BabyAnkan

Godkväll.
Nästan en månad sedan jag skrev här sist och det känns! Tänk så mycket som hänt sedan sist, men tiden och energin har helt enkelt inte funnits för att uppdatera och det känns trist. Även om jag med egna ögon upplevt min son senaste månad så vet jag även hur fort man glömmer. Dagarna smälter ihop och igår kan helt plötsligt blivit förra veckan...

 

A.J skrattar och ler mycket nu för tiden. Jag kommer ihåg hans första riktiga leende som jag fick. Det var torsdagseftermiddagen före ESC-helgen. Vi låg och myste i soffan strax innan D skulle komma hem. A.J låg och snuttade vid bröstet och halvsov. Helt plötsligt vänder han upp sitt lilla huvud mot mig och ler. Det leendet glömmer man inte i första taget. Efter dess så ler han var dag.
Jag märker att han är mammas pojk, för han ler mot Harry Potter-tavlan som vi har vid soffan. Kan inte riktigt avgöra än vem i HP gänget han flöratar med... kanske Harry? Hermione? Ron? ... eller är det åt Scabbers?

 

Han pratar mycket mera också. Mest kan han ha långa inre monologer med djuren ovanför skötbordet (det är ett bi, trollslända, spindel, fjäril i hlada färger). Men han är rätt förtjust i lejonent, elefanten och giraffen som hänger i bågen ovamför babysittern. Apråpå babysittern så provade vi idag för första gången att ställa den på bordet när vi åt. A.J har börjat bli mer rastlös när det vankas middag för mig och D. Då vi sätter ner honom i babysittern på golvet blir han kinkig och vill helst sitta i någons knä. Så då provade vi ha den på bordet och det fungerade bra. Vi fick äta i lugn och ro och A.J hade perfekt spanning ut över kökslandskapet.

 

A,J var på 2månaderskontrollen på bvc i förra veckan. Då följde även mormor med som var hos oss i hela nio dagar. Läkaren godkände honom och han följer sin kurva utan bekymmer. 5.8 kg och 59.3 cm lång. Så nu börjar högen med kläder som han växer ur bli större och större. Det känns nostalgiskt och lite sorgset nästan. Tre par byxor som var de första byxorna vi köpte börjar bli för tighta mot hans feta små lår och då har han inte hunnit använda dem alls så mycket då det varit så varmt att endast body har räckt.

 

På fredagen den 14e juni efter mormor åkt hem så upptäckte D att A.J fått sin första tand. Eller åtminstine att första tanden spruckit fram och börjat synas som en vit liten prick. Men då mitt barn inte är som alla andra barn, så har hans första tand kommit i överkäken på höger sida. Så detta att han varit dregelmonster det senaste veckorna är då inte konstigt, Nytt problem med detta är att handen har börjat bli mycket godare att tugga på än nappen. Handen svarar väl lite godare mot tandköttet än gummiga nappen. MEn det är inte bara tummen eller ett pekfinger som duger... ånej! Hela näven insisterar han på att köra in i hela munnen och dreglet dryper längst hans rultiga små hamsterkinder. Min söta fina lilla gosse.

 

Så det är väl lite kortfattat som hänt på en månad hos min son som blir hela 10 veckor imorgon.

 

Mamman då? - Jo... det är väl sådär just nu. Tredje kvällen i rad som jag har svårt att somna, varav jag sitter här och försöker tömma mitt sinne på alla MILJONERS tankar och funderingar.

Det är nog inte bara bebisen min som får kvällsångest. Sitter nog lite hos mig med har jag konstaterat. Vad gör jag åt det då?
Sömnpiller låter för läskigt att börja med... dessutom går det säkert inte samtidigt som jag ammar och TÄNK om jag inte skulle vakna om natten för att mata mitt barn... Nä, får försöka köra lite terapi genom att försöka bli av med lite tankar i skrift så kanske det är lättare att komma till ro?

 

Vad som känns så överväldigande då? Tja... för det första tog det hela 7 veckor för mig att inse att jag faktiskt fått barn. Att de tär okej att kanske får känna sig lite nerstämd ibland FASTÄN man har världens underbaraste bebis. Alla timmar på dygnen kanske inte är så lustfyllda och det är OKEJ att erkänna det för sig själv (och även här nu för er alla andra).

När Ds bror tog studenten var det en fruktansvärt varm dag. Speciellt för mitt lilla barn. I all värme och virrvarr på en fullsmockad skolgård med alla familjemedlemmar till studenterna försökte jag ta mig ifrån skolgården med en skrikande bebis i vagnen. Några gapar i mun på varandra och försöker ge goda råd till en uppstressad mamma (jag). Det slutade med att jag fick total blackout och skrek nåt i stil med "Tror ni inte jag kan ta hand om mitt egna barn?!" Sedan tar jag upp mitt skrikande barn och försöker fly ifrån allt med krokodiltrårar sprutandes. Lämnar vagn med en något förvånad pappa.

 

Efter den incidenten och ett par väl tröstande ord ifrån underbara svärmor så insåg jag tillsist: Jag har rätt att få bli stressad, ledsen, uppgiven. Känna mig halvkas som mamma när jag vet innerst inne att jag försöker göra allt och ännu mer för mitt barn. Det är okej att känna miljoner olika känslor på samma gång. Det är mycket hormoner i kroppen som inte riktigt spelar med efter ett litet spädbarns regler.

 

Det är så mycket jag vill hinna med och samtidigt bevisa att jag klarar allt. Men ibland räcker det med att något litet går fel så dras jag ner till verkligheten att det är omöjligt att göra ALLT jag vill och istället försöka göra det som måstes: Ge all min energi till mitt barn och låta allt annat komma efter.

 

Just nu är det rätt mycket saker att ordna upp. Men jag hoppas att sen när det är ordnat så kanske jag kan pusta ut för en liten stund... Fortsättningen följer.

Nu blir det sängen och hoppas kunna somna rätt snart nu när jag kunnat tömma huvudet lite. <3