BabyAnkan

 

Det är så svårt att förklara... hur förklarar man. Jag gråter, varför? Gör det ont någonstans? ... Nej, jag bara  gråter för att, ja jjag vte ju faktiskt inte. Jag vet inte varför jag inte är glad.

 

Träder in i ny vecka idag, v 28 (27+0) och man kan väl säga att det är nästan precis 3 månader kvar till nedkomst, 12 veckor i längtan... för vad jag längtar sen. Jag längtar enormt, jag kan knappt beskriva hur mycket jag ser fram emot att få träffa, känna, krama, smeka, pussa och hålla denna efterlängtade lilla bebis. Men samtidigt... ja samtidigt så börjar det väl gå upp för mig. Jag ska ha barn, jag har något inom mig som påminner mig dagligen med små och stora boffar att det ska komma in en ny liten människa i mitt lvi som jag inte känner och detta skrämmer mig och allt blir så svårt att beskriva varför allting bara känns hemskt just nu. Men det är just den känslan som beskriver: Hemskt.

 

Igår började det så smått att krypa in på mig. Började såklart med ett litet småtjafs med Dennis tidigt på morgonen vid femtiden. Klart det är frustrerande att ha ett underliv som smärtar och gör ont och inte känns som mitt. Men det blir såklart värre när jag får känslan av att han tror jag är en porslinsdocka som kan gå sönder. Han är rädd att ta i mig. Han kramar och pussar på mig, men vågar inte göra nåt mer i rädsla för att det ska göra ont. Å det är frustrerande och klart jag får tankar i huvudet som att jag skulle vara motbjudande och annorlunda. Bara för att jag känner att den här kroppen är inte min - Jag känner inte igen mig. . . Hela alltet får miig att känna mig lite som Quasimodo.

Så ja, så började dagen. Han åkte till jobbet och jag var kvar hemma med allt inom mig. Tankar som bubblar, oro, rädsla och så börjar paniken rulla på. Vid ca elvatiden hade jag nåt min topp och tårarna rullade. Försökte ringa Dennis som inte kunde svara, försökte ringa Monika, men samma sak där. Kände mig så ensam och orolig och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen i mig själv. Ringde mamma som svarade. Grät och försökte prata, men kunde inte förklara varför allt kändes så hemskt, för jag vet inte! Ville bara inte vara ensam just i den sekunden. Ville inte. Kunde inte.

Fick så småningom tag på Dennis fortfarande i gråtande ställning. Hörde hans panik i rösten när han inte riktigt vet vad han ska göra för att lugna mig när jag är så otröstlig. Han försökte ringa sin mamma och se om hon var ledig. Men hon var såklart på jobbet hon med. Men älskade svärmor ringde och försökte även hon trösta mig och säga om och om igen att saker och ting löser sig, jag behövde inte vara orolig.

 

Allt slutade med att Dennis bröt sin arbetsdag och kom hem och tröstade mig. Tror jag grät i ytterligare 1½ timma samtidigt som vi försökte prata och lösa alla mina orosklumpar. Sen kändes det bättre för stunden.

 

Idag vaknade jag halv åtta, skulle åka med tio-bussen in till stan för mitt mvc-besök halv tolv (bussarna är störda, antingen går dem 10 eller 12, så ska man vara någonstans vid 11 får man åka en timma tidigare... hmf). Jag låg och lyssnade på P1 som jag rattat in, det var rätt intressant. Mycket olika nyheter, allt ifrån ekonomi till politik till vetenskapsnyheter. Sen gick jag upp när klockan närmade sig nio. Gjorde i ordning mig, åt och sen åkte jag iväg.

Började att gå till Leklust i stan och fråga om de hade barnvaggan där som hemleverans. Det hade dem INTE tydligen, konstigt då det låtit annorlunda för nån vecka sen när Dennis var inne och fråga... aja, ska ändå in till Borås imorron, så ska kollla på Babyproffsen. - Sen åt jag frukost-lunch i form av en kopp te och en fralla på mys-fiket samtidigt som jag pratade med mamma om gårdagen och försökte återigen komma fram till varför allt kändes så konstigt inom mig.

 

Sedan blev klockan halv tolv och jag var inne på mvc, men bm var sen och jag fick vänta tjugo minuter till. Fick sedan komma in och berätta att jag hade ont och krävde att få någon smärtlindring av det onda. Han kollade på svullnaden och konstaterade att de inte såg ut att vara åderbråck i alla fall. Men han skickade mig till en gyndoktor i Borås. De hade en gyndoktor på mvc också MEN den tog inte hand om gravid kvinnor tydligen... vad är det för skillnade på en gravid och icke-gravids underliv då?! Jaja. Så nu ska jag dit på onsdag nästa vecka. Köpte Xylocain under tiden, men tycker inte det hjälper ett smack. Så de här 6 dagarna kan ju få gå fort och hoppas på att jag får något bättre nästa vecka!

 

Kom hem igen vid halv två tiden, gick och lade mig och vilade. Dennis kom hem tidigare idag med då rörmokaren skulle komma  vid tre (han kom tjugo i fyra :P) Så då gick jag ner till källaren och var med när de planerade inför insättning av duschkarbin, verkar även som de kommer ett handfat med. Å till min förvåning verkar de redan komma nästa vecka (vilket jag visserligen inte tror på fören jag ser) Men jag sa, så länge de är klart till April är jag nöjd. Men det verkade inte vara något problem. Så¨äntligen snart kanske vi kan stå upp och duscha! Längtar tills det är helt klart där nere.

 

Sen gick jag upp och vilade lite i soffan (smidigt att gå från ett viloställe till ett annat). Men sen kom allt det där hemska över mig igen. På noll sekunder kommer det och jag går från att vara lättirriterad på en liten pyttesak till att tårarna sprutar och jag inte kontrollera mig själv. Dennis blir förtvivlad för han vet inte vad han ska göra. Å jag vet defenetivt inte vad jag ska göra åt saken. Känner bara just då att jag vill inte vara gravid. Jag älskar detta ofödda barn och längtar så tills det kommer, men stunden slår mig vad allt kommer vänta mig och just då blir allt för överväldigande och jag vill bara inte vara gravid. Det låter så hemskt att säga. Men det känns så jobbigt.

Så tårarna rinner och den där ensamheten sköljer över mig för det känns som ingen riktigt kan förstå hur jag känner, allra minst Dennis.

Jag går upp till sängen och gråter lite mer, sen ringer mamma (då Dennis sms:at henne och bett henne ringa mig). Vi pratar en stund och jag försöker förklara på nytt att jag är ledsen. Men vet bara inte varför. Jag som varit så glad, vart tog det vägen? Vill att hon ska försöka förklara för Dennis att när man är gravid kan man gråta och inte veta varför. Så låter de två prata lite och jag hör förtvivlan i hans röst då han känner sig hjälplös i situationen.

 

Till allt bättre bestämdes det nu att mamma åker tidigt imorgon ner till mig och är hos mig hela helgen. Jag kan inte beskriva hur lättad jag känner mig inför detta. Det är klart att det känns skit vissa dagar att ha större delen av min familj så långt bort och speciellt min mamma. Så att hon faktiskt åker ner till mig utan några större bekymmer det känns alldeles fantastiskt. Så nu hoppas jag väl att det bara ska bli till det bättre och att jag kan bli glad igen. För det vill jag bli. Vill inte vara ledsen och förtvivlad och känna mig så otillräcklig och hjälplös.

 

Nu ska jag gå ner och försöka äta några smörgåsar, vilket är det ända som känns lockande i matväg. Får hoppas att kvällen flyter på och morgondagen lika så utan några större krokodiltårar.