BabyAnkan

Känns konstigt att nu i efterhand så skrev jag det senaste inlägget (förutom kort-inlägget) den 10/4 klockan halv tre ungefär. Detta var 1½ innan D slutade ifrån jobbet och sedan kom hem med rosor och kladdkaka. - Tänk, jag fick rosor. Jag hade en liten tanke i mitt huvud att på vår årsdag, två dagar innan hade han duktigt nog köpt mat, men varken blommor eller choklad. Men det var nästan mer värt att han kom hem med rosor på den onsdagen... Onsdagen den 10e april som kommer vara dagen DÅ DET BÖRJADE.

Efter att haft en tråk-tisdag, och en rätt så gnällig onsdag (av att dömma av föregående inlägg) så trodde jag nog att jag skulle vara gravid förevigt och alltid. MEN ack så fel det kan bli, men det var som jag även skrev. "Den här bebisen har inte kommit med annat än överraskningar" - så varför skulle det bli skillnad nu?

Vi käkade mat på onsdagen, jag hann dessutom deklarera via internet (Hoppas på pengar innan midsommar) och efter det skulle jag och D gå bort till affären för att lägga på ett brev. Kommer inte ihåg OM jag drack något hallonbladste innan vi gick eller efter... hm, konstigt vad jag kommer ihåg och inte kommer ihåg. - Så vi gick, rätt så snabbt, lite åt powerwalk hållet. Skojade att jag ville få igång det hela (Tänk vad jag inte visste då). På vägen hem ifrån affären fick jag en konstig känsla i magen. Vad var det för känsla (ursäkta kommande mening): Kunde jag vara skitnödig??

Vi kom hem igen och jag gick på toaletten, men efteråt hade jag fortfarande en konstig känsla i magen. Hade den där molande "menssmärtan" i nedre delen av magen, men hade även ont i övre delen på ett sätt jag aldrig känt förut. Detta var vid 19tiden på kvällen.

Så jag funderade lite över detta, satte mig med värmedyna, tog alvedon. Men inget gjorde att det gick över. Klart jag började fundera på om det var något på g, men jag ville inte tro något då jag inte ville bli besviken.

Vid 20-tiden var det finalen av mästerkocken (Fel person vann, men Båda var jätteduktiga!) Jag åt en liten bit kladdkaka... D åt nästan en halv sådan köpe-form själv (Haha, gissa om han fick ont i magen sen!). Under hela finalprogrammet sms:ade jag mina två tidigt gravida systrar samt min mor för att höra vad de trodde om den konstiga känslan i hela magen. Blev dock inget klokare av deras svar, så funderingarna fortsatte.

När programmet var slut duschade vi och gick sedan och lade oss. Passade faktiskt då på att "gosa" ;) det var riktigt mysigt, t.o.m för mysigt så att säga. Så efteråt detta gos så gick jag på toaletten och möttes av nästa mysterium: Blod.

Tankarna började snurra i huvudet. Var det känsliga slemhinnor eller var det något annat? Kort därefter började det onda i magen kännas mera, det var lite mer än bara ont. Det var "andas igenom det onda"-ont. Diskuterade med D om detta och kom fram till att ringa förlossningen i Borås och höra med dem (Som ni förstått av det senaste inlägget blev jag väldigt "lugnt" bemött) Blod var ingen fara, det kunde vara att det luckrades upp och så länge jag kunde stå ut det onda var det bara att stanna hemma - Okej!

D var såklart lite orolig, men kunde till min förvåning somna ändå. Men inte jag! - Kvart i tolv ringde jag min mamma. Då hade jag suttit i soffan en stund och försökt klocka tiden mellan det gjorde ont och när det kändes avslappnat. Det hadnlade om en tid mellan 3-5 min ca. Mamma rådde att det skulle vara mer regelbundet.

Vid det här laget var jag v'äldigt "orolig". Ville inte åka in i onödan så att säga. Tänk om jag bara var larvig och bara hade förvärkar. Kanske riktiga förvärkar kändes såhär och jag inte känt det innan bara. Gick däremot upp till D och väckte honom med lite snyftande om att jag inte visste VAD jag skulle göra! Smärtan var inte värst, det var ovisheten!

Tillsist efter en rannsakning i mig själv kom jag fram till att det får bära eller brista. Jag måste åka in, bara för att ett proffs kunde få säga bu eller bä! - Så ringde till förlossningen igen och blev bättre bemött denna gång. Berättade läget och sa att nu VILL jag komma in. Får till svar: "Ja, ska bara kolla. Det är fullt nämlingen" - Mitt hjärta skönk i magen vid det laget. FULLT?! Skulle vi behöva åka till Skövde, Jönköping, Göteborg nu?!

Efter en stund som kändes som en evighet meddelade hon att Jo, vi kunde komma in, vi var så hjärtligt välkomna.

Så då började resan. Vi tog bb-väskan och jag hann ta min pet-flaska med vatten och en borste som jag glömt plocka ner. Vi åkte rätt så lugnt till Borås. När det gjorde ont satt jag tyst och andades igenom det onda (tack och lov hjälpte det faktiskt att andas igenom, just för att fokusen låg på andningen)- Däremellan när det bara var molande värk så kunde jag t.o.m nästan skämta lite. Hela situtionen var så sjuk.

Vi kom fram och D betalde parkeringen två timmar framåt. Vi kunde ju bli ivägskickade rätt snart igen. Vi kom in till förlossningen. Besökte undersökningsrummet för tredje gången (tredje gången gilt). Fick bm som hade varit den som svarat i telefonen första gången jag ringde och som jag tagit för en prao. Men nej, hon var en riktig bm (ja, ingen låtsas fantasi i alla fall, hehe). Hon satte ctg, vet inte om hon var stressad eller bara allmänt fumlig - men förstår nu efteråt att det varit en hektisk dag då typ ALLA födde för överallt var det fullt. Det var ibland svårt  att höra vad bm sade dessvärre, men hon var väldigt trevlig (trevligare än i telefonen i alla fall), Ctg:et såg bra ut och vid den vaginala undersökningen visade det sig att jag var öppen 5 cm. Wow! 5 cm, det var ju halva jobbet. Det skulle bli barn inatt/idag. Klockan var ju 01.05 vid intskrivning på förlossningen och jag tänkte att skulle det inte ta mer än 23 h så skulle BabyRex vara en av få som föddes på sitt BF-datum.

Bm frågade min önskemål vid förlossningen: Jag sade Bad och Lustgas, vilket var exakt det jag fick. Det kändes som rena spa-upplevelsen som D sa. På förlossningsrummet tappade hon upp ett stort badkar till mig med varmt gosigt vatten. Hon ställde fram saft och glas och i bakgrunden spelade Mix Megapol på radion. I badkaret satte jag mig. Vilken konstig natrulighet det känns att bara klä av sig framför en vilt främmande människa och hoppa i ett badkar bara sådär. Bredvid mig på en stol satt D och lustgasen såklart. Haha, lustgasen! Vilka historier jag hört om lustgas, men hade aldrig kunnat ana vad fnittrig man blir efteråt. Dessutom hur effektiv det faktsikt var under en värk. Det onda försvann inte, men det blev lindrigare och så var det rätt skönt att sitta och fnissa sedan åt konstiga saker. Vi pratade om rätt "djupa saker". Typ kemi H2O och ja... jag kommer inte ihåg allt, men sådan där saker som man inte pratar om till vardags.

Från kl ca 1.40 till ca 3.30 satt jag i badkaret. Sen fick jag gå upp för en vaginal undersökning, där det visade sig att jag var öppen 8 cm. Så då var det slutbadat för min del. Men jag kan lova att det kändes mera nu. Fy satan. Det var skönt när det inte var en värk, det var befriande och jag fick verkligen "andas och koppla av". Men sedan när jag kände när en värk var på g. Snabbt på med luftmaskgasen och andas i den. Men mer och mer jag andades i den, dessto mer var den inte så rolig och fnittrig var jag inte längre. Det började dessutom kännas i huvuduet som en dålig fylla. En s.k Zinclair-fylla, som jag upplevt någon gång efter en vinkväll hos Monika som bara slutade på ett sätt. Drack mycket vatten och saft emellan värkarna, men lustgasen gjorde mig mer och mer illamående och jag fick faktiskt användning en gång av kräkpåsen jag krampaktigt höll i. Värken kändes i hela delen av nedre magen och jag andades genom tårfyllda ögon när värken var på sin topp. Vet att D blev rätt så förtvivlad däremellan då han inte visste vad han skulle göra där han stod vid min sida. Han försökte ge mig lustgasen, men jag vägrade den. Han gav mig vatten och smekte mig. Men precis under en värk ville jag inte bli rörd. Jag ville helt enkelt inte känna någon omkring mig. Jag befann mig då som i en vakuum-bubbla där bara jag fick vara, ingen annan! Han försökte fläkta på mig med någon jäkla grejs, men det blev för intensivt så jag vägrade det med. Det slutade med att D blåste lite lätt på mig istället, det fick han, även fast det var lite påfrestande det med. Ville nog egentligen bara ha honom där, men att han gjorde så lite som möjligt.

I en flashback i mitt minne vet jag när jag gnydde och krampade som mest i en värk med tårar i ögonen, blev han nästan förtvivlad. Det var extramt jobbigt att se mig plågas och han satte händerna för ansiktet i ren maktlöshet bara för att gömma sina egna tårar för ett ögonblick.
I en annan flashback vet jag att jag fick en handduk på nedre delen på magen för det var där det gjorde så ont och jag i ett svagt ögonblick kasta iväg denna handduk rakt ut på golvet i ren frustration, haha. Lustigt nu när jag tänker tillbaka, hur man ”beteer” sig i sin vakuumbubbla. Jag blev också riktigt irriterad på det förbannade tjatet om att jag skulle ta lustgasen igen och sa gång på gång NEJ, jag vill inte ha den, mår så illa!

Ja, ni kan förstå intensiviteten, och för någon som fött innan kan nog relatera till känslan, men om inte så  är det nog svårt att föreställa sig.
I mina papper står det att de gjorde en hinnesvepning på mig 03.44, då vattnet inte ville gå spontant och 55 minuter senare, alltså kl 04.49 så började krystvärkarna – Hade bm inte tagit hål så vattnet gått, hade nog förloppet blivit mycket mer utdraget. Men som hon sa; Eftersom du inte tagit annan smärtlindring och du har så ont, så är det nog bäst med en hinnesvepning.

D har refererat till mig efteråt att jag tydligen hade sagt:
”Det gör ont! Det gör ont!”
Barnmorskan hade då frågat: ”Gör det ont?”
”Nej!” Vrålar jag, ”Det trycker!”
”Jamen tryck då” manade barnmorskan på.
Haha, jisses, det låter rätt så komiskt såhär efteråt.

Jag snurrade runt i hela sängen under krystvärkarna. Jag låg först på ena sidan, men fick vända mig på rygg då bebisen inte gillade sidan. De frågade om jag ville ställa mig upp och det gjorde jag – Jag som bestämt mig ifrån början att inte stå på alla fyra som en ko… fast egentligen står man inte på alla fyra. Jag stod på knäna och lutade min överkropp mot ryggstödet på sängen. När en värk kom så tog jag ett djupt andetag och pressade. När luften tog slut tog jag ett nytt och pressade igen, men allt kändes rätt meningslöst. För i mitt huvud hände ju ingenting! – Konstiga saker en får höra när man är mitt i krystvärkar: ”Oj vad vig, har du gjort mycket yoga?” – Haha… eh, vad svarar man just då? Nej, men tack?
Till det sista så fick jag lägga mig på rygg. Fick höra gång på gång att jag skulle andas och ta ett djupt andetag när jag kände en värk. Andas och sedan krysta på för allt jag var värd. Fick höra hela tiden, Vi ser ett huvud. D sa konstant Nu är det inte långt kvar, du är så duktig! Men jag trodde då rakt varken på honom eller på bm eller sköterskan. Klockan började bli kvart över fem och jag kände att mina krafter började mer och mer ta slut. Jag var trött. Jag hade ingen ork. Jag bedjade hur lång tid det kunde ta. Fick till svar uppåt en timma är normalt med krystvärkar. Mitt hopp dog!
I det allra sista skedet så var det så rörigt i mitt huvud. Jag hörde bara bm säga att NU måste vi krysta på för nu sjunker bebisens hjärtljud. (Panik! I mitt huvud) Det nämndes med klipp, men de hann aldrig så långt som tur är. En tredje bm fick komma in i rummet och medan jag gjorde ett sista försök, samtidigt som den tredje pressade på magen så var Han ute!
Jag ropade att jag ville veta vad klockan var, D tyckte väl inte det var vidare relevant, men JO jag ville veta just då vad klockan var, lite över halv. Närmare bestämt kom vår son ut kl 05.32
Så 4½ på förlossningen som förstföderska. Det är inte dåligt!

Det första jag hörde var ett skrik. Det var det ljuvligaste jag hört någonsin!
De frågade om vi såg vad vi fått, D kollade och konstaterade att vi fått vår efterläntade son.
Sen dröjde det en bra stund innan jag fick upp honom på magen, men detta berodde på att navelsträngen var för kort. De var helt enkelt tvungna att klippa den först för den räckte inte så långt upp. D klippte såklart det band som varit emellan mig och detta barn de senaste 280 dagarna.
Sedan fick jag upp den här lilla krabbaten på magen. Tror jag tänkte först, ”Vilken skrynklig liten sak”. Men genast så blev den första synen på mitt barn mer och mer ljuvlig. Han var ljuvlig. Han var ju våran och han var underbar och det vackraste som jag sett. D hade haft rätt i det vi diskuterat tidigare. Att han faktiskt skulle ha tårar i ögonen. Jag själv var uppe i molnen. Jag hade inga glädjetårar, bara glädje. Att jag hade klarat det, att bebisen hade kommit ut och var hel och hållen och levde och var perfekt på alla sätt och vis.

Följaktigen medan jag hade barnet på magen så började de pressa på magen för att få ut moderkakan. Det var inte smärtsamt, bara obehagligt. Den såg ut som en skrymplig liten säck och var egentligen inget vidare intressant att se då jag hade något mycket mer intressant på magen.
Sedan började de pressa ännu mer på magen för att uppskatte hur mycket jag blödde.
I papprena står det 250 ml före placentas (moderkakan) avång, 100 ml efter. Så altl som allt 350 ml, vilket är en helt normal blödning.
Sedan så undersöktes jag och de kom fram till att jag hade inga bristningar, snarare rispor uppåt klitoris. En läkare tittade med och först förstod jag som så att jag INTE skulle sys, då birstningar är hud som brustit, men ripsor är hud som inte finns. Så i min värld blev jag inte sydd, men det blev jag. Några styng invärtes och några utåt, men det var väldigt lite.

Efteråt fick jag ligga där och de skulle prova lägga min son vid bröstet för att se att han tog det. Vilket med lite hjälp från en vänlig sköterska tog det på en gång. Underlig känsla det där i början!
Sen låg han och åt i en halvtimme tror jag och somnade sedan. Jag själv var utmattad och ville ha den utlovade frukostbrickan, men det skulle jag inte få fören bebis ätit på båda brösten. Men eftersom han somnade så gjordes en bricka i ordning ändå. Samtidigt så kom sköterskan och skulle väga och mäta honom. Då upptäcktes det att han bajsat – Ja, då fungerade ju det med.
Sonen mättes till 50 cm och 3395g, kanske om han inte bajsat hade han väg 3400? :P
D fick sin första lektion i hur man satte på en blöja med och kvar i sängen låg jag och tänkte på mat och att jag var jävligt kissnödig.
Vid halv sju kom vår bm som förlöst oss och vår sköterska och sa hej då, för då var det personalskifte.
Nästa sköterska som kom in med vår frukostbricka kort efter frågade jag som ett lite barn ”Är det okej att kissa?”
Hon undrade om någon tagit mitt blodtryck och om jag kunde vänta. – Nej tyckte jag. Jag hade ju druckit jättemycket saft och vatten, Jag MÅSTE kissa insistera jag. Så hon tog blodtrycket vilket var bra och ledde mig sedan till toaletten. Hon satte t.o.m kranen på handfatet åt mig, då hon satt det kan ta emot lite såhär att kissa efteråt. Men så fort hon gått och stängt dörren så kissade jag direkt. Det var en befrielse det med, Hallelujah!

Så efter det så gick jag tillbaka och satte mig i en fåtölj och började äta på frukostbrickan medan jag förnöjt tittade ner på min lilla nyfödda pojk som sov så fint. <3

Runt kl 10 så hämtade en sköterska oss för att köra oss till bb hotellet. Vi kom in på ett rum som hade en säng enkelsäng och en fåtölj som man kunde dra ut till säng. Det fanns toalett med dusch och så en TV på rummet. Men allt jag kunde fokusera på var min nyföding och maaaat. Kl 12 var det lunch och D fick åka ner en våning och hämta en bricka med två tallrikar mat.
Sedan började telefonambassadörsjobbet. Mamma fick första telefonsamtalet Ida (den blivande gudmodern) det andra samtalet. Sen vet jag inte i vilken ordning jag pratade med folk. Allt var fortfarande väldigt bubbligt i mitt huvud och jag kunde återberätta och återberätta.

Amningen kom igång fort och även om det var fumligt till en början så fungerade det förvånansvärt bra. På natten kunde jag knappt sova. Jag var inte trött, mest uppe i varv och vid varenda pip ville jag ta upp honom och hålla honom. Ville inte han skulle känna sig ensam och övergiven.
Så dagen därpå så var det dags för barnläkaren att inspektera honom. Innan vi fick komma in så hördes gallskrik från en annan bebis och vi tänkte TORTYRKAMMARE. Men vårat barn är en riktig stjärnelev och sa inte ett pip och gick igenom besiktningen så fint.
Vi beslöt oss även för att stanna fram tills lunch men faktiskt sen åka hem, för vad skulle vi stanna kvar för när allt fungerade så bra?

Vid tvåtiden checkade vi ut ifrån bb hotell och åkte hemåt. Gjorde först ett snabbt stopp på ICA där jag rusade in för att köpa blöjor i alla hast. Vilken ljungel! Dessutom var det  ICA på en fredagseftermiddag så det var såklart kaos. Tänkte på det också, att det är ingen som kan ana att jag är mer eller mindre nyförlöst när jag springer omkring här på ICA och försöker leta efter rätt sorts blöjor (Det är en Libro-pojke!)
Sen kom vi äntligen hem och det var skönt. Farföräldrna kom förbi samma kväll och räddade oss med ännu fler blöjor och tittade på det lilla undret.

Första natten hemma var orolig och sömntimmarna få, men de gick bra ändå. Hela lördagen var vi hemma och bara njöt. På söndagen hade vi fått lite mer sömn och rutinerna mellan mig och D började bli bättre. Vi åkte till Borås för pku där vår lilla plutt blev klart godkänd igen och dessutom passade på att äta en bra slurk innan vi åkte hem. Åkte dessutom förbi lillkusinen som skulle ha kalas för att lämna av hennes present och då passade äldsta faster på att komma ut till bilen och ta sig en titt. Den andra fastern kom hem senare till oss med lite hö till våra gnagare och tog sig även hon en titt.
Måndagen fick vi samtal ifrån ögon på Borås där de meddelade ett återbud och vi var välkomna kvart över två. Ringde då till hörselmottagningen och fick som tur var en tid samma dag vid halv två. Nu började vi nästan bli lite småreligösa och tro att frälsaren hade kommit för ALLT flöt på FÖR BRA.
Vi ringde även mvc och bvc ochj fixade allt praktiskt med dem.
På hörseln blev han återigen fullt godkänd och på ögon kunde det konstaterats en iris på båda ögon, så ett aniridi-barn verkar han inte blivit.
Natten till tisdagen var suverän! Vi har då fått ett alldeles för snällt barn. Han åt vid 22, sedan 00.30 och vid 03.30 och efter det sov han oavbrutet i 4 timmar! Det är ett perfekt första barn för först-föräldrar att öva på ;) Så kom även bvc-sköterskan igår. Gav oss massa broshyrer och information och vägde den lilla på slutet. Då vägde han 3420g och hade alltså passerat födelsevikten. Så i de här tuttarna finns det grädde minsann!
Men överfulla tuttar betyder även tuttläckage vilket jag så fint fick uppleva inatt. Har ju hört av min mor när tuttarna läcker. Men tänkte i mitt huvud att det inte kunde läcka mer än en fläck större än en femkrona. Ack! Vad fel jag hade. Det var dyblött när jag vaknade och så vände jag mig och då rann det ner på magen. Men det är bara en bröstet som antagligen är mer producerande än det andra bröstet. Men där fick jag alltså lära mig något nytt.

Apråpå vikt så måste jag säga: Viktväktarna, släng er i väggen! Att föda barn är den bästa dieten. Man får äta hur mycket som helst, vilket jag gör även och ändå går ner i vikt. På onsdagen den 10e vägde jag 72kg, efter förlossningen och väl hemma på lördagen så vägde jag mig och då var jag på 68kg. Idag på morgonen, precis en vecka efter så väger jag 64.5kg. Det är inte dåliga bud inte.

Så allt som allt har allt gått så överraskande fort och bra, vilket jag aldrig kunnat trott för en vecka sedan.
Vi har fått världens finaste son som har fått sitt namn Andreas Robert och efternamn efter sin far. Men jag kallar honom A.J, vilket även kommer benämnas här på bloggen. Så från en BabyRex till en A.J. Å jag hoppas kunna skriva så ofta som det bara går hur det nya livet kommer vara nu som mamma till byns finaste pojk <3