BabyAnkan

Då var det Måndag igen. Detta är sista Måndagen på bra länge som jag behöver gå upp 4.18 för att hinna med bussen till jobbet.

#4jobbdagarkvar

Jag har valt att frysa in våren med, genom att lägga undan vinterjackan i byte mot jeansjackan. Å nu på morgonen var det på nollan, brrr...

Idag är jag i v.35 (34+5). Det är 37 dagar kvar, eller typ bara 5 veckor. Det känns helt overkligt, samtidigt som jag faktiskt börjar längta otroligt mycket efter min lilla groda.

Det är skönt att äntligen få börja känna så. Många bitar börjar falla på plats. Jag har som sagt bara 3 dagar kvar på jobbet att fixa de sista med Onenote och sen städa och på torsdag ska jag bara till jobbet och bjuda på fika. Så denna vecka lär nog gå snabbt 

Hemma är badrummet i bruk. Det är lite små detaljer kvar, men allt är brukbsrt. Å i veckan hoppas jag att vi får lite el i sovrummet, att de sista takbitarna och listerna kommee på plats så vi får dit sängen i sovrummet. Så jag sen ÄNTLIGEN kan montera ihop vagga och skötbord och boa och pyssla lite 😍

Hur jag mår för övrigt?

Jag känner mig otymplig i kroppen (typ när jag ska vända mig i sängen, sätta mig upp eller kravla mig upp från golvet). Men ändå känner jag mig inte så "stor". Magen putar ut bra, men som på bilden ovan så döljer kläder rätt bra den stora kulan.

Dock så har jag däremot börjar bli svullen om bena. Inte hela tiden. Men framåt eftermiddagarna kan jag tydligt se att bena är lite svullna, det syns där jag haft mina strumpor. (se bild nedan)

Det gör inte ont. Å det kanske inte är så konstigt heller att bena drar på sig vätska sista månaden (börjar bli varmt ute med). Men det är såklart alltid lite oroligt när det börjar hända saker med kroppen som jag inte kan styra över.

har dessutom haft blixtrande huvudvärk vissa dagar. Så vissa tecken är ju lite oroväckande (symptom på havandeskapsförgiftning). Men jag ska till bm på fredag, så jag ska lämna ett kissprpc då för att utesluta protein i urinet. Så der blir nog bra!

Jag tänkte avsluta detta inlägg med lite prat om min andra baby som blir 312 veckor på torsdag.

Precis, för Andreas fyller ju 6 år på torsdag. Det känns så fantastiskt och stort. Inte bara att jag varit mamma i 6 år. Men också att det händer så mycket i Andreas liv som jag gärna vill dokumentera och komma ihåg.

Som ni ser på bilden ovan så har han tappat sin allra första hand.

Den här varit lös i två veckor. Å så igår när vi hade släktkalas i skogen. Så åt Andreas på en korv och (hans egna ord:) "Jag trodde det var en sten i min korv. Men så var det min tand".

Själv blev jag jätteförvånad när jag tog emot denna lilla mjölktand, sen blev jag skitnervös att jag skulle tappa den i skogen, haha. Men tanden kom med hem och i ett glas och nu på morgonen så var tandfen där och cashade ut. 

First Santa and now the toothferry - when will the lies end 🙈

Jag måste få inflika också att jag och Dennis varit rediga som klarat av två kalas i helgen. Först barnkalas i lördags (som ändå får 4/5 i betyg) och så det årliga släktkalaset i skogen där v8 hade tur med både väder och att inga obehöriga var dör och grilla samtidgt.

Så nu ska A bara fylla år på riktigt på torsdag SEN får Marängen komma närsom. För då känna det viktigaste avklarat.

Mmm... Det var väl det om det.

Jag har hunnit halvvägs till Skövde  nu. Fick springa i Falköping för att hinna med 300 bussen. Men jag hann.

Så nu ska jag mata Marängis med te och macka. Å så ska jag mata öronen med Skäringer och Mannheimer (jag har kommit till avsnitt 3/100, så jag har mycket kvar att njuta av)

Jag hoppas på en bra sista jobbvecka nu. Så lär jag nog skrivs nån rad på fredag  efter bm-bm-besöket.

15% downloading left.

Igår var en "händelserik" dag må jag påstå. I alla fall så pass att händelsen gav mig en rejäl tankeställare.

Jag vaknade på morgonen med dag nummer tre av huvudvärken från helvetet. Vet inte vad som hänt i min kropp helt plötsligt. Först hade jag min svim-attack i söndags, följt av tre dagar av migränsymptim.

Som tur var så var jag förutseende och hade tagit hem datorn för att kunna hålla möte hemma och lite smågöra. Men ändå orkade jag bara jobba 4h innan mitt huvud så ifrån ordentligt.

Då gick jag och lade mig i sovrummet en stund. Men det blev en kort vila. För helt plötsligt började jag reagera på att det var "ovanligt" blött i snippan.

Jag gick raskt till toaletten, sen blev jag sittande där en bra stund med stora funderingar.

Det var inga vanliga grumliga flytningar. Utan detta var klart som vatten. Min första tanke var HJÄLP LÄCKER JAG FOSTERVATTEN. Sen tänkte jag på att det inte dofta någonting (har fått för mig/läst någonstans att fostervatten ska lukta mer salt/fishie). Så då var tanken att jag bara hade vattnig flytningar.

Men hur skulle jag utesluta de ena från de andra?

Jag testa att trycka på lite (ännu en grej jag läst, att om det är fostervatten kan en testa att sitta på huk och trycka - för vatten droppar lite hela tiden). Så jag satt kvar på toa och tryckte lite. Såklart droppa det MEN VAD vet jsg inte (kunde lika gärna varit urvattnat kiss). Det var fortfarande genomskinligt och luktfritt på pappret.

Jag tog på mig en binda och chattade sedan med bästisen och mina systrar om detta. (dock inte med mamma  - eftersom jag bedömde att eftersom jag inte var jätteorolig, så behövde jag varken oroa henne eller Dennis. ville bara ha råd... Men tråkigt nog nådde djungeltrummsm mamma ändå. Vilket kändes tråkigt att jag inte kunde skriva saker i förtroende utan att det skulle läcka ut...)

Jag ringde sedan till mvc som kort och gott så,:

- Det kan vara vattniga flytningar.

- Fostervatten  behöver inte lukta.

- Har du inga ovanliga blödningar eller sammandragning är är det ingen fara.

- Testa med en binds om det kommer mycket.

- Ring och rådgör med förlossningen.

Eftersom min magkänsla sa att det nog inte var nåt ändå. Jag hade testat en binds (efter 2h var det normalfärgade flytningar igen) så ringde jag aldrig förlossningen  Jag hade ju INTE TID att det var dags att föda nu...

Just den tanken: att inte ha tid NU, den tanken gör mig så ledsen.

Inget är färdigt. Jag vill hinna jobba färdigt (bara 2 veckor kvar nu!). Jag vill hinna ta några bubbelbad i nya badkaret (i badrummet som inte är klart än). Jag vill hinna vila, ta de lugnt, käka rostmackor och kolla på film i fred. Jag vill hinna sitta still och reflektera över att snart är det dags för en förlossning och hur första tiden hemma kommer bli.

Inget av det där har jag hunnit med än + alla förberedelser med vagga och skötbord och dylikt.

I vanliga fall är 6 veckor väldigt lång tid.

Men med min verklighetssmäll igår att det KAN komma en bebis vilken dag som helst nu och känslan av att det hinner jag inte. För jag är inte mentalt förberedd än. Det gör mig SÅ LEDSEN.

FAN

BabyMarängen är det mest efterlängtade på många år. Speciellt efter förra maj när jag gick igenom missfsller. Den ständiga oron att det aldrig skulle bli nån ny bebis. Å nu när det är såååå nära, då säger mitt huvud att jag inte har tid. VA?!

Det är så orimlig tanke att jag bara vill gråta!

Det klart att det bottnar i att jag vill att allt ska vara PERFEKT när bebis kommer. Jsg tror inte vi var mer förberedda när A kom, än vad vi är nu.

Men det är en smygande oro att om inte de mesta är färdigt när bebis kommer. Då kommer varken jsg eller Dennis njuta av den första tiden, utan att något annat kommer hetsa på.

Denna gången känns det dessutom så extra viktigt att tiden finns där för att kunna ta hand om sina barn, för nu kommer det vara två stycken som ska få samma kärlek och uppmärksamhet. Å jag känner väl den oro som de flesta flerbarnsföräldrar känner oro för... att inte räcka till.

Ja, det blev mycket tankar på en gång. Men nu när jag skrivit ner det. Så kanske min hjärna kan fokusera på annat nu under dagen.

I all ångest och ledsamhet. Ska jag försöka se på det ljusa.

Allt kommer lösa sig.

Bara jag sätter på bra musik i hörlurarna, njuter av morgonsolen som börjat smygs fram (Nu börjar det ljusna vid femtiden) och lita på att när kroppen väl är redo och Babymarängen är redo att komma. Då kommer tiden finnas där för att hinna med ❤

BabyMarängen har gått från en rund squash till en "vanlig" lång squash till en ananas. Det är verkligen fascinerande dessa grönsak/frukt transformationerna. Dock är det lite oklart om det är vikten eller längden som ska motsvara diverse grönsak. Jag gissar på längden, men högst oklart.

Det har såklart hänt MASSA på två veckor. Fast kanske inte så mycket som jag velat dokumentera.

Jobbet rullar på och jag fortsätter räkna ner. Idag är det Måndag och då är det tre veckor kvar tills jag får gå hem på semester och vila upp mig mentalt och fysiskt innan bebis ska komma en månad senare. Känns lite läskigt att jag kommer jobba in i vecka 37 (36+1). Då är ju bebis kläckfärdig närsomhelst. Men jag hoppas att bebis inte kommer tidigare än första maj i alla fall.

Jag summerar lite snabbt vecka 32 (vad jag kommer ihåg)

Jag mådde väldigt illa under den veckan (gick hem tidigare från jobbet flertal gånger - vilket har tuggat ner min för rätt bra nu).

Vårt element i hallen gick sönder med och hade gjort en stor sjö vid ytterdörren. Det hade dessutom droppat ner till elskåpet MEN vårt nya badrum som precis fått gipsväggsr hade klarat sig (tur i oturen!).

Under fredagen mådde  jag kolossalt dåligt - mentalt. Jag hade ångest över jobbet, ångest över kaoset hemma och det var helt enkelt en hormon-turbulens i min kropp. Jag tog A och flydde några timmar till syster M. Där fikade vi och diskuterade barnnamn. Det var verkligen ett behövligt avbrott i mitt inre kaos.

Men sen kom lördagen och helvete bråka (nu i efterhand var det väl ingen big deal, men just då... usch). Vi skulle ÄNTLIGEN tapetsera. Men kom inte längre än till tre bårder innan Dennis tappa tålamodet och blev vresig. Jag kände att allt var hopplöst igen och mina hormon-tårar  sprutade. Allt sluta med att jag ringde svärfar som kom och hjälpte till. Jag själv tog barn och gravidmage och flydde fältet återigen för en lugn fikapaus.

Sedan tog helgen slut och det blev vardag igen. På tisdagen hade jag mvc besök. Alla värden (socker och järn) var bra som vanligt - å då har jag kanske kommit ihåg att ta en järntablett på en hel vecka.

Sf måttet var 31-32, vilket är "normalt" för den veckan. Men när jag läser i bloggen 6 år tillbaka så hade jag mindre mage med Babyrex. Så kanske är det ett stort småsmåsyskon?

Marängen hade dessutom positionerat sig rätt med huvudet neråt (och rumpan upp i högra revbenen).

BM fråga om jag hade några tankar eller oro inför förlossning och dylikt. Men antingen är det så mycket annat att tänka på med hus och jobb att jag inte hunnit oroa mig än. Eller så är jag bara lugnare denna gången och det får bli som det blir.

Onsdag och Torsdag swisha väl förbi. Det som är mest påtagligt är illamåendet som kommer med konstant halsbränna. Så det är såklart knepigt med förhållandet mellan att vilja äta mat och att få behålla den mat och näring jag får i mig.

Men helgen blev ändå bättre än tidigare helg. Då vi äntligen kom iväg till husvagnen i Lidköping. Trots att vistelsen började sisådär med första natten som blev orolig för att A var slemmig och hostig. Å jag min klant råkade slängs min bästa termosmugg. Så blev resten av helgen så harmonisk och skön. Jag kunde koppla av. Umgås med min familj. Sova gott flera nätter (Å även lite mitt på dsgen). Unnade mig en alkofri Norrlands Guld och mådde helt enkelt bara bra...

fram tills igår. Då kom jag på den briljanta idén efter vi kommit hem från Lidköping. Att vi skulle gå byn runt och dels ut kalaskort. Detta resulterade i mycket ömma ljumskar och fogar  (klantigt!). Tog ett varmt bad på kvällen för att lindra kroppen. Men värmen måste stigit mig åt huvudet. För precis innan läggdags var jag nere i köket och fick sån yrsel. Fick sätta mig ner på golvet - andas - upp igen. Blev yrr på nytt. Lade mig ner på köksgolvet. Fick ringa Dennis som fick eskortera upp mig till sängen. Tårarna började spruta för jag tyckte de var så pinsamt att behövs få hjälp + att jag blev rädd för jag inte förstodd var denna yrsel kom ifrån. 

Sen avsluta jag allt med att kräkas och sen var det tack och god natt.

Suck!

Det går verkligen upp och ner. Å när jag tror allt börjar kännas bättre. Ja då vänder det i en blåsvind. 

Jaja. Det var de två veckorna. Som sagt så har det nog hänt mycket. Men allt känns mest som grått och gnäll.

Nu är det tre veckor kvar av jobb och jag vill försöka fokusera på att vända allt till nåt bra och kunna njuta av den här sists tiden som gravid... för närsomhelst kan ju bebis komma nu... närsomhelst.