BabyAnkan

15% downloading left.

Igår var en "händelserik" dag må jag påstå. I alla fall så pass att händelsen gav mig en rejäl tankeställare.

Jag vaknade på morgonen med dag nummer tre av huvudvärken från helvetet. Vet inte vad som hänt i min kropp helt plötsligt. Först hade jag min svim-attack i söndags, följt av tre dagar av migränsymptim.

Som tur var så var jag förutseende och hade tagit hem datorn för att kunna hålla möte hemma och lite smågöra. Men ändå orkade jag bara jobba 4h innan mitt huvud så ifrån ordentligt.

Då gick jag och lade mig i sovrummet en stund. Men det blev en kort vila. För helt plötsligt började jag reagera på att det var "ovanligt" blött i snippan.

Jag gick raskt till toaletten, sen blev jag sittande där en bra stund med stora funderingar.

Det var inga vanliga grumliga flytningar. Utan detta var klart som vatten. Min första tanke var HJÄLP LÄCKER JAG FOSTERVATTEN. Sen tänkte jag på att det inte dofta någonting (har fått för mig/läst någonstans att fostervatten ska lukta mer salt/fishie). Så då var tanken att jag bara hade vattnig flytningar.

Men hur skulle jag utesluta de ena från de andra?

Jag testa att trycka på lite (ännu en grej jag läst, att om det är fostervatten kan en testa att sitta på huk och trycka - för vatten droppar lite hela tiden). Så jag satt kvar på toa och tryckte lite. Såklart droppa det MEN VAD vet jsg inte (kunde lika gärna varit urvattnat kiss). Det var fortfarande genomskinligt och luktfritt på pappret.

Jag tog på mig en binda och chattade sedan med bästisen och mina systrar om detta. (dock inte med mamma  - eftersom jag bedömde att eftersom jag inte var jätteorolig, så behövde jag varken oroa henne eller Dennis. ville bara ha råd... Men tråkigt nog nådde djungeltrummsm mamma ändå. Vilket kändes tråkigt att jag inte kunde skriva saker i förtroende utan att det skulle läcka ut...)

Jag ringde sedan till mvc som kort och gott så,:

- Det kan vara vattniga flytningar.

- Fostervatten  behöver inte lukta.

- Har du inga ovanliga blödningar eller sammandragning är är det ingen fara.

- Testa med en binds om det kommer mycket.

- Ring och rådgör med förlossningen.

Eftersom min magkänsla sa att det nog inte var nåt ändå. Jag hade testat en binds (efter 2h var det normalfärgade flytningar igen) så ringde jag aldrig förlossningen  Jag hade ju INTE TID att det var dags att föda nu...

Just den tanken: att inte ha tid NU, den tanken gör mig så ledsen.

Inget är färdigt. Jag vill hinna jobba färdigt (bara 2 veckor kvar nu!). Jag vill hinna ta några bubbelbad i nya badkaret (i badrummet som inte är klart än). Jag vill hinna vila, ta de lugnt, käka rostmackor och kolla på film i fred. Jag vill hinna sitta still och reflektera över att snart är det dags för en förlossning och hur första tiden hemma kommer bli.

Inget av det där har jag hunnit med än + alla förberedelser med vagga och skötbord och dylikt.

I vanliga fall är 6 veckor väldigt lång tid.

Men med min verklighetssmäll igår att det KAN komma en bebis vilken dag som helst nu och känslan av att det hinner jag inte. För jag är inte mentalt förberedd än. Det gör mig SÅ LEDSEN.

FAN

BabyMarängen är det mest efterlängtade på många år. Speciellt efter förra maj när jag gick igenom missfsller. Den ständiga oron att det aldrig skulle bli nån ny bebis. Å nu när det är såååå nära, då säger mitt huvud att jag inte har tid. VA?!

Det är så orimlig tanke att jag bara vill gråta!

Det klart att det bottnar i att jag vill att allt ska vara PERFEKT när bebis kommer. Jsg tror inte vi var mer förberedda när A kom, än vad vi är nu.

Men det är en smygande oro att om inte de mesta är färdigt när bebis kommer. Då kommer varken jsg eller Dennis njuta av den första tiden, utan att något annat kommer hetsa på.

Denna gången känns det dessutom så extra viktigt att tiden finns där för att kunna ta hand om sina barn, för nu kommer det vara två stycken som ska få samma kärlek och uppmärksamhet. Å jag känner väl den oro som de flesta flerbarnsföräldrar känner oro för... att inte räcka till.

Ja, det blev mycket tankar på en gång. Men nu när jag skrivit ner det. Så kanske min hjärna kan fokusera på annat nu under dagen.

I all ångest och ledsamhet. Ska jag försöka se på det ljusa.

Allt kommer lösa sig.

Bara jag sätter på bra musik i hörlurarna, njuter av morgonsolen som börjat smygs fram (Nu börjar det ljusna vid femtiden) och lita på att när kroppen väl är redo och Babymarängen är redo att komma. Då kommer tiden finnas där för att hinna med ❤