Glad Påsk April-Fools! - 9 dagar kvar, daam daam daaaam!
Glad Påsk alla BabyRex-läsare. Idag är det annandag påsk, men även 1a april, vilket betyder att vi VET att vi inte ska lita på en endaste själ idag. Dock har jag redan gått på mitt egna april-skämt kan man säga. Detta blivande aprilbarn skrämde mig lite igår nämligen.
- Gårdagen började ljuvligt, med påskfrukost på sängen och lite extra gos och kram. Bjuder på en bild av frukostbrickan som min kära sambo bjöd på.
- Gårdagen började ljuvligt, med påskfrukost på sängen och lite extra gos och kram. Bjuder på en bild av frukostbrickan som min kära sambo bjöd på.
Med lite kycklingar på brickan och så de målade äggen (som jag målade dagen innan med markeringspenna - fungerar det med). Kändes livet väldigt bra... sen gick allt åt helvete.
Kände mig energifull för en gång skull och ville göra något fint för D. Så jag bäddade sängen med rena lakan och städade i sovrummet. Klädde även upp mig och kände mig extra fin. Vid 2-tiden började jag bli hungrig på fika och ropade in D som var ute och fixade med veden. Han kom in, han såg mig, men sa inget.
Fan fan fan...kände mitt hormonstinna jag. Varför ser han inte att jag ansträngt mig för en gång skull med den lilla enerig jag har?! Frågade om han inte märkte nåt, han tittade igen på mig; Jo du är fin säger han.
Suck suck suck... jag blev så fruktansvärt less på allt!
Fan fan fan...kände mitt hormonstinna jag. Varför ser han inte att jag ansträngt mig för en gång skull med den lilla enerig jag har?! Frågade om han inte märkte nåt, han tittade igen på mig; Jo du är fin säger han.
Suck suck suck... jag blev så fruktansvärt less på allt!
- Där har jag larvat mig och sminkat upp mig lite, satt på mig en klänning och verkligen försökt se fin ut för en gång skull, och det jag får är flera minuter av blickar och sedan ett Du är fin. (ja, detta låter löjligt från mitt håll - Men känslan av att inte synas, den skär inom en).
Så det slutade med att jag lämnade köket - i såklart tårar och en halvförvirrad D bakom mig - går upp och sliter av mig kläderna, sätter på mig mjukiskläder. Tårarna kladdar ut mascaran och allt känns förstört och mellan tårarna försöker jag förklara för den där underbara karln (som han egentligen är), att det känns som jag inte syns. Det jag gör syns inte. Varför kan han inte direkt se att jag ansträngt mig och direkt ge mig en komplimang. Varför är allt det Han gör så himla bra och får uppmärksamhet för (att han tar hand om mig, servar mig, tar hand om huset och allt däromkring), medan jag inte hört på 9 månader vad duktig jag är som burit på ett barn, med all oro och kroppsförändringar som ingår. Varför får jag aldrig höra vad duktig jag är som orkar, fastän jag inte alls orkar, fastän jag just nu bara vill bli mig själv igen - för det är ett som är säkert. Känner mig verkligen INTE som mig själv...
Så tårar och ångest och allt däromkring höll nog på i flera timmar.
Däremellan kom D och försökte prata med mig och jag bara stötte bort honom och ville vara ifred.
Däremellan kom D och försökte prata med mig och jag bara stötte bort honom och ville vara ifred.
Så äntligen när kl var 18 på kvällen började jag lugna ner mig och vi kunde äntligen prata ut ordentligt och han säger allt det där jag vill höra och behöver höra. Å helt plötsligt är det som att vända på en boksida så blir allt som pånytt igen. - Så efter detta så käkade vi lite och började göra oss klar för sängen.
(NU kommer jag äntligen till själva det otäcka som skrämde mig lite)
(NU kommer jag äntligen till själva det otäcka som skrämde mig lite)
Jag gick på toaletten och kissade och när jag torkat mig upptäcker jag blod på pappret. Blir nollställd. Blod är aldrig bra.. eller? Blev först orolig att det berodde på alla dramatik dagen bjudit på. Ropade upp D, som blev ännu mer nervös än mig. Han ville nog ringa förlossningen på en gång, men jag fann mitt lugn och beslöt att ringa min mor istället. Det var inte mycket blod. Det var som tre klumpar som inte var större än min tumnagel och sen var det inte mera.
Så ringde mor min och hon trodde, det även jag nästan anade: Slemproppen.
- Jaha, så ännu ett steg på vägen mot målet.
Tänkte att: om nu lite av slemproppen gått, då kanske det snart är dags, kanske t.o.m inatt (fastän jag läst så mycket om att vissa lossnar slemmisen flera veckor innan förlossningen drar igång). Men tänk om bebisen ville komma inatt ändå...
Jag sov lite halvkasst hela natten - å jag kan säga som så att bebis ligger kvar där den ligger. Så ingen bebis än. Så kanske är det bebis som lyckats att lura April april på mig?
Men jag kan ju också hoppas att det var ett första steg på att något snart kommer hända, kanske inom 9 dagar? Jag vill helst inte behöva vänta 24 dagar MEN allt är relativt.
Tänkte att: om nu lite av slemproppen gått, då kanske det snart är dags, kanske t.o.m inatt (fastän jag läst så mycket om att vissa lossnar slemmisen flera veckor innan förlossningen drar igång). Men tänk om bebisen ville komma inatt ändå...
Jag sov lite halvkasst hela natten - å jag kan säga som så att bebis ligger kvar där den ligger. Så ingen bebis än. Så kanske är det bebis som lyckats att lura April april på mig?
Men jag kan ju också hoppas att det var ett första steg på att något snart kommer hända, kanske inom 9 dagar? Jag vill helst inte behöva vänta 24 dagar MEN allt är relativt.
Måste visa en bild på min roliga mage... eller ja, det är väl naveln som mest är kul. Har ju min ärrbildning ovanför naveln där min piercing suttit förut, och nu har jag fått ena lustiga birstningar som skjuter ut därifrån. Så att såhär i påsktider så har magen verkligen anpassat sig, för ni ser väl också den lilla kaninen som bildats på magen? Haha :P Med öron och nos och allting.
Så det är måndag som sagt. D ska komma hem lite tidigare idag - ungefär närsomhelst, då svärföräldrna lovat komma hit och hjälpa till mig veden. Hörde nåt om pizza med, så kanske blir en påskpizza också?
Annars händer inte så mycket annat för tillfället. Ska nog koka lite vatten och göra lite hallonbladste (även om bebis bestämmer själv när denna vill ut, så kan jag alltid försöka med en udrivningsprocess).
Sen igår (men även tidigare) har jag börjat fundera mer och mer på det här med förlossningen. Det är rätt så naturligt såklart. Mest är det här hur allt kommer att starta. Med F gick ju vattnet först innan värkarna och det verkar lättast att förstå att något är på gång. För skulle nu värkarna komma igång, hur ska man veta att det är på riktigt? Skulle kännas så otroligt lessamt om man skulle känna värkar, dessutom som kom tätt. Så skulle man ringa till det där snorkiga sjukhuset och kanske få komma in, men tänk om värkarna sen skulle avta och vi skulle bli hemskickade igen?
Eller nu om vattnet skulle gå, men sen att det inte skulle hända så mycket mer. Det skulle också kännas rätt stressigt. Jag förlitar mig någonstans på att min kropp SKA VETA när det är på riktigt. Å helst om jag nu skulle gå över tiden och få igångsättningstid att bebis väljer komma ut spontant ändå. Föreställer mig att skulle man behöva bli igångsatt så tvingar man kroppen till något den inte borde vara redo för, vilket kanske försvårar processen?
Ja, dagarna går ju på nu och det kan ju hända att det kan hända närsomhelst! Av de tre mammorna som fått sina stora fina pojkar, gick en över tiden med 7-8 dagar. En fick 3 dagar tidigare och F fick på det berömda BF-datumet.
Det får mig att undra när det är meningen att vår bebis tänker komma. Tror lite på det här att allt har en mening. Kanske kommer bebis imorgon som svärmor tror (Det var tydligen Ds farmors födelsedag). Eller kommer bebis om en vecka då det är treårsdagen för mig och D, eller kommer bebis den 11e som för att vara punktlig, eller den 15e för att nappa på kusinens födelsedag eller den 17e för att det var det datumet som var bestämt först eller den 21a för att dela dag med min far eller kanske den sista dagen; 25e bara för att bli ett fullmånebarn. Vem vet! - Inte jag i alla fall, men hoppas min kropp kommer förstå det innan mitt huvud gör det ;)
Annars händer inte så mycket annat för tillfället. Ska nog koka lite vatten och göra lite hallonbladste (även om bebis bestämmer själv när denna vill ut, så kan jag alltid försöka med en udrivningsprocess).
Sen igår (men även tidigare) har jag börjat fundera mer och mer på det här med förlossningen. Det är rätt så naturligt såklart. Mest är det här hur allt kommer att starta. Med F gick ju vattnet först innan värkarna och det verkar lättast att förstå att något är på gång. För skulle nu värkarna komma igång, hur ska man veta att det är på riktigt? Skulle kännas så otroligt lessamt om man skulle känna värkar, dessutom som kom tätt. Så skulle man ringa till det där snorkiga sjukhuset och kanske få komma in, men tänk om värkarna sen skulle avta och vi skulle bli hemskickade igen?
Eller nu om vattnet skulle gå, men sen att det inte skulle hända så mycket mer. Det skulle också kännas rätt stressigt. Jag förlitar mig någonstans på att min kropp SKA VETA när det är på riktigt. Å helst om jag nu skulle gå över tiden och få igångsättningstid att bebis väljer komma ut spontant ändå. Föreställer mig att skulle man behöva bli igångsatt så tvingar man kroppen till något den inte borde vara redo för, vilket kanske försvårar processen?
Ja, dagarna går ju på nu och det kan ju hända att det kan hända närsomhelst! Av de tre mammorna som fått sina stora fina pojkar, gick en över tiden med 7-8 dagar. En fick 3 dagar tidigare och F fick på det berömda BF-datumet.
Det får mig att undra när det är meningen att vår bebis tänker komma. Tror lite på det här att allt har en mening. Kanske kommer bebis imorgon som svärmor tror (Det var tydligen Ds farmors födelsedag). Eller kommer bebis om en vecka då det är treårsdagen för mig och D, eller kommer bebis den 11e som för att vara punktlig, eller den 15e för att nappa på kusinens födelsedag eller den 17e för att det var det datumet som var bestämt först eller den 21a för att dela dag med min far eller kanske den sista dagen; 25e bara för att bli ett fullmånebarn. Vem vet! - Inte jag i alla fall, men hoppas min kropp kommer förstå det innan mitt huvud gör det ;)
Det börjar ta på dagarna, tänk att jag började skriva här för 90 dagar sen, vart tog de dagarna vägen?
Kommentarer
Trackback
