BabyAnkan

Det är söndagsmorgon och en hel vecka har gått igen. Sitter och skriver med min nya mobil. Jag köpte en ny mobil förra året (då min förra fick sig ett oväntat bad),  men då jag börjat inse att jag börjat se mer och mer dåligt, så behövde jag något större än min Xperia på 3.2tum. Så det blev en tripp till Jönköping och nu sitter jag i soffan och bloggar med min Galaxy note 2.Hoppas att jag kanske också ska kunna mamma-bebis blogga lite mera. nu när jag sitter med en penna i min hand och superbra förstoring. 

 

Till det viktiga i livet: operationen i måndags gick väl bra, dem gjorde det den skulle och nu är det förhoppningsvis sista gången jag råkar ut för detta. Dock var det lite stressigt innan och jag var orolig hur det skulle gå med A.J den tid jag var borta. Men allt gick som sagt bra. Förutom att jag var lite väl naiv och trodde jag skulle skutta hem frisk: Nu en vecka senare har jag fortfarande ont, inte lika ont, men ont.

Men jag har haft tur som vanligt med mycket hjälp: Män eftermiddag. hela tisdagen och onsdagen var D hemma och hjälpte till med vår son och torsdag 004 fredag var jag hemma hos underbara svärmor. A nu har det varit helg så har haft hjälp hela veckan. Men Imorgon ska vi. ny klara oss själva.

 

Nu kom D hem (han har köpt mjölk) så nu ska jag njuta av en islatte,

 

Ska bara sist prova infoga en bild på A.J nya strumpor jag köpte igår.

 

 

 

 

Söndag förmiddag. Mycket har hänt sen torsdagsmorse kan jag meddela. Kort summering:

 

Torsdag: Fick en tid på gynmottagningen vid 10.45 - Men receptionisten sa att det brukar vara så mycket vid tio i elva, så kom minst en halvtimma innan. Jahapp, duktig och lydig tjej som jag är så sitter jag på gyn redan kvart över tio... det löna sig fasen inte. Kom ändå inte in fören en timma senare, alltså kvart över elva... hm.

Blev undersökt av en ung tjej som bröt lite. Hon pratade rätt tyst, så det var svårt att höra vad hon sa ibland. Men vi kom nog fram till samma sak: Att det var samma infektion som de föregående två gångerna. Dock var det inte bara i högra blygdläppen den här gången, även lite i den vänstra.. fan :(

Det var även en manlig student-gynekolog där med, å jag slutar inte förvånas att det är männen som är så fruktansvärt försiktiga och ömsinta och som knappt vågar peta. Borde det inte vara tvärtom? Eller är vi kvinnor så sadistiska när det gäller andra kvinnors underliv? hm hm...

Efter undersökningen gick gynekologen och bokade en operationstid för att kunna få bort helt de körtlar som blir lätt inflammerade, så chansen ökar att jag slipper få tillbaka den här skiten sen.

 

För den nyfikna så kallas detta bartolinit. Kan läsas om här: http://www.1177.se/Ostergotland/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Bartolinit---infektion-i-blygdlappen/

 

Så operation var precis det jag ville få. Narkosnersövningen ska ta max en timma. Så D får följa med och ta hand om lilla A.J och ha med sig en flaska mjölk som tröstemat IFALL han blir ledsen just den timmen. (tur att man har en del nedfryst mjölk för såna här tillfällen)

 

Fredag: Midsommarafton. Ingen högtid jag jublar över och speciellt inte i år heller då jag hade rätt ont nertill. Planen var att åka till Alingsås och hälsa på kusin-konfirmandern. Helt ovetande var A.J storkusin att vi skulle komma. Så detta resulterade i att först hitta vi inte henne. Tillsist får vi telefonkontakt, då är hon hos sina farföräldrar som bor i närheten. Dit hade hon "smitit" en stund. Så då fick hon åka tillbaka till komf-midsommar-firandet. Hon hann sjunga den sista sången i kören och sen smet vi allihopa igen tillbaka till hennes farföräldrar. Så då blev A.J presenterad för den delen av släkten med. Det var mycket trevligt MEN det visade sig att det skulle bli lite väl mycket för vår pojk :(

 

Midsommaraftonskväll. Efter att kommit hem ifrån Alingsås, som tog drygt en timma att åka så var A.J väldigt orolig och gnyig. Vi provade allt. Bada var skönt en stund för honom, men sen blev han ledsen. Bröstet ratade han och det blev värre och värre att trösta honom. runt nio-tio på kvällen eskalerade det... usch... får ont i magen när jag tänker på det.

Han var alldeles ifrån sig och skrek och skrek oavbrutet. Det gick inte att trösta vad vi än gjorde. Inte nappen, inte handen, inte bröstet, inte flaska. Det gick inte att sitta och studsa med honom på bollen. Inte sätta ner honom i babysittern. Inte bära omkring på honom och vyssa. Han totalt gallskrek.

Detta var första gången det hänt oss att han är otröstlig och det kändes i bådas föräldrahjärtan kan jag lova. Tillsist fick vi ringa både min mamma och Ds föräldrar om goda råd VAD det kunde bero på varför han skrek så.

 

Min mamma trodde att det antingen kunde varit värmen eller att det helt enkelt blivit för mycket för honom med att åka långt och träffa nya människor som han vandrat i och ur famn.

 

Det som var otäckast tyckte jag i denna skrikattack var när A.J tog lite andningspaus i skrikandet och hela hans kropp ryckte, sådär som det kan göra på en själv när man gråtit mycket och hela kroppen skakar och man snyftar efter luft. De ryckningarna var så fruktansvärda att se och det blev väl några såna och sen började han skrika igen.
Han visste väl helt enkelt inte vad det var som var fel, men att bebisar kan tycka att det är otäckt att "någon"skriker. Så de blir i princip rädda för sig själva och skriker dessto mer.

 

Sista goda rådet var att sätta sig i bilen och prova köra en stund (tack och lov att D var hemma! Hade totalt brutit ihop om jag varit själv...)
Så vi sätter ner vår gallskrikande unge runt elva tiden på midsommarkvällem. Vi hinner nog ut på storevägen så har vårt kära barn lugnat ner sig och somnat.

Underbart!

Det var så jävla fantastiskt att se honom så lugn igen. Visserligen så snyftade han fortfarnade. Men han somnade!

Sen när vi kom hem (efter att åkt en stund och sett många midsommarfiranden oå sena kvällen) så lade vi honom i vår säng. Han vaknar upp. Helt normal igen och vill äta. Han fick äta så länge han ville vid bröstet tills han somnade om igen och sov hela ljuvliga natten. Det var skönt i mitt mammahjärta då. Men de få timmarna han skrek non-stop. Det har satt spår kan jag lova. Så nu kommer vi nog lära oss att tänka efter både en och två gånger nästa gång A.J får träffa nya människor och miljöer att ta det lite mer varsamt. För en sån liten och så mycket intryck kan bli på tok för mycket att ta in...

 

Lördagen: Vaknade jag tidigt. Kunde inte somna om på grund av svullnaden i nedre regionen. Det gick bra att sitta upp med isbindor. Så medan mina pojkar sov så gött, så passade jag på att fixa det jag tänkt på länge: beställa framkallning av kort på A.J.

72 vanliga kort, allt ifrån han var nyfödd till nu. 3 stycken kort i annorlunda förstorning och 15 dopkort + frakt på 39:- blev totalt 185:- Inte allts så farligt dyrt! Å så kommer det vara roligt att ha riktiga kort som jag kan sätta in i hans bok och i lite ramar.
Det känns bättre det än bara ta massa kort men sen aldrig få någon användning för det.

Sedan så lunkade lördagen på. Ju mer dagen gick dessto mer ont började jag få. Så lördagen blev betydligt lugnare än fredagen. Men det behövde vi nog alla tre. A.J var helt normal igen som tur var!

 

Så nu kommer vi till idag: Söndag: Det startade imorse 3.30. Vaknade av att jag hade så JÄVLA ONT! så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Gick upp och satte mig på toaltten och duschade nertill. När jag var klar gjorde det så sjukt ont att jag knappt kom upp och tårarna började rinna på mig. Jag lyckades ta mig tillbaka till sängen och D servade mig med alvedon och en nedkyld isflaska.
Låg och vred och vände mig i en timma. Sedan vaknade A.J och skulle ha morgonslurken. Med mycket ihopbitande så gick det bra att ligga still och amma. Sedan somnade pojken igen och jag försökte vrida på mig för att hitta ett läge som det gjorde minst ont att ligga på.
När jag hittat rätt läge så lade jag isflaskan mot svullnaden för att kyla ner och mirakulöst lyckades jag somna (fråga mig inte hur)

 

 

Nästan gång jag vaknade så rann det mellan benen. Första tanken var att flaskan hade gått sönder och det frusna vattnet hade tinat... onej det var det inte...

Helt enkelt hade svullnaden spruckit. För det som rann var blod och var. Så jävla äckligt och varet stank... ja, jag vet inte vad. Otäckt som den kravlade jag mig till toaletten och försökte fräscha upp mig samtidigt som jag ringde sjukvårdsupplysningen. Förklarade som det var att jag skulle operas imorgon för deta, men nu hade det spruckit.
Fick rådet direkt att åka in till akuten då det verkade allvarligt och eventuellet antibiotika kanske behövdes.

 

Efter samtalet prata jag med D som tyckte att vi verkligen skulle åka in och se vad de skulel säga. Vi förberedde oss på allt. D åt frukost och jag åt ingenting ifall operationen kanske skulle bli redan idag.
Efter vi packat in oss i bilen och jag konstatera att jag mådde mycket bättre än i natt. Trycket hade ju släppt och även om jag läckte en del var så kunde jag åtminstone sitta ner igen.
På akuten var det JÄTTEmycket folk.. eller snarare JÄTTElite folk. Väntrummet var alldeles tomt. Så efter jag anmält mig i luckan (slapp betala, woho!) Så tog det nog knappt 10 minuter innan vi fick komma in på ett rum. Sköterskan undrade om jag tyckte att det kommit ut mycket var, vilket jag tyckte. Så hon gick och konsulterade med en gynläkare. Men först så skulle hon ta tempen på mig. I ÖRAT! Usch, öron-våldtäckt.. hårdhänt var hon och det var otäckt att få in något i örat... fy.

 

Hon kom tillbaka rätt snart och meddelade att det var nog ingen jättepanik. Då det mesta verkade ha runnit ut så var infektionsrisken inte större än innan. Så jag skullea återkomma som planerat imorgon och operera, fanns inte så mycket annat att göra än att ta alvedon om jag skulle få ont.

 

Men som det verkar som nu, ännu några timmar efteråt så känns det mycket bättre nertill. Som sagt, tryckte släppte ju - Men var antagligen det som gjorde så ont i natt att det höll på att bli lite för mycket. Å jag måste att spruckit runt det området de har öppnat upp förut, kanske inte precis på det gamla ärret, men huden där omkring rä såklart skörare.

 

Ja ni, vilken tur i oturen man kan ha ibland. Nu kanske jag kan gå med detta tills imorgon utan att bli totalt tokig av smärtan.

 

Nu börjar A.J att grymta efter lite mat, så får avrunda nu. Men ni får veta mer hur det gått, om inte imorgon så på tisdag beroende hur bra det går imorgon med narkos och operation och framförallt hur min lilla pojk ska ta det att bara ha pappa för sig själv i ca en timma (Får hoppas att han tänker sova då samtidigt som jag.)

 

Fortsättning följer.

Fan fan fan.... fan fan fan

 

Vissa saker är bra jävla envisa. Jag funderar på om mitt underliv har någon slags kontakt med mitt känsloliv. För det verkar ju som när jag blir riktigt deppig och ledsen då blir mitt underliv det med och putar med läppen...

Ja, då var det dags igen! Tredje gången gilt; Svullnaden i läppen är tillbaka. Fy fan!

Jag är ledsen och frustrerad och irriterad.

 

Väntar just nu på att telefontiden ska börja (6.30) och så hoppas jag att jag får komma in så snart som möjligt MEN min kära sambo måste ju hinna hem ifrån Tranemo med och kunna passa A.J.

 

Undrar lite nu vad de kommer säga i telefonluren. Det var tal om förut OM detta skulle återkomma så kanske jag skulle behöva sövas ner så de kunde operera bort den delen som täpper till och som gör innerläppen så svullen. Undrar om detta kommer bli relevant nu? Och då är jag såklart orolig hur vi ska göra med A.J? Funderade först på om jag skulle försöka pumpa ur mjölk nu på morgonen och korsa mina fingrar och hoppas att det och de kuberna jag har i frysen skulle räcka. Men jag tänker såhär, vi vet inte än vad som kommer gälla och vad som än bestäms nu så får vi utgå ifrån det. Skulle jag behöva sövas ner så antar jag att det inte kommer ta så lång tid att A.J kanske inte hinner bli hungrig. Men om det är så pass att de söver ner mig med något som går ut i mjölken som gör att jag inte får amma på några timmar så får väl D köpa ersättning och hoppas att A.J blir mätt och glad på det.

 

Äsch... det känns löjligt att sitta och spekulera över detta nu. Det som händer får hända. Hoppas bara att jag får prata med en vänlig människa i telefon. Men det är 50/50 chans på det. Jag har upplevt det som de gångerna att när man ringt till Borås har de varit lite småstressade och rätt korta i tonen, men när man väl varit där har de varit så vänliga. Å trevliga borde de verkligen vara, speciellt inom kvinnovården! Med oss lite halvledsna och hispiga kvinnor.

 

Min underbara son har sovit hela natten som vanligt. Kunde dra ut på nattmatningen till kl 5 och nu ligger han och sover i vår säng så snäll som han är. Han anar inte ett dugg att hans mor är lite ledsen och upprörd.

Försöker självtrösta mig med en kopp te. Borde äta något med. Men såhär är jag: När jag är ledsen kan jaginte äta något. Det blir liksom stopp på den fronten. Då fungerar te som ett bra supstitut.

 

Såja... nu börjar tiden ticka på. tjugo över betyder att det bara är tio minuter kvar. Hoppas hoppas de kan göra någor redan idag. För de måste förstå att jag kan inte gå omkring med det här i flera dagar! Hoppas dessutom på att de faktiskt kan söva ner mig och ta bort det där onda helt och inte bara göra som de gjort tidigare: skära upp och tömma. För chansen är då att det kan återkomma igen om sisådär 1-2 månader med min vanliga tur.

 

Nää, nu håller vi tummarna för att allt blir bra!

 

(Vad är det med den här jävla midsommarhelgen som bringar otur för mig?! Förra midsommar fick jag förhoppningen att jag var gravid då jag trodde jag fått en nidblödning... men det resulterade två timmar efter i Stockholms blodbad! En vecka för tidig mens var inte välkommen just då... och den här svullna läppen är defenetivt inte välkommen in i mitt liv!)

 

åtta minuter kvar. Ska ligga på luren som en idiot snart. Så vi hörs till dess!

Godkväll.
Nästan en månad sedan jag skrev här sist och det känns! Tänk så mycket som hänt sedan sist, men tiden och energin har helt enkelt inte funnits för att uppdatera och det känns trist. Även om jag med egna ögon upplevt min son senaste månad så vet jag även hur fort man glömmer. Dagarna smälter ihop och igår kan helt plötsligt blivit förra veckan...

 

A.J skrattar och ler mycket nu för tiden. Jag kommer ihåg hans första riktiga leende som jag fick. Det var torsdagseftermiddagen före ESC-helgen. Vi låg och myste i soffan strax innan D skulle komma hem. A.J låg och snuttade vid bröstet och halvsov. Helt plötsligt vänder han upp sitt lilla huvud mot mig och ler. Det leendet glömmer man inte i första taget. Efter dess så ler han var dag.
Jag märker att han är mammas pojk, för han ler mot Harry Potter-tavlan som vi har vid soffan. Kan inte riktigt avgöra än vem i HP gänget han flöratar med... kanske Harry? Hermione? Ron? ... eller är det åt Scabbers?

 

Han pratar mycket mera också. Mest kan han ha långa inre monologer med djuren ovanför skötbordet (det är ett bi, trollslända, spindel, fjäril i hlada färger). Men han är rätt förtjust i lejonent, elefanten och giraffen som hänger i bågen ovamför babysittern. Apråpå babysittern så provade vi idag för första gången att ställa den på bordet när vi åt. A.J har börjat bli mer rastlös när det vankas middag för mig och D. Då vi sätter ner honom i babysittern på golvet blir han kinkig och vill helst sitta i någons knä. Så då provade vi ha den på bordet och det fungerade bra. Vi fick äta i lugn och ro och A.J hade perfekt spanning ut över kökslandskapet.

 

A,J var på 2månaderskontrollen på bvc i förra veckan. Då följde även mormor med som var hos oss i hela nio dagar. Läkaren godkände honom och han följer sin kurva utan bekymmer. 5.8 kg och 59.3 cm lång. Så nu börjar högen med kläder som han växer ur bli större och större. Det känns nostalgiskt och lite sorgset nästan. Tre par byxor som var de första byxorna vi köpte börjar bli för tighta mot hans feta små lår och då har han inte hunnit använda dem alls så mycket då det varit så varmt att endast body har räckt.

 

På fredagen den 14e juni efter mormor åkt hem så upptäckte D att A.J fått sin första tand. Eller åtminstine att första tanden spruckit fram och börjat synas som en vit liten prick. Men då mitt barn inte är som alla andra barn, så har hans första tand kommit i överkäken på höger sida. Så detta att han varit dregelmonster det senaste veckorna är då inte konstigt, Nytt problem med detta är att handen har börjat bli mycket godare att tugga på än nappen. Handen svarar väl lite godare mot tandköttet än gummiga nappen. MEn det är inte bara tummen eller ett pekfinger som duger... ånej! Hela näven insisterar han på att köra in i hela munnen och dreglet dryper längst hans rultiga små hamsterkinder. Min söta fina lilla gosse.

 

Så det är väl lite kortfattat som hänt på en månad hos min son som blir hela 10 veckor imorgon.

 

Mamman då? - Jo... det är väl sådär just nu. Tredje kvällen i rad som jag har svårt att somna, varav jag sitter här och försöker tömma mitt sinne på alla MILJONERS tankar och funderingar.

Det är nog inte bara bebisen min som får kvällsångest. Sitter nog lite hos mig med har jag konstaterat. Vad gör jag åt det då?
Sömnpiller låter för läskigt att börja med... dessutom går det säkert inte samtidigt som jag ammar och TÄNK om jag inte skulle vakna om natten för att mata mitt barn... Nä, får försöka köra lite terapi genom att försöka bli av med lite tankar i skrift så kanske det är lättare att komma till ro?

 

Vad som känns så överväldigande då? Tja... för det första tog det hela 7 veckor för mig att inse att jag faktiskt fått barn. Att de tär okej att kanske får känna sig lite nerstämd ibland FASTÄN man har världens underbaraste bebis. Alla timmar på dygnen kanske inte är så lustfyllda och det är OKEJ att erkänna det för sig själv (och även här nu för er alla andra).

När Ds bror tog studenten var det en fruktansvärt varm dag. Speciellt för mitt lilla barn. I all värme och virrvarr på en fullsmockad skolgård med alla familjemedlemmar till studenterna försökte jag ta mig ifrån skolgården med en skrikande bebis i vagnen. Några gapar i mun på varandra och försöker ge goda råd till en uppstressad mamma (jag). Det slutade med att jag fick total blackout och skrek nåt i stil med "Tror ni inte jag kan ta hand om mitt egna barn?!" Sedan tar jag upp mitt skrikande barn och försöker fly ifrån allt med krokodiltrårar sprutandes. Lämnar vagn med en något förvånad pappa.

 

Efter den incidenten och ett par väl tröstande ord ifrån underbara svärmor så insåg jag tillsist: Jag har rätt att få bli stressad, ledsen, uppgiven. Känna mig halvkas som mamma när jag vet innerst inne att jag försöker göra allt och ännu mer för mitt barn. Det är okej att känna miljoner olika känslor på samma gång. Det är mycket hormoner i kroppen som inte riktigt spelar med efter ett litet spädbarns regler.

 

Det är så mycket jag vill hinna med och samtidigt bevisa att jag klarar allt. Men ibland räcker det med att något litet går fel så dras jag ner till verkligheten att det är omöjligt att göra ALLT jag vill och istället försöka göra det som måstes: Ge all min energi till mitt barn och låta allt annat komma efter.

 

Just nu är det rätt mycket saker att ordna upp. Men jag hoppas att sen när det är ordnat så kanske jag kan pusta ut för en liten stund... Fortsättningen följer.

Nu blir det sängen och hoppas kunna somna rätt snart nu när jag kunnat tömma huvudet lite. <3