Tisdag, tomhet i kropp och själ - 85 dagar kvar (bara!)
Ignorera att tröjan är väldigt smutsig
Gårdagen blev då (som föregående inlägg avslöjade lite) rätt så kaotisk. Som sagt så mår jag inte bra alls just nu. Har ett fysiskt besvär som tär på mig i energi, men även mentalt. Därav varför det var så välbehövligt att ha lilla mamma här i helgen som förstod mig och kunde vara där för mig. Hon gav mig det goda tipset (då varken alvedon eller xylocain-salva hjälper) att man kunde ta en binda, blöta upp denna och lägga den i frusen och sedan trycka mot underlivet som en sval bedövning. De hjälpte för stunden! - Så det är ett Tips för alla som har svullnad, åderbråck, whatever jag lider av i underlivet = Isbinda är en lifesaver!
Men återigen till Måndag: Jag och syster och Lilla N var och shoppade (jag köpte dock inget, letade babybodys men fanns bara från 3m och uppåt). När vi gått en bra stund så känner jag hur hela underdelen av mig står i brand. Det känns besvärligt och gör bara mer och mer ont. Så när vi sedan var klara och Monika kört hem mig så gick jag raka vägen till sängen med en isbinda och försökte lindra besväret. Men det blev inte bättre, utan kändes snarare bara värre och värre. Att bara gå och kissa var en hel vetenskap då det kändes som hela området stod i brand - fy fan!
Så ringde Dennis senare och sa han var påväg hem - kvällsplanen var att vi skulle åka till Jula och köpa duschkarbin och handfat då hantverkaren skulle komma på onsdag (imorgon). Jag var inte helt jättemanad att vilja följa med just då, men på Dennis lät de som han verkligen ville ha med mig så jag fick se grejorna (Vilket egentligen inte var så mycket att se då allt var i kartong och redo för avhämtning). Men jag åkte med och försökte hålla god min.
Vi åkte fram och tillbaka och svärfar var såklart med som bärhjälp, så det var bra. Men väl hemma får jag frågan: Du ser lite trött ut. Jag svarar sanningsenligt att jag inte mår bra. Får tillbaka till svar: Ja, men det är helt normalt
(Nu vet ju både min och Dennis familj att jag inte mådde så bra i förra veckan när jag bara grät, men för mig är det inte hjälpsamt att få höra att allt är så normalt - när jag inte känner mig normal. Fastän allt sägs i all välmening)
Så jag gick upp en våning och kom inte längre än till toaletten då den brännande känslan började uppstå igen. Så jag satte mig på toaletten och grät ytterligare en skvätt. Dennis kom så småningom och försökte trösta - Men det är svårt att försöka trösta någon man inte riktigt vet hur denna känner, så även han står rätt så handfallen. Just i det ögonblicket kände jag bara att jag inte visste vart jag skulle ta vägen för det gjorde så ont.
Ringde mamma med tårarna sprutande att jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Mitt besök till gyn på onsdag kändes så långt bort, men jag ville inte sätta mig på akuten då jag visste att det inte skulle vara lönt. Fick tipset att ringa till förlossningen och rådfråga vad jag skulle göra åt smärtan.
Detta gjorde jag, men även dem fick man inget vettigt svar: "Ta två alvedon och prova med lite is" ... i bakgrunden hörde jag något prat om citodon (lite starkare tabletter än alvedon, men det blev inget tal om detta).
Så återigen förtvivlan då det kändes som inget visste vad jag skulle göra och bara fick så snällt vänta till på onsdag.
Tur att vissa har "hemma-apotek", så då kunde jag prova att ta citodon. Vet dock inte om de hjälpte överhuvudtaget dem heller, för smärtan fanns kvar, men sov dåligt under natten gjorde jag istället.
Idag känner jag mig väl lite som ett lik. Nu har det visserligen gått bra att sitta så pass länge på en och samma plats utan att det gjorde betydligt ont, men då har jag även haft en kylklamp i närheten och nu är det baaaara 25 timmar kvar innan jag får besöka gyn i Borås. Så hoppas hoppas HOPPAS jag kan få lite hjälp imorgon, för jag kan verkligen inte vara människa med detta.
Dennis var såklart lite orolig igår att BabyRex skulle påverkas av tabletterna, men icke då. Det boffades och hade sig och magen är go och glad och rund och fin (får väl bjuda på lite bilder) Tror föresten när jag räknar efter att jag ska vara i tredje trimestern nu, så det är klart att snaaaart kommer bebisen. Men det känns ack så långt bort nu när timmarna sniglar sig fram med bestående värk.
Snart onsdag...
Kommentarer
Trackback
