på väg i rasande fart till 7, 8, 9.

Vill du ha lustgasen här och nu frågade hon och det ville jag absolut. Där och då struntade jag i allt vad som var bad och annat. Jag ville bara ha lustgasen NU

Sköterskan som höll på att koppla lustgasen in i badrummet fick helt plötsligt dirigera om och koppla lustgasen bredvid sängen.

Mitt i vilarbetet uppfattar jag Dennis stå mitt i rummet utan en aning vad han ska göra.

För att slippa att ha han stående med blicken mot Maräng-utgången. Så ber jag honom stå v8d min höger sida.

Han ger mig masken med lustgas och sedan börjar älsklingen att klia mig i håret. Alltså där i stunden var det så skönt (typ akupunkturisk avkoppling) och såhär i efterhand tycker jag att det var en sån fin kärlekshandling.

Innan jag tar masken så säger jag min "största farhåga", att jag är väldigt orolig för att börja må illa och kräkas (för det gjorde jag med A. Då kunde jag inte använda lustgasen på slutet för jag mådde så illa). BM var väldigt stabil och lugnade mig att om jag bara började andas i masken så fort värken kom och andades igen igenom hels skulle det gå jättebra. Å det gjorde det.

Jag andades. T.o.m så pass att de fick be mig att ta bort den ibland och andas vanlig luft.

Dennis fråga om han skulle hålla i masken åt mig.

NEJ blev mitt svar. Den skulle jag hålla i. Den var min. Mitt fokus. Min tröst. Mitt allt.

"Nä du", skratta bm, "Den vågar du inte ta för henne".

Värkarna kändes. Ändå blev jag förvånad att det fungerade så bra att överleva dem med lustgasen.

Helt plötsligt säger BM "Vill du trycka så får du. Men inte på slutet när jag säger till. För det får inte gå för fort"

Och jag kände, jo jag vill trycka men jag förstod inte varför jag fick det redan, vi hade bara varit i rummet i 20 minuter. Med A hade jag värkar i 4h innan jag fick trycka.

Så jag börjar trycka. Jag håller vänster hand bakom huvudet och känner Dennis fingrar som jag håller hårt om. Höger hand håller i masken och jag skriker i masken. Jag blundar och skriker.

Jag känner smärta, hur jag vidgar mig, det bränner, men att det går bra.

BM peppar mig och hojtar det går bra.

Medan jag bryter ihop och ropar i masken "Det går för bra".

Tårar, smärta, rädslor. Det går för bra. Kan det båda gott? Nåt illa kommer hända, för en förlossning kan inte gå såhär bra, eller.

Två krystvärkar och huvudet är redan ute. Jag kommer helt plötsligt på att BM sagt att jag inte får krysta på slutet. När är slutet? Får jag trycka mer? tänker min hjärna.

BM säger till mig att jag kan trycka om jag har en värk. 

Nej det har jag inte svarar jag och hon svarar kolugnt nej då väntar vi på nästa.

Så huvudet är ute. kroppen kvar inne. Sen kommer nästa värk och den lilla dräller ut.

Navelsträngen är inte för kort denna gången så bebisen får komma upp på min mage på en gång.

Bebis lever. Bebis skriker. Vi klarade det. Jag klarade det.

Denna gången brydde jag mig inte om klockan. Tiden spelade ingen roll.

Jag frågar istället "Vad är du min maräng?"

Å de visar och säger en pojke.

Jag börjar gråta (vilket jag gör nu igen när jag skriver om det) för jag tänker på A. Det finaste jag har hemma. Att vi har gett honom det han velat ha mest i hela världen, sen den dagen vi berättade att vi skulle ha en bebis.

Han har fått en lillebror.

Allt annat efter detta är helt andra historier som jag väljer att berätta i andra inlägg.

Detta var min förlossningsberättelse om hur mitt andra barn kom ut i livet.

Tiden på förlossningen var 41 minuter. krystvärkar i 11 minuter. Detta klassas som en störtförlossning.

Men mitt huvud hann med och min kropp med. Jag fick en 1a grads bristning på båda sidor blygdläppar som syddes utan större anmärkning. 

I efterhand inser jag vilken tur jag haft att allt gick så bra.

Att jag hann ringa hem Dennis. Att jag följde magkänslan och åkte till Borås på en gång.

Från det vi lämnade hemmet hade vi en välskapt bebis en timma senare och jag känner mig så nöjd med förlossningen.

Familjens minsta medlem heter Casper. Han föddes måndagen den 20 maj klockan 9.41. Casper var 51cm lång och 2980g lätt. Han har vackra bebis-blå ögon som stirrade in i min själ på en gång och ljust fjun på sitt 33cm tjocka huvud.

Han är ingen Maräng längre, utan mamma och pappas och storebrors finaste Casper. 

Men

jag försöker i alla fall.

I natten mellan fredag och lördag vaknade jag vid 2.30 med molvärk. Det kom och gick, oregelbundet, men det kändes (å jag hoppades!). Efter några värkar i sängen - där jag nästan var rädd att röra mig ifall det skulle försvinna - så gick jag till sist upp. Jag satte på Tv:n och satt sen och guppade på pilatesbollen till x antal avsnitt av Vänner. När klockan började närma sig 5-6, så lade jsg mig i soffan... och stensomna. Vaknar någon timma senare och då är all värk borta.

Kände mig så jäkla snuvad!!

Så hels lördagen kände jag mig trött och låg och ville bara ha tillbaka lite smärta - men nä ingenting.

Så jag fick se ESC finalen i lugn å ro hemma. Men all besvikelse gjorde mig rätt likgiltig till programmet.

Så idag söndag ville jag hitta på nåt kul för att få tankarna på nåt annat. Så vi åkte till Mösseberg där jag och A gick upp och ner i tornet. 418 trappsteg t/r, men det enda som kändes var i ljumskarna efteråt. Å med denna konstiga host-förkylningen jag dragit på mig, så blev jag bara mest matt i kroppen.

Så, som sagt, jag försöker mina små knep.

Men det är tydligen denna bebis som bestämmer ändå.

Nu race:ar vi mest mot tiden: Blir det en Oxe eller en Tvilling och kommer jag få se bebis på utsidan eller på insidan via ett ultraljud först.

Time Will Tell. Men BF+5 kommer vi nog åtminstone passera 😑 

Vi hann i alla fall med förskolansdag igår. Vilket känns bra såhär i efterhand. Det brukar mest vara tipspromenad, loppis och fika. Men ni hade de gjort upp 6 st stationer där barnen fick göra diverse. Å eftersom det var sista förskolansdag för A så kändes det ännu viktigare att delta. Nästa gång (om 2 år) då är det Marängens första förskolansdag. Konstigt att tänka sig det.. 

Idag var jag i alla fall hos bm. Hon kändes vimsig som vanligt, men hon är trevlig, så hon vinner i längden.

Hon mätte blodtrycket som var högre än vanligt 140/75. Men det är tydligen undertrycket på 75 som en ska vara mer observant på. Hon mätte dock tre gånger, men ändå var det ingen jättefara (?). Om det blir fler besök ska hon kolla det igen, men jag klarar mig en stund.

Sen så lyssna vi p0 hjärtat - 140 stabila slag. Bebis rörde på sig som den ska och ligger fortfarande ruckbar med huvudet ner i bäckenet.

Dock var SF måttet bekymmersamt. Förra veckan mätte hon till 34cm, då hade jag haft ett mått på 35-36 cm två veckor tidigare (v37+0). Nu fick hon de till 33, knappt 34 cm. Så nu har hon bokat in mig för ett tul på spec.mvc. Jag fick en tid på tisdag vid lunchtid. Så har det inte kommit någon bebis till dess så blir det en tripp till Borås då.

Bm var inte orolig att bebis inte växer, utan ultraljudet är för att kolla fostervatten mängden. Vi vill ju inte ha en torrlagd Maräng!

Efter besöket när jag mötte upp mamma och A så blev A SÅ BESVIKEN. Han klappade på magen och suckade. Han hade hoppats så att bm skulle plocka ur Marängen.

I dessa dagar vet jag inte om det är jag eller A som är mest otålig och vill att bebis ska komma ut. 

Dagens outfit är en av mina favorit-mammatröjor. Jag måste ju passa på att använda den nu innan bäbben pluppar ut. Synd att jag inte tänkte på att ta ett kort i samma vecka som jag hade den med A. Samtidigt är det kul att se att jag är inte så mycket större nu som då. Denna gravidkropp lägger inte på sig ner än nödvändigt. Å då moffla jag rätt mycket chips å dipp igår.

Mjaa... har inte så mycket mer att rapportera om.

Dennis fråga i morse hur jag mådde. Bra. Jag känner ingenting att det ens skulle vara i närheten till något.

Jag har haft mer sammandragningar den här veckan med stenhård mage. Men inga onda förvärkar. Jag har haft pyttelite molvärk till och från. Men när jag väl börjar hoppas så slutar det, så jag nämner det inte ens för någon.

Jag är dock väldigt nyfiken och tänker ofta på hur det kommer starta.

Om jag får ha ett önsketänkande, hade det varit kul om vattnet kunde gå först. Bara för att känna hur det känns. Jag har hört från andra hur det knäpper till och sen hur det börjar rinna/forsa.

Samtidigt så har jag också hört många där vattnet gått och sen inget mer, värkarna har tagit tid innan de kommit igång. Så då är kanske värkarbete det bästa att börja med ändå. Men vi får se...

Nu så ska vi klara av denna fredag. Imorgon är det lördag och ESC finalen. Då ska vi grilla kött och äta chips.

På söndag tar vi dagen som den kommer. Passa på att umgås med Dennis när han är ledig.

Å på Måndag så får väl jag och mamma hitta på nåt skoj med A, så dagen går den med. Sen blir det tisdag och tul och på kvällen är det föräldramöte. Så jag kan nog få dagarna att gå ändå. Fast det känns väldigt segt just nu.

Ja om inte förlossningen går i rykande fart på mindre än 2h (vilket jag INTE hoppas på), kan jag nog anse att jag gått över tiden denna gången. Vilket jag känt på mig hela tiden.

Bara för att A var ett sånt A-barn med en "ljuvlig och lagom förlossning" och kom på rätt dag. Så har jag inte haft några förhoppningar att denna skulle göra likadant 

Även om jag försökt diverse ting för att driva ut Marängen innan BF så har inte:

- hallonbladste

- hel ananas 

- färdknäpp

- stimulera bröst 

- lång promenad (i Borås djurpark)

- snabb powerwalk (till dagis)

- studsa pilatrsboll

- frosta av frys 

- bullbak 

OCH

- suttit blixt still och glott på 8 avsnitt Vänner på raken

INGET HAR HJÄLPT 

Marängen - Mamma 

1 - 0

Men hen kommer när hen kommer ...

Nu är jag dessutom helt klar med Marängkalendern. Så är lite orolig att jag ska bli rastlös nu. Klart att jag kan hitta på massa saker att göra. Men motivationen och energin ska ju finnas med.. vilket det inte riktigt gör.

Det enda jag hoppas på är att inte behöva bli igångsatt. Jag är inte orolig för hur förlossningen ska starta och när. Jag är inte rädd för smärtan. Det kommer göra så häcka ont MEN jag litar på min kropp. Men jag är orolig att behöva tvinga igång något om min kropp inte är redo  Då har jag fått för mig att min kropp inte kommer orka med på samma sätt, som om det skulle starta av dig självt.

Men en vet aldrig. Så vi får se 

Än så länge har jag inga jättestora eller långa förvärkar. Jag har haft lite snäll molvärk  idag. Men ingenting att skryta om.

Någon slempropp har jag inte heller sett skymten av. Så det verkar lugnt.

Ja... Det blir inget långt inlägg idag. Bara en uppdatering att här fortsätter marängen bakas på

Glöm allt det där!

För just nu känner jag: FÄRDIG 

Jag är så uttömd på kraft och energi. Så nu kan Marängis lika gärna komma så jag kan vara sådär härligt amma och byta blöja kl 02.30-trött istället.

Tröttheten beror till stor del på att jag drygt en vecka nu har börjat "nattvandra". Antingen somnar jag inte på kvällen och då går jag upp å äter, kissar och kollar på rederiet. Eller så somnar jag några timmar för att sen vakna vid 00-01 och inte kunna somna om på flera timmar.

Som inatt, då vakna jag halv tre och hade stora problem att somna om. Det underlättar inte heller att jag vet att jag ska upp kl 7 med Å för att göra han i ordning till förskolan kl 8.

Å oavsett hur mycket jag håller igång på dagen (en stor del tack vare Marängkalendern) och att jag inte sover nåt på dagen, så är jag ändå inte trött kl 22 på kvällen. Detta börjar alltså driva mig till vansinne  För tänk om jag ska ha det såhär tre veckor till?! 😭

Till följd av denna psykiska trötthet, så reagerar min kropp genom att vara ledsen. Helt plötsligt kan jag sitta där på sängkanten och gråta. Hejdlös gråt och känslan av INGEN FÖRSTÅR MIG.

Så visst. Det står att jag har BF om 7 dagar. Att Melon-marängen är till 97.5% klar. Men det kunde lika gärna vara decennier kvar i min trötta gråtvärld 

Igår var jag hos bm. Alla värden var bra som vanligt. Blodtryck 130/80.

Bebisens hjärta slog i 135 å då sov den. Huvudet neråt, rävbulsn uppåt. Men fortfarande ruckbar (alltså inte fixerad än - besvikelse nummer 1). När bm skulle mäta magen så fick hon de till samma mått som för två veckor sen, 34-35cm. Så därför tror jag ännu mer nu att magen i alla fall har sjunkit och det trodde bm med.

Sen var det dags för stora cellprov-floppen.

Jag undrar hur hon hade gjort om hon skulle gjort en hinnesvepning eller om det inte hade gått heller. blääh! jäkla flopp!

Jaja. Detta blev ju inget muntert inlägg. Men jag pallar inte orka vara munter!

Så jag fortsätter med min trötta och ledsna persona och så får vi väl hoppas dagarna rullar på ändå. 

Har min kalender som en ljusglimt iaf.

De senaste dagarna har jag haft uppdrag som:

- Testa ett nytt mobilspel

- Ladda över alla gravidbilder till hårddisken

- Virka en Maräng

- Fotvård

- måla100 lager nagellack 

och idag fick jag bubbelbad med ansiksmask

Så de tre senaste dagarna har jag verkligen tagit hand om mig själv från tå till topp.

Det var så jäkla kallt efter jag lämnat A på förskolan. Så när jag kom hem så fixa jag frukost och sen suttit i badet sen dess (två timmar nu).

Men det var behövligt för jag har som sagt hunnit med frukost. ansiktsmask (glowing - för det ska en väl göra som gravid??), gråtit ORDENTLIGT, tjafsat med mannen i telefon (suck!!) och hunnit blogga.

Så det var verkligen två bra timmar i badet. Suttit och hoppas lite på att det skulle kommit lite slempropp eller blod. Men ingenting  Inga känningar, ingenting.

Så jag får väl anse mig färdig och börja gå upp ur badet nu.

Kanske ta en kopp kaffe (ja jag har börjat dricka kaffe igen och det funkar bra utan illamående) å umgås lite med mamma som nu är inneboende tills er höghet Marängen behagar titta ut.

Over and out (or up)

#Marängkalendern 

#8dagartillBF

Jag har en snoozehörning till son en trappa upp som inte ville gå upp innan 8.30 och så har jag två borrande män en trappa ner (rörmokare som ska görs det sista i badrummet nu).

Å i mitten av dessa två världar av sovande barn och arbetare, så sitter jag med min kopp hallonbladste och en skål fil och müsli.

Kan vi föresten prata om det här med hallonbladste? Jag undrar hur just detta teet kom att bli gravidteet. Hur kom de på att just hallonblad kan stärka livmodern och minimera blödning efteråt? Är allt egentligen bara slump och myt?

För när jag tänker efter så fungerar alla gravidkroppar, även de som tillhör samma kvinnokropp. 

Min BabyRex graviditet var inte alls lik BabyMaräng graviditeten som jag är i nu.

Så hur kan "proffsen" förlita sig på att kvinnor som druckit hallonbladste och som t.ex blött mindre eller återställt sig snabbare, att det skulle ha med teet att göra? Det kan ju bara vara att just dessa hade bättre läkningsprocess där och då och teet hade 0% påverkan... Ändå fortsätter jag dricka en kopp per dag  Så hoppet i placebo-effekten gör väl en del då.

Så jag och Marängis befinner oss idag på dag 13 från beräknat datum. Men jag tror kanske mer att bebis ligger kvar och kommer ut kanske 18e? eller 21a? Oavsett så känns det fortfarande spännande å få uppleva när det sätter igång och hur. Jag har inte tröttnat än i alla fall på att vara gravid. Kan faktiskt njuta av den här sista tiden. Mycket beror på att jag mår bra i kropp och knopp.

Saker börja komma på plats hemma. Jag har inte ont i kroppen och jag orkar gå upp varje morgon och ta tag i saker. Å här kommer Marängkalendern in och hjälper till. Det är inga avancerade saker att göra  Men det är nåt varje dag som ska göras och det får kreativiteten att arbeta, det ger mig energi att fokusera på annat än väntan och mycket av det jag gör behövs göras. Inget är direkt "onödigt"

Få se om jag kommer ihåg vad jag gjort de senaste dagarna.

- Ringt en saknad vän

- Lärt mig alfabetet på teckenspråk

- Bäddat rent sängen

- Rensat smink och städat i badrumsskåpet

- Läsk-test

Vissa saker har bara varit att ta tag i och andra grejer har krävt lite tanke och kraft, men allt har ändå varit som dagens friska fläkt.

Får se om jag går över nu och behöver fortsätta med lucköppning , om jag ska hitta 14 saker som kan sätta igång en förlossning. Typ: Gå upp och ner i trappor, ät en hel ananas, ät stark mat, färdknäpp, studsa på yogaboll... hehe.

Kroppen då? Vad händer där. Jo en hel del skulle jag säga.

Sen jag börja med hallonbladsteet (placebo!!!) så har jag upplevt mer mensvärk dagligen. Inte mycket och ofta, men det finns där.

För någon vecka sen så upptäckte jag också att det kom vätska ur brösten (det gjorde det aldrig med A). Jag blev väldigt fascinerad av detta. Vilken fantastisk kropp som bara vet hur den ska göra för att sätta igång saker, utan att Jaget behöver anstränga sig.

Natten till första Maj hade jag mina absolut första riktiga förvärkar med regelbundna sammandragningar. Dessa höll i sig i ca 2 - 2 1/2h och jag började få förhoppningar att något kansle höll på att komma igång MEN NEJ det slutade sen och har inte kommit tillbaka sen dess.

DOCK så funderar jag på om det kunde vara en fixering som kändes? För när jag tog kort på magen första maj och jämförde med en vecka innan, s0 tycker jag att det ser ut som den sjunkit? Ser ni också det? (Vänster v.39, Höger en vecka innan v.38)

I dagens Marängkalender ska jag ladda över alla gravidbilder till hårddisken (bra så inget går förlorat) och sammanställa lite bilder. Nu kommer jag inte ihåg när jag börja fota magen varje vecka. Men det ska bli kul att se förändringen som skett.

Jag får väl sätta mig ikväll efter A har somnat, med en läsk (har ju några kvar sen igår hmmm...), sätta på lite bra musik och sen bara köra på 😎

Nu gick Snoozehörningrn upp och Röris har lämnat bygget för frukostrast.

Så slut på friden. Får väl ta tag i dagen och så får vi se var dagen tar oss.

Avslutar med bild på Marängens grön. Nu är verkligen allting färdigt för Marängis ankomst (Vi har t.o.m ÄNTLIGEN bestämt namn med)

Så komsi kom  Marängis! ❤