BabyAnkan

Söndag förmiddag. Mycket har hänt sen torsdagsmorse kan jag meddela. Kort summering:

 

Torsdag: Fick en tid på gynmottagningen vid 10.45 - Men receptionisten sa att det brukar vara så mycket vid tio i elva, så kom minst en halvtimma innan. Jahapp, duktig och lydig tjej som jag är så sitter jag på gyn redan kvart över tio... det löna sig fasen inte. Kom ändå inte in fören en timma senare, alltså kvart över elva... hm.

Blev undersökt av en ung tjej som bröt lite. Hon pratade rätt tyst, så det var svårt att höra vad hon sa ibland. Men vi kom nog fram till samma sak: Att det var samma infektion som de föregående två gångerna. Dock var det inte bara i högra blygdläppen den här gången, även lite i den vänstra.. fan :(

Det var även en manlig student-gynekolog där med, å jag slutar inte förvånas att det är männen som är så fruktansvärt försiktiga och ömsinta och som knappt vågar peta. Borde det inte vara tvärtom? Eller är vi kvinnor så sadistiska när det gäller andra kvinnors underliv? hm hm...

Efter undersökningen gick gynekologen och bokade en operationstid för att kunna få bort helt de körtlar som blir lätt inflammerade, så chansen ökar att jag slipper få tillbaka den här skiten sen.

 

För den nyfikna så kallas detta bartolinit. Kan läsas om här: http://www.1177.se/Ostergotland/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Bartolinit---infektion-i-blygdlappen/

 

Så operation var precis det jag ville få. Narkosnersövningen ska ta max en timma. Så D får följa med och ta hand om lilla A.J och ha med sig en flaska mjölk som tröstemat IFALL han blir ledsen just den timmen. (tur att man har en del nedfryst mjölk för såna här tillfällen)

 

Fredag: Midsommarafton. Ingen högtid jag jublar över och speciellt inte i år heller då jag hade rätt ont nertill. Planen var att åka till Alingsås och hälsa på kusin-konfirmandern. Helt ovetande var A.J storkusin att vi skulle komma. Så detta resulterade i att först hitta vi inte henne. Tillsist får vi telefonkontakt, då är hon hos sina farföräldrar som bor i närheten. Dit hade hon "smitit" en stund. Så då fick hon åka tillbaka till komf-midsommar-firandet. Hon hann sjunga den sista sången i kören och sen smet vi allihopa igen tillbaka till hennes farföräldrar. Så då blev A.J presenterad för den delen av släkten med. Det var mycket trevligt MEN det visade sig att det skulle bli lite väl mycket för vår pojk :(

 

Midsommaraftonskväll. Efter att kommit hem ifrån Alingsås, som tog drygt en timma att åka så var A.J väldigt orolig och gnyig. Vi provade allt. Bada var skönt en stund för honom, men sen blev han ledsen. Bröstet ratade han och det blev värre och värre att trösta honom. runt nio-tio på kvällen eskalerade det... usch... får ont i magen när jag tänker på det.

Han var alldeles ifrån sig och skrek och skrek oavbrutet. Det gick inte att trösta vad vi än gjorde. Inte nappen, inte handen, inte bröstet, inte flaska. Det gick inte att sitta och studsa med honom på bollen. Inte sätta ner honom i babysittern. Inte bära omkring på honom och vyssa. Han totalt gallskrek.

Detta var första gången det hänt oss att han är otröstlig och det kändes i bådas föräldrahjärtan kan jag lova. Tillsist fick vi ringa både min mamma och Ds föräldrar om goda råd VAD det kunde bero på varför han skrek så.

 

Min mamma trodde att det antingen kunde varit värmen eller att det helt enkelt blivit för mycket för honom med att åka långt och träffa nya människor som han vandrat i och ur famn.

 

Det som var otäckast tyckte jag i denna skrikattack var när A.J tog lite andningspaus i skrikandet och hela hans kropp ryckte, sådär som det kan göra på en själv när man gråtit mycket och hela kroppen skakar och man snyftar efter luft. De ryckningarna var så fruktansvärda att se och det blev väl några såna och sen började han skrika igen.
Han visste väl helt enkelt inte vad det var som var fel, men att bebisar kan tycka att det är otäckt att "någon"skriker. Så de blir i princip rädda för sig själva och skriker dessto mer.

 

Sista goda rådet var att sätta sig i bilen och prova köra en stund (tack och lov att D var hemma! Hade totalt brutit ihop om jag varit själv...)
Så vi sätter ner vår gallskrikande unge runt elva tiden på midsommarkvällem. Vi hinner nog ut på storevägen så har vårt kära barn lugnat ner sig och somnat.

Underbart!

Det var så jävla fantastiskt att se honom så lugn igen. Visserligen så snyftade han fortfarnade. Men han somnade!

Sen när vi kom hem (efter att åkt en stund och sett många midsommarfiranden oå sena kvällen) så lade vi honom i vår säng. Han vaknar upp. Helt normal igen och vill äta. Han fick äta så länge han ville vid bröstet tills han somnade om igen och sov hela ljuvliga natten. Det var skönt i mitt mammahjärta då. Men de få timmarna han skrek non-stop. Det har satt spår kan jag lova. Så nu kommer vi nog lära oss att tänka efter både en och två gånger nästa gång A.J får träffa nya människor och miljöer att ta det lite mer varsamt. För en sån liten och så mycket intryck kan bli på tok för mycket att ta in...

 

Lördagen: Vaknade jag tidigt. Kunde inte somna om på grund av svullnaden i nedre regionen. Det gick bra att sitta upp med isbindor. Så medan mina pojkar sov så gött, så passade jag på att fixa det jag tänkt på länge: beställa framkallning av kort på A.J.

72 vanliga kort, allt ifrån han var nyfödd till nu. 3 stycken kort i annorlunda förstorning och 15 dopkort + frakt på 39:- blev totalt 185:- Inte allts så farligt dyrt! Å så kommer det vara roligt att ha riktiga kort som jag kan sätta in i hans bok och i lite ramar.
Det känns bättre det än bara ta massa kort men sen aldrig få någon användning för det.

Sedan så lunkade lördagen på. Ju mer dagen gick dessto mer ont började jag få. Så lördagen blev betydligt lugnare än fredagen. Men det behövde vi nog alla tre. A.J var helt normal igen som tur var!

 

Så nu kommer vi till idag: Söndag: Det startade imorse 3.30. Vaknade av att jag hade så JÄVLA ONT! så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Gick upp och satte mig på toaltten och duschade nertill. När jag var klar gjorde det så sjukt ont att jag knappt kom upp och tårarna började rinna på mig. Jag lyckades ta mig tillbaka till sängen och D servade mig med alvedon och en nedkyld isflaska.
Låg och vred och vände mig i en timma. Sedan vaknade A.J och skulle ha morgonslurken. Med mycket ihopbitande så gick det bra att ligga still och amma. Sedan somnade pojken igen och jag försökte vrida på mig för att hitta ett läge som det gjorde minst ont att ligga på.
När jag hittat rätt läge så lade jag isflaskan mot svullnaden för att kyla ner och mirakulöst lyckades jag somna (fråga mig inte hur)

 

 

Nästan gång jag vaknade så rann det mellan benen. Första tanken var att flaskan hade gått sönder och det frusna vattnet hade tinat... onej det var det inte...

Helt enkelt hade svullnaden spruckit. För det som rann var blod och var. Så jävla äckligt och varet stank... ja, jag vet inte vad. Otäckt som den kravlade jag mig till toaletten och försökte fräscha upp mig samtidigt som jag ringde sjukvårdsupplysningen. Förklarade som det var att jag skulle operas imorgon för deta, men nu hade det spruckit.
Fick rådet direkt att åka in till akuten då det verkade allvarligt och eventuellet antibiotika kanske behövdes.

 

Efter samtalet prata jag med D som tyckte att vi verkligen skulle åka in och se vad de skulel säga. Vi förberedde oss på allt. D åt frukost och jag åt ingenting ifall operationen kanske skulle bli redan idag.
Efter vi packat in oss i bilen och jag konstatera att jag mådde mycket bättre än i natt. Trycket hade ju släppt och även om jag läckte en del var så kunde jag åtminstone sitta ner igen.
På akuten var det JÄTTEmycket folk.. eller snarare JÄTTElite folk. Väntrummet var alldeles tomt. Så efter jag anmält mig i luckan (slapp betala, woho!) Så tog det nog knappt 10 minuter innan vi fick komma in på ett rum. Sköterskan undrade om jag tyckte att det kommit ut mycket var, vilket jag tyckte. Så hon gick och konsulterade med en gynläkare. Men först så skulle hon ta tempen på mig. I ÖRAT! Usch, öron-våldtäckt.. hårdhänt var hon och det var otäckt att få in något i örat... fy.

 

Hon kom tillbaka rätt snart och meddelade att det var nog ingen jättepanik. Då det mesta verkade ha runnit ut så var infektionsrisken inte större än innan. Så jag skullea återkomma som planerat imorgon och operera, fanns inte så mycket annat att göra än att ta alvedon om jag skulle få ont.

 

Men som det verkar som nu, ännu några timmar efteråt så känns det mycket bättre nertill. Som sagt, tryckte släppte ju - Men var antagligen det som gjorde så ont i natt att det höll på att bli lite för mycket. Å jag måste att spruckit runt det området de har öppnat upp förut, kanske inte precis på det gamla ärret, men huden där omkring rä såklart skörare.

 

Ja ni, vilken tur i oturen man kan ha ibland. Nu kanske jag kan gå med detta tills imorgon utan att bli totalt tokig av smärtan.

 

Nu börjar A.J att grymta efter lite mat, så får avrunda nu. Men ni får veta mer hur det gått, om inte imorgon så på tisdag beroende hur bra det går imorgon med narkos och operation och framförallt hur min lilla pojk ska ta det att bara ha pappa för sig själv i ca en timma (Får hoppas att han tänker sova då samtidigt som jag.)

 

Fortsättning följer.